Huldén, Lars Evert (f. 5/2 1926 Jakobstad d.11/10 2016, Helsingfors), författare, språkforskare och översättare, fil.dr 1957, son till Evert Huldén. Både som filolog och diktare var Huldén en ledande gestalt i finländskt kulturliv. Han var professor i nordisk filologi vid Helsingfors universitet 1964-1989. Sitt författarskap inledde han som vetenskaplig författare. Han disputerade 1957 på en avhandling om den starka verbböjningen i Österbottens svenska folkmål, som 1959 fick en fortsättning i en volym om den svaga verbböjningen. Han intresserade sig för Karlebydialekten samt för Bellmans och Runebergs lyrik och finlandssvenskt språk i Amerika. Ortnamnen i Munsala (1952) är den första monografin i den vetenskapliga delen av hans produktion som rymmer även andra studier av namnskicket i det svensktalande Österbotten. I Finlandssvenska bebyggelsenamn (2001) ger han en bred översikt av namn på landskap, kommuner och byar av svenskt ursprung i Finland.
Huldéns rötter i en österbottnisk bondesläkt och hembygden Munsala återkommer ständigt som inspirationskälla i hans diktning. Debuten med Dräpa näcken (1958) följdes av en rad diktsamlingar - främst bland dem Spöfågel (1964), Herr Varg! (1969) och Herdedikter (1973) - där han gärna uppträdde i olika ironiska förklädnader. Huldéns tidiga diktning har en lekfullhet, en verbalt dansande glädje som senare övergått i ett allvarligare och mera eftersinnande tonläge. Samlingar som Jag blir gammal, kära Du (1981), Mellan jul och ragnarök (1984) och Judas Iskariot-samfundets årsbok 1987 (1987) beskriver en allt större illusionslöshet när skalden blickar bortom framgångens tomma yta. Kärleksyra får sällskap av maskarnas mummel i jorden. Ironin utvecklas ofta till satir, där han gärna riktar pricksäkra stötar mot det akademiska etablissemang som han själv tillhör. Till höjdpunkterna i hans lyriska produktion räknas Läsning för vandrare (1974), en samling förtätade gravskrifter som öppnar hisnande perspektiv på existensens villkor. I sin poesi trotsar Huldén konstlade gränsdragningar mellan höga och låga ämnen. Heim/Hem (1977) är en nydanande samling med texterna parallellt återgivna på munsaladialekt och högsvenska. Han har publicerat flera samlingar med resedikter, och en specialitet som han är tämligen ensam om i finlandssvensk lyrik är fest- och hyllningsdikter, samlade bl.a. i Dikter vid särskilda tillfällen (1979). Huldén var även psalmdiktare, representerad med den populära Jag har ett hem och andra alster i den finlandssvenska psalmboken. Han har skrivit texten till flera oratorier, kantater, revyer, hundratals visor m.m. Som fantasifull prosaist i det lilla formatet firar han triumfer i samlingarna Hus (1979) och Berättelser om mig och andra (1992), där lögn och sanning ofta byter plats. En populärt hållen biografi över Carl Michael Bellman (1992) ger prov på Huldénss förmåga att förena lärdom med stilistisk elegans.
Även som översättare var Huldén ofta anlitad. Han gav flera av Shakespeares pjäser modern svensk språkform och mästerstycket i hans översättargärning är nytolkningen (tillsammans med sonen, musikern och översättaren Mats Huldén, f. 1949) av det finska nationaleposet Kalevala (i bokform 1999), som även användes vid en succéartad dramatisering på Stockholms stadsteater 2003. I finlandssvenskt kulturliv innehade Huldén många ledande poster: han var ordförande för Finlands svenska författareförening 1972-78, för Svenska litteratursällskapet 1983-92 och ledde Lilla teaterns styrelse 1992-99. Huldén har mångfaldigt belönats för sin litterära och vetenskapliga insats, bl. a. med Svenska folkskolans vänners kulturpris, Svenska Akademiens nordiska pris och Tollanderska priset av Svenska litteratursällskapet. 1973-93 bebodde han Diktarhemmet i Borgå. (I-B. Wik, Strövtåg i ordskogen: Lars Huldén om liv och verk, 2002) (Gustaf Widén/Ann-Marie Ivars)
Lars Huldén tilldelades år 2007 Finlandspriset av undervisningsministeriet och hösten 2009 Alf Henrikson-priset, som utdelas av Alf Henrikson-sällskapet i Sverige. Under senare år gav Huldén ut bl.a. följande lyriska arbeten Sånger, allvarsamma I (2001), Sånger, allvarsamma II (2001), Återkommen från Atlanta (2005), Utförlig beskrivning av en bärplockares väg (2006), Himmelshögt och vattentätt (2006), samt prosaboken Känt och okänt folk och fä (2008) (red.)
Huldéns rötter i en österbottnisk bondesläkt och hembygden Munsala återkommer ständigt som inspirationskälla i hans diktning. Debuten med Dräpa näcken (1958) följdes av en rad diktsamlingar - främst bland dem Spöfågel (1964), Herr Varg! (1969) och Herdedikter (1973) - där han gärna uppträdde i olika ironiska förklädnader. Huldéns tidiga diktning har en lekfullhet, en verbalt dansande glädje som senare övergått i ett allvarligare och mera eftersinnande tonläge. Samlingar som Jag blir gammal, kära Du (1981), Mellan jul och ragnarök (1984) och Judas Iskariot-samfundets årsbok 1987 (1987) beskriver en allt större illusionslöshet när skalden blickar bortom framgångens tomma yta. Kärleksyra får sällskap av maskarnas mummel i jorden. Ironin utvecklas ofta till satir, där han gärna riktar pricksäkra stötar mot det akademiska etablissemang som han själv tillhör. Till höjdpunkterna i hans lyriska produktion räknas Läsning för vandrare (1974), en samling förtätade gravskrifter som öppnar hisnande perspektiv på existensens villkor. I sin poesi trotsar Huldén konstlade gränsdragningar mellan höga och låga ämnen. Heim/Hem (1977) är en nydanande samling med texterna parallellt återgivna på munsaladialekt och högsvenska. Han har publicerat flera samlingar med resedikter, och en specialitet som han är tämligen ensam om i finlandssvensk lyrik är fest- och hyllningsdikter, samlade bl.a. i Dikter vid särskilda tillfällen (1979). Huldén var även psalmdiktare, representerad med den populära Jag har ett hem och andra alster i den finlandssvenska psalmboken. Han har skrivit texten till flera oratorier, kantater, revyer, hundratals visor m.m. Som fantasifull prosaist i det lilla formatet firar han triumfer i samlingarna Hus (1979) och Berättelser om mig och andra (1992), där lögn och sanning ofta byter plats. En populärt hållen biografi över Carl Michael Bellman (1992) ger prov på Huldénss förmåga att förena lärdom med stilistisk elegans.
Även som översättare var Huldén ofta anlitad. Han gav flera av Shakespeares pjäser modern svensk språkform och mästerstycket i hans översättargärning är nytolkningen (tillsammans med sonen, musikern och översättaren Mats Huldén, f. 1949) av det finska nationaleposet Kalevala (i bokform 1999), som även användes vid en succéartad dramatisering på Stockholms stadsteater 2003. I finlandssvenskt kulturliv innehade Huldén många ledande poster: han var ordförande för Finlands svenska författareförening 1972-78, för Svenska litteratursällskapet 1983-92 och ledde Lilla teaterns styrelse 1992-99. Huldén har mångfaldigt belönats för sin litterära och vetenskapliga insats, bl. a. med Svenska folkskolans vänners kulturpris, Svenska Akademiens nordiska pris och Tollanderska priset av Svenska litteratursällskapet. 1973-93 bebodde han Diktarhemmet i Borgå. (I-B. Wik, Strövtåg i ordskogen: Lars Huldén om liv och verk, 2002) (Gustaf Widén/Ann-Marie Ivars)
Lars Huldén tilldelades år 2007 Finlandspriset av undervisningsministeriet och hösten 2009 Alf Henrikson-priset, som utdelas av Alf Henrikson-sällskapet i Sverige. Under senare år gav Huldén ut bl.a. följande lyriska arbeten Sånger, allvarsamma I (2001), Sånger, allvarsamma II (2001), Återkommen från Atlanta (2005), Utförlig beskrivning av en bärplockares väg (2006), Himmelshögt och vattentätt (2006), samt prosaboken Känt och okänt folk och fä (2008) (red.)
Huldén, Lars. Han förenade en mångårig akademisk lärargärning med ett fullödigt och nyskapande skönlitterärt och vetenskapligt författarskap. Publicerade sin första filologiska artikel och sin första dikt 1949. Idag omfattar den lyriska produktionen cirka 30 diktsamlingar. Foto: Lehtikuva Oy, H. Pälviranta.