Ikalis, fi. Ikaalinen, stad i Birkaland, Västra och Inre Finlands region. Areal 750 km2, invånare 7 428 (2010).
Ikalis utbreder sig kring den stora sjön Kyrösjärvi (ca 96 km2, delvis i Tavastkyro och Viljakkala) och gränsar i s.v. till Tavastmon, som når sin högsta punkt (188 m ö.h.) på Vatulanharjuåsen, en mäktig ändmorän belägen inom stadens gränser. På en höglänt udde i sjön ligger stadens centrum, ett idylliskt samhälle med ca 4 200 inv. (2000), vars äldsta del tidigare utgjorde egen köping. Inom centrumbebyggelsen märks bl.a. träkyrkan från 1799 med klockstapel av G.T. Chiewitz (1860). Ett stycke v. om centrum ligger en stor badanstalt, Ikaalisten kylpylä, invigd 1965, som fortsätter traditionerna från en tidigare badinrättning på orten (gr. 1910, sedermera nedlagd). På 1970-t. fick Ikalis en del industri.
Ikalis var under medeltiden och i början av nya tiden kapell under Tavastkyro och bildade egen församling 1641. P.g.a. sitt läge invid den gamla allfarvägen mellan Tavastland och Österbotten har orten flera gånger hemsökts av krigande arméer, bl.a. 1714, 1741-43 och 1808-09. Den var krigsskådeplats i flera veckors tid under vårvintern 1918, då de röda förgäves försökte inta Ikalis köping och kyrkby, som var ett av de vitas starkaste fästen på Satakuntafronten. En del av kyrkbyn utskiftades 1858 genom senatsbeslut till köping. Denna åtnjöt självstyrelse inom sitt eget område (0,67 km2), men hade bl.a. gemensam kommunalbeskattning med landskommunen. De båda kommunerna sammanslogs 1972, varvid en ny köping (stad sedan 1977) uppstod. (P. Alhonen m.fl., Ikaalisten entisen emäpitäjän historia, 2 bd, 1996-1999; K. Heikkilä, Ikaalisten seurakunnan vaiheita 1641-1941, 1947; Ikaalisten kauppala 1858-1958, 1958; Vanha Ikaalinen, 1976; J. Koskelo, Ikaalisten reservikomppania 1883-1902, 1978)
Ikalis utbreder sig kring den stora sjön Kyrösjärvi (ca 96 km2, delvis i Tavastkyro och Viljakkala) och gränsar i s.v. till Tavastmon, som når sin högsta punkt (188 m ö.h.) på Vatulanharjuåsen, en mäktig ändmorän belägen inom stadens gränser. På en höglänt udde i sjön ligger stadens centrum, ett idylliskt samhälle med ca 4 200 inv. (2000), vars äldsta del tidigare utgjorde egen köping. Inom centrumbebyggelsen märks bl.a. träkyrkan från 1799 med klockstapel av G.T. Chiewitz (1860). Ett stycke v. om centrum ligger en stor badanstalt, Ikaalisten kylpylä, invigd 1965, som fortsätter traditionerna från en tidigare badinrättning på orten (gr. 1910, sedermera nedlagd). På 1970-t. fick Ikalis en del industri.
Ikalis var under medeltiden och i början av nya tiden kapell under Tavastkyro och bildade egen församling 1641. P.g.a. sitt läge invid den gamla allfarvägen mellan Tavastland och Österbotten har orten flera gånger hemsökts av krigande arméer, bl.a. 1714, 1741-43 och 1808-09. Den var krigsskådeplats i flera veckors tid under vårvintern 1918, då de röda förgäves försökte inta Ikalis köping och kyrkby, som var ett av de vitas starkaste fästen på Satakuntafronten. En del av kyrkbyn utskiftades 1858 genom senatsbeslut till köping. Denna åtnjöt självstyrelse inom sitt eget område (0,67 km2), men hade bl.a. gemensam kommunalbeskattning med landskommunen. De båda kommunerna sammanslogs 1972, varvid en ny köping (stad sedan 1977) uppstod. (P. Alhonen m.fl., Ikaalisten entisen emäpitäjän historia, 2 bd, 1996-1999; K. Heikkilä, Ikaalisten seurakunnan vaiheita 1641-1941, 1947; Ikaalisten kauppala 1858-1958, 1958; Vanha Ikaalinen, 1976; J. Koskelo, Ikaalisten reservikomppania 1883-1902, 1978)
Ikalis. Idyllisk trähusbebyggelse i stadens centrum. Foto: Lehtikuva Oy, K. Mäntylä. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Bildkälla: Finl. Kommunförbund.