jakt och viltvård

jakt och viltvård. Enligt jaktlagen av 1993 avses med jakt att fånga eller döda vilt som lever i fritt tillstånd. Fångsten skall omhändertas av jägaren. Jakt är även att med olika metoder, t.ex. med jakthundar, försöka fånga djur och att hålla fångstredskap gillrade på fångstplatser. Med viltvård avses reglering av viltbestånd eller tryggande eller förbättrande av viltbeståndens levnadsförhållanden i syfte att öka, bevara eller förbättra viltbeståndet och balansen mellan olika djurbestånd.

I Finland tillkommer rätten att jaga och att bestämma om jakt markägaren, som således kan jaga själv eller arrendera ut sin jakträtt helt eller delvis. Inom allmänt vattenområde har alla i Finland fast bosatta personer rätt att jaga. Enligt lagen om jaktvårdsavgift och jaktlicensavgift av 1993 skall den som bedriver jakt för varje jaktår (1/8-31/7) betala jaktvårdsavgift till staten. Innan avgiften betalas skall personens kunskap inom j. samt kännedom om bestämmelserna och föreskrifterna om jakt visas genom avläggande av jägarexamen, som Finland var först i Norden att införa 1964. Jägare som betalt jaktvårdsavgiften och har sin jägarexamen i kraft får ett jaktkort, som berättigar till jakt.

And- och älgjakten infaller under hösten, och de flesta andra jaktbara djur får jagas endast under en begränsad tid varje år. De däggdjur och fåglar som inte räknas som vilt är med stöd av naturvårdslagen fredade hela året. Den som vill jaga brunbjörn och hjortdjur måste avlägga ett skjutprov, vars syfte är att visa att jägaren har förmåga att träffa såväl stillastående som rörliga målfigurer. Skjutproven ordnas av de lokala jaktvårdsföreningarna (ca 300 till antalet) och hålls på en godkänd skjutbana. För att få jaga hjortdjur (älg, skogsren, vitsvanshjort, rådjur m.fl.), europeisk bäver, östersjövikare och gråsäl krävs att jägaren har jaktlicens. Detsamma gäller jakt på rapphöns inom vissa områden. Jaktvårdsdistrikten, som övervakar jaktvårdsföreningarnas verksamhet, är licensmyndigheter inom sitt verksamhetsområde. Distrikten, som är 15 till antalet, motsvarar i stort sett den gamla länsindelningen och skall bl.a. ge utbildning och information om jakt samt främja viltvård. Jaktvårdsdistrikten är underställda Jägarnas centralorganisation (Metsästäjäin keskusjärjestö, gr. 1962), som i sin tur övervakas och leds av jord- och skogsbruksministeriet, landets högsta jaktmyndighet. Det finns ungefär 300 000 av Jägarnas centralorganisation registrerade jägare i Finland 2004. De vanligaste bytesdjuren är hare, skogshönsfågel, vattenfågel och älg.

Viltbestånden regleras genom fridlysningstider och fångstkvoter. Viltets livsmiljö förbättras genom viltvårdsarbete, som jaktföreningarna ägnar sig åt. Till viltvårdsarbetet hör t.ex. att bedöma storleken på viltstammarna och att utfodra vilt under kalla vintrar. Särskilt de stora rovdjuren, i Finland björn, varg, lo och järv, följs upp. Speciellt antalet lodjur, men också björnarna har ökat under de senaste åren och observeras därigenom allt oftare även i landets tätare bebyggda delar. Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet, som är underställt jord- och skogsbruksministeriet, har till uppgift att med hjälp av sina forskningsresultat om fisk, vilt och renar främja en hållbar användning av naturtillgångarna samt upprätthålla naturens mångfald. Forskningscentralen sysselsätter över 300 personer. Viltvården finansieras bl.a. genom viltvårdsavgifterna (24 € 2002, betalas årligen av ca 300 000 personer).

Jaktens historia presenteras i Finlands jaktmuseum, Riihimäki, gr. 1930 av Finlands jägarförbund. Krigen avbröt den påbörjade insamlingen av föremål, och ny fart fick verksamheten först på 1960-t. på initiativ av prof. C.A. Borgström. Museet öppnades ändå först 1972 i Borgå, där det till en början verkade. 1980 grundades Jaktmuseiföreningen i Finland (Suomen metsästysmuseoyhdistys) för att driva museet, som 1990 flyttade till nybyggda lokaliteter i Riihimäki strax invid Finlands glasmuseum. Museets basutställning visar den finska jaktens tiotusenåriga historia, därutöver förekommer tillfälliga utställningar. Museet samlar, deponerar och ställer ut föremål, men bedriver även forskning, upprätthåller bibliotek, arkiv och fotoarkiv samt erbjuder tjänster och fungerar som informationscenter inom sitt verksamhetsområde. (U.T. Sirelius, Suomen kansanomaista kulttuuria, 1919; Suurmetsästäjiä ja suurriistaa, red. M. Kivilinna, 1936; Y. Ylänne m.fl., Suomen metsästys, 1950; T.V. Viljanen, Suomen metsästysyhdistys 1865-1965, 1965; Metsästys, red. T. Lampio, 1967; Tapiola 1-4, 1979-81; Erämiesten juhlakirja: SMKL 50 vuotta, red. I. Mäkelä/S. Tiainen, 1996; Suomalainen riista, red. H. Lindén m.fl., 2000)