Hirn, Yrjö

Hirn, Yrjö (f. 7/12 1870 Villmanstrand, d. 23/2 1952 Hfrs), estetiker och litteraturhistoriker, fil.dr 1896. H. var 1890-1910 amanuens vid Helsingfors universitetsbibliotek, 1898-1910 docent och 1910-37 professor i estetik och nyare litteratur vid universitetet. Han var en utomordentligt produktiv författare som bevarade sin skaparkraft upp i hög ålder. Som H:s huvudarbete kan betraktas The Origins of Art (1900, sv. uppl. 1902, Konstens ursprung), i vilket han utvecklar en egen estetisk teori på psykologisk och sociologisk grundval. Mycket uppmärksammad blev även Det heliga skrinet (1909), där han utredde sambandet mellan katolskt trosliv och kult samt poesi och konst. Bland övriga konstfilosofiska arbeten av H. märks Det estetiska livet (1913) och Konsten och den estetiska betraktelsen (1937, ny uppl. 1963 med efterskrift av T. Brunius). Han utgav vidare en rad författar- och konstnärsbiografier, behandlande Diderot (1917), Swift (1918), Dr Johnson och James Boswell (1922), Reynolds och Gainsborough (1923, endast i fi. övers.) och Beaumarchais (1931) samt publicerade dessutom Barnlek (1916), Episoder (1918), Eremiter och pilgrimer (1924), Den gamla postvagnen (1926), Ön i världshavet (1928) och Goda vildar och ädla rövare (1941).

H. lämnade ett betydande bidrag till Runebergsforskningen genom böckerna Runebergskulten (1935), Runeberg och hans värld (1937) och Runeberggestalten (1942). På äldre dagar visade han ett allt större intresse för Finlands kulturhistoria, bl.a. genom Lärt folk och landstrykare i det finska Finlands kulturliv (1939), Akademiska bokhandeln (1943) och Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland (1949). Till minne av sin framlidna maka publicerade H. en bok med uppsatser skrivna av henne och en resonerande förteckning över hennes skrifter (Karin Hirns minne, 1943). En samling av H:s uppsatser och bokanmälningar 1902-48, De lagerkrönta skoplaggen, utkom 1951 och en andra samling essäer 1949-51, Den förgyllda balustraden, publicerades postumt 1952.

H. framstod genom sin omfattande lärdom och djupa kultur- och människokännedom som en av Nordens främsta humanister. Inom finländskt kulturliv var han en ytterst central gestalt. (V. Hoving, Vänner och böcker, 1953; H. Ruin, Det skönas förvandlingar, 1962; I. Rantavaara, Y. H., 2 bd, 1977-79; M. Lehtonen, Y. H.: totuuden nimessä, 1998)