Högfors, fi. Karkkila, stad i Nyland ca 65 km n.v. om Hfrs, Södra Finlands region. Areal 242 km2, invånare 9 209 (2010).
Stadens centrala delar utbreder sig i tämligen kuperad terräng kring Karjaanjokis utflöde ur Pyhäjärvi sjö. Kring stadens centrum sträcker sig orörda naturområden. Nylands högsta punkt Loukkumäki (174 m ö.h.) ligger i H. Inom bebyggelsen märks träkyrkan, uppförd 1781 i nyklassisk stil. Stadsbilden pryds för övrigt bl.a. av ett monument över de fallna på den röda sidan i kriget 1918 (A. Tukiainen, 1946), och av T. Sakkis staty Gjutare (1973). H. har vuxit upp kring Högfors bruk. Bruket, som på 1950-t. var ett av de största gjuterierna i Norden, har påverkat stadens liv i många årtionden. I dag är H. en modern stad med industriområden (metallindustri, bioteknik, elektronik och datateknik) som utvecklas hela tiden. Även servicenäringarna är mycket väl utvecklade. Den korta distansen till Hfrs har gynnat stadens tillväxt, som under det sena 1900-t. hämmades av en svårartad kris i den kommunala ekonomin. Sedan 1930-t. har bruksområdet, en unik helhet med sina fabriksbyggnader i rödtegel och omgivande bostadsområden, varit den viktigaste sevärdheten i staden. H. förbands tidigare med Hyvinge genom en smalspårig järnväg (längd 45 km, invigd 1911), som ägdes av Kymmenebolaget. 1967 nedlades trafiken på banan, som därefter revs.
H. tillhörde ursprungligen Vichtis socken och ingick från 1861 i den nybildade Pyhäjärvi kommun och församling. Brukssamhället utbröts 1932 från Pyhäjärvi och bildade köping samt blev stad 1977. Pyhäjärvi kommun, en av länets mest underutvecklade, anslöts 1969 till den dåvarande köpingen, som därigenom mer än tiodubblade sin areal. (Karkkila, neljännesvuosisatainen kauppala, 1957; S. Aalto/K. Rentola, Karkkilan eli Högforsin ja Pyhäjärven, entisen Pahajärven ihmisten historia, 1992)
Stadens centrala delar utbreder sig i tämligen kuperad terräng kring Karjaanjokis utflöde ur Pyhäjärvi sjö. Kring stadens centrum sträcker sig orörda naturområden. Nylands högsta punkt Loukkumäki (174 m ö.h.) ligger i H. Inom bebyggelsen märks träkyrkan, uppförd 1781 i nyklassisk stil. Stadsbilden pryds för övrigt bl.a. av ett monument över de fallna på den röda sidan i kriget 1918 (A. Tukiainen, 1946), och av T. Sakkis staty Gjutare (1973). H. har vuxit upp kring Högfors bruk. Bruket, som på 1950-t. var ett av de största gjuterierna i Norden, har påverkat stadens liv i många årtionden. I dag är H. en modern stad med industriområden (metallindustri, bioteknik, elektronik och datateknik) som utvecklas hela tiden. Även servicenäringarna är mycket väl utvecklade. Den korta distansen till Hfrs har gynnat stadens tillväxt, som under det sena 1900-t. hämmades av en svårartad kris i den kommunala ekonomin. Sedan 1930-t. har bruksområdet, en unik helhet med sina fabriksbyggnader i rödtegel och omgivande bostadsområden, varit den viktigaste sevärdheten i staden. H. förbands tidigare med Hyvinge genom en smalspårig järnväg (längd 45 km, invigd 1911), som ägdes av Kymmenebolaget. 1967 nedlades trafiken på banan, som därefter revs.
H. tillhörde ursprungligen Vichtis socken och ingick från 1861 i den nybildade Pyhäjärvi kommun och församling. Brukssamhället utbröts 1932 från Pyhäjärvi och bildade köping samt blev stad 1977. Pyhäjärvi kommun, en av länets mest underutvecklade, anslöts 1969 till den dåvarande köpingen, som därigenom mer än tiodubblade sin areal. (Karkkila, neljännesvuosisatainen kauppala, 1957; S. Aalto/K. Rentola, Karkkilan eli Högforsin ja Pyhäjärven, entisen Pahajärven ihmisten historia, 1992)
Högfors. En fabriks- och kontorsbyggnad på det gamla industriområdet byggdes 1992 om till stadshus. Foto: Sakari Niemi. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.