hornseptetter

hornseptetter. Den finländska hornseptetten, som avviker från blåsorkestersammansättningar i våra grannländer, fick sin utformning av gardeskapellmästaren A. Leander på 1870-t. Den består av Ess-kornett, två B-kornetter, althorn i Ess, tenorhorn i B, barytonhorn (eufonium) i B och Ess-tuba, ibland dessutom slagverk. Septetterna, även med dubblerade stämmor, förekom först i militära förband, men snart även i ungdomsföreningar, frivilliga brandkårer, arbetarföreningar, skyddskårer, fabriker o.s.v. Även civila, professionella h. bildades efter den inhemska militärens upplösning 1901 av arbetslösa f.d. militärmusiker; en framträdande gestalt var i detta sammanhang A. Apostol. Hornseptettrörelsen nådde sin höjdpunkt på 1910-t., några hundra h. är kända från denna tid. På 1920- och 30-t. övergavs efterhand den ursprungliga klangen genom införandet av även träblåsinstrument, trumpeter och basuner. Fr.o.m. 1940-t. blev, på högsta professionella nivå, Solistiseitsikko Otava förebilden för den ursprungliga septettens renässans, en företeelse med nostalgiska inslag, och som pågår ännu i dag. H:s repertoar består huvudsakligen av arrangerad konsert-, marsch- och dansmusik; ett fåtal originalverk har skrivits av bl.a. Sibelius. (K. Karjalainen, Suomalainen torviseitsikko, 1995) (Fabian Dahlström)