Jaakola, Alpo Sakari (f. 1/4 1929 Loimaa, d. där 27/2 1997), målare, skulptör, grafiker. J. studerade 1951-52 vid Ritskolan i Åbo, där han mottog intryck av surrealisten Otto Mäkilä. Han ställde ut första gången i Åbo 1951, men hans egentliga genombrott, som innebar en höjdpunkt i hans surrealistiska måleri, skedde 1960. Med sitt färgstarka, primitivistiskt naivistiska måleri - ofta med lån från konsthistorien - framstår J. som en av de mest särpräglade gestalterna i den sena 1900-talskonsten i Finland. J. var synnerligen produktiv och blev kanske mest känd för sitt måleri, men han sysslade även med skulpturer i bl.a. sten, trä och svetsat stål - som kanske den förste i Finland - samt tecknade och etsade. Människofigurer, oftast kvinnor, fyllda av skräckblandad humor, och självporträtt är återkommande motiv hos J. Han öppnade några år före sin död en skulpturpark för allmänheten invid sitt hem i Loimaa. Gav 1991 ut memoarboken Pilvenpiirtäjä. J. förlänades professors titel 1985. (I-J. Takalo-Eskola, Alpo Jaakolan arvoitus, 1981; M. Kekki, Jaakola: ihminen , elämä, taide, 2003) (Bengt von Bonsdorff)
Jaakola, Alpo. Solvision, 1964. J:s konstnärskap nådde en höjdpunkt i början av 1960-t. Drömvisioner och naturmystik ingick i konstnärens mångsidiga, personliga och egenartade konst. Foto: Amos Andersons konstmuseum.