Ilomants, fi. Ilomantsi, kommun i Norra Karelen ca 70 km ö. om Joensuu, Östra Finlands region. Areal 2 764 km2, invånare 5 883 (2010).
Ilomants är en glest befolkad gränskommun. Skogklädda höjder ("vaaror"), åsar och sandmoar växlar med vidsträckta myrar och djupa skogar. Kommunens s.v. delar upptas av ett mycket kuperat backlandskap, som norrut och österut övergår i jämnare terräng. Längst norrut, i trakterna av den stora, örika sjön Koitere (167 km2), utbreder sig ett starkt kuperat bergland, där flera höjder reser sig mer än 250 m ö.h. Kommunen genomdras av talrika åsformationer, av vilka den mest kända är Putkilanharjuåsen, som börjar bortom riksgränsen i s.o. och löper mot n.v., splittrad av småsjöar och tjärnar, bl.a. i Petkeljärvi nationalpark (6 km2, grundad 1956). Parken hör till det av Unesco 1992 instiftade biosfärområdet i Norra Karelen. Huvudvattendrag i kommunen är Koitajoki, Pielis älvs största tillflöde, som upprinner på den ryska sidan av gränsen och under sitt lopp mot n.v. genomflyter sjöarna Nuorajärvi (ca 40 km2) och Mekrijärvi. Där Koitajoki gör en krök ligger Kesonsuo myr, en högmosse känd för sin fågelrikedom, där ett naturskyddsområde på 14 km2 upprättades 1976. Numera inbegrips delar av Kenonsuo av Natura 2000. Koivusuo naturpark (21 km2) invid gränsen grundades 1982.
Kommunens centralort är kyrkbyn (ca 3 500 inv. 2000), som sedan 1967 har järnvägsförbindelse med Joensuu. Bruksorten Möhkö har numera nedsjunkit till obetydlighet; Möhkö järnbruk, i slutet av 1880-talet ett av landets största med ca 200 arbetare, grundades 1837 och övertogs 1851 av N.L. Arppe samt drevs efter dennes död av aktiebolaget Wärtsilä till 1908, då det nedlades. Fram till 1960-talet arbetade bolaget Enso-Gutzeit på bruksområdet och flitig timmerflottning bedrevs där. Idag kan brukets historia samt ortens krigsminnen beskådas i bruksmuseet (gr. 1978). År 1990 upptäcktes en guldfyndighet i Pampalo i byn Hattuvaara. I denna by finns även Taistelijan talo, ett museum som invigdes 1988 i syfte att hedra Finlands krigsveteraner. Ilomants har under de senaste decennierna bl.a. som en av härdarna för den karelska runosångkulturen blivit allt viktigare även som turistort. De regelbundet återkommande grekisk-ortodoxa kyrkofesterna samlar stora skaror åskådare.
Flera stenåldersfynd har gjorts i trakten, som är rik på krigiska minnen. Ilomants var under medeltiden ryskt och kom först 1617 slutgiltigt under svenskt välde. Den ursprungliga grekisk-ortodoxa befolkningen fördrevs i mitten av 1600-talet och ersattes med nybyggare från Savolax och Österbotten. Den lutherska församlingen grundades 1653; träkyrka, uppförd 1796. Finlands största ortodoxa träkyrka från 1891 finns i Ilomants, men en ortodox församling grundades på orten redan på 1300-talet. Under lilla ofreden i mitten av 1700-talet förde bondefriskaror krig mot de ryska inkräktarna. Traktens invånare var på 1600-, 1700- och 1800-talen kända för sin hantverksmässiga järnhantering. På 1830-talet grundades tre järnbruk, Möhkö (se ovan), Ilajankoski (arbetade 1836 till ca 1850) och Käenkoski (1839-79). Ilomants har varit krigsskådeplats även på 1900-talet; under vinterkriget fördes uppehållande strider vid linjen Tolvajärvi-Oinassalmi-Kallioniemi (minnessten av V. Jalava, rest 1959 vid Oinassalmi), vilket möjliggjorde offensiva operationer längre söderut. I augusti 1944 utkämpades där ett av de sista stora slagen under fortsättningskriget, då två anfallande sovjetiska divisioner omringades och drevs på flykten av Kavalleribrigaden. Vid vapenstilleståndet i september samma år förlorade Ilomants drygt fjärdedelen av sin dåvarande areal. (E.W. Kukkonen, Tolvajärven ja Ilomantsin taistelut 1939-40, 1955; E. Pelkonen, Runon maisemia, 1967; I. Björn, Suur-Ilomantsin historia, 1991, E. Appel, Sista striden, I., augusti 1944, 2011)
Ilomants är en glest befolkad gränskommun. Skogklädda höjder ("vaaror"), åsar och sandmoar växlar med vidsträckta myrar och djupa skogar. Kommunens s.v. delar upptas av ett mycket kuperat backlandskap, som norrut och österut övergår i jämnare terräng. Längst norrut, i trakterna av den stora, örika sjön Koitere (167 km2), utbreder sig ett starkt kuperat bergland, där flera höjder reser sig mer än 250 m ö.h. Kommunen genomdras av talrika åsformationer, av vilka den mest kända är Putkilanharjuåsen, som börjar bortom riksgränsen i s.o. och löper mot n.v., splittrad av småsjöar och tjärnar, bl.a. i Petkeljärvi nationalpark (6 km2, grundad 1956). Parken hör till det av Unesco 1992 instiftade biosfärområdet i Norra Karelen. Huvudvattendrag i kommunen är Koitajoki, Pielis älvs största tillflöde, som upprinner på den ryska sidan av gränsen och under sitt lopp mot n.v. genomflyter sjöarna Nuorajärvi (ca 40 km2) och Mekrijärvi. Där Koitajoki gör en krök ligger Kesonsuo myr, en högmosse känd för sin fågelrikedom, där ett naturskyddsområde på 14 km2 upprättades 1976. Numera inbegrips delar av Kenonsuo av Natura 2000. Koivusuo naturpark (21 km2) invid gränsen grundades 1982.
Kommunens centralort är kyrkbyn (ca 3 500 inv. 2000), som sedan 1967 har järnvägsförbindelse med Joensuu. Bruksorten Möhkö har numera nedsjunkit till obetydlighet; Möhkö järnbruk, i slutet av 1880-talet ett av landets största med ca 200 arbetare, grundades 1837 och övertogs 1851 av N.L. Arppe samt drevs efter dennes död av aktiebolaget Wärtsilä till 1908, då det nedlades. Fram till 1960-talet arbetade bolaget Enso-Gutzeit på bruksområdet och flitig timmerflottning bedrevs där. Idag kan brukets historia samt ortens krigsminnen beskådas i bruksmuseet (gr. 1978). År 1990 upptäcktes en guldfyndighet i Pampalo i byn Hattuvaara. I denna by finns även Taistelijan talo, ett museum som invigdes 1988 i syfte att hedra Finlands krigsveteraner. Ilomants har under de senaste decennierna bl.a. som en av härdarna för den karelska runosångkulturen blivit allt viktigare även som turistort. De regelbundet återkommande grekisk-ortodoxa kyrkofesterna samlar stora skaror åskådare.
Flera stenåldersfynd har gjorts i trakten, som är rik på krigiska minnen. Ilomants var under medeltiden ryskt och kom först 1617 slutgiltigt under svenskt välde. Den ursprungliga grekisk-ortodoxa befolkningen fördrevs i mitten av 1600-talet och ersattes med nybyggare från Savolax och Österbotten. Den lutherska församlingen grundades 1653; träkyrka, uppförd 1796. Finlands största ortodoxa träkyrka från 1891 finns i Ilomants, men en ortodox församling grundades på orten redan på 1300-talet. Under lilla ofreden i mitten av 1700-talet förde bondefriskaror krig mot de ryska inkräktarna. Traktens invånare var på 1600-, 1700- och 1800-talen kända för sin hantverksmässiga järnhantering. På 1830-talet grundades tre järnbruk, Möhkö (se ovan), Ilajankoski (arbetade 1836 till ca 1850) och Käenkoski (1839-79). Ilomants har varit krigsskådeplats även på 1900-talet; under vinterkriget fördes uppehållande strider vid linjen Tolvajärvi-Oinassalmi-Kallioniemi (minnessten av V. Jalava, rest 1959 vid Oinassalmi), vilket möjliggjorde offensiva operationer längre söderut. I augusti 1944 utkämpades där ett av de sista stora slagen under fortsättningskriget, då två anfallande sovjetiska divisioner omringades och drevs på flykten av Kavalleribrigaden. Vid vapenstilleståndet i september samma år förlorade Ilomants drygt fjärdedelen av sin dåvarande areal. (E.W. Kukkonen, Tolvajärven ja Ilomantsin taistelut 1939-40, 1955; E. Pelkonen, Runon maisemia, 1967; I. Björn, Suur-Ilomantsin historia, 1991, E. Appel, Sista striden, I., augusti 1944, 2011)
Ilomants är i stort sett det enda som finns kvar av det forna finska ortodoxa Karelen. Drygt 17 % av befolkningen bekänner sig till den ortodoxa tron, och där finns landets största ortodoxa träkyrka, färdigställd 1891. Foto: Lehtikuva Oy, H. Vallas. Karta: Arttu Paarlahti.
Bildkälla: Finl. kommunförund.