Jansson, Tove

Jansson, Tove Marika (f. 9/8 1914 Hfrs, d. där 27/6 2001), författare, målare och tecknare. Vid sidan av Mika Waltari är Jansson den finländska författare som nått den största publiken ute i världen. Med sina illustrerade barnböcker och muminserier blev hon världsberömd och rentav Finlands internationellt mest spridda och beundrade bildkonstnär i vår tid.

Som bildkonstnär hade Jansson ärvda anlag från båda sina föräldrar, skulptören Viktor "Faffan" Jansson och modern tecknaren, illustratören och karikatyristen Signe Hammarsten. Utanför hemmet bedrev Jansson konststudier vid Finska konstföreningens ritskola 1933-36, utomlands vid Tekniska skolan (Konstfack) i Stockholm 1930-33 och École d'Adrien Holy i Paris 1938. Hon företog en längre resa till Italien 1939. J. ställde första gången ut sina målningar i Hfrs 1937 och deltog därefter flitigt i grupputställningar. Sin första separatutställning höll hon 1943.

Även om Jansson utbildade sig till målare, och länge betraktade detta som sitt yrke, var det dock som tecknare och inte minst som illustratör av muminberättelserna hon nådde högst vid sidan av sitt storartade författarskap. Hennes teckningar och illustrationer fick stor spridning i olika tidskrifter, och hon blev tidigt känd som skämttecknare främst i Garm. Skämtteckningarna övergick 1938 i politiska karikatyrer, men även vardagsnära motiv från hemmafronten under kriget uppskattades av allmänheten. Under 1940-talet var Jansson speciellt aktiv som fabulerande skämttecknare. Tidigt gjorde hon sig också gällande som utformare av bokomslag och illustratör av andra författares verk. Om hennes mångsidighet vittnar även hennes dekor och dräkter till Ahti Sonninens balett Pessi och Illusia på Finlands nationalopera (1952).

Den första muminserien Mumintrollet och världens undergång började Jansson teckna för Ny Tid 1947. Prototypen till Mumintrollet kan skönjas redan på 1930-t., men på allvar dyker figuren upp som Janssons bildsignum i Garm 1944. Det regelbundna tecknandet av muminserien för Evening News inleddes 1953 och slutfördes senare av Janssons bror Lars Jansson. Sina originalteckningar ritade Jansson ofta först med blyerts och tecknade dem därefter rent med tusch.

I böckerna om familjen i Mumindalen blir figurer som Lilla My, Filifjonkan, Tooticki, Snusmumriken, Snorkfröken, Mymlan, Mårran, hattifnattarna och hemulerna invånare i ett geografiskt begränsat men i grunden universellt landskap - en övärld med tydliga drag av den östnyländska skärgård där Jansson hade präglande barndomsupplevelser. I muminberättelsen, som hela tiden fördjupas och till slut knappast har några likheter med konventionell barnlitteratur, ingår böckerna Småtrollen och den stora översvämningen (1945), Kometjakten (1946, i omarbetad version Kometen kommer 1968), Trollkarlens hatt (1948), Muminpappans Bravader Skrivna av Honom Själv (1950, i omarbetad version Muminpappans memoarer 1968), Farlig midsommar (1954), Trollvinter (1957), Pappan och havet (1965) och Sent i november (1970). Bilderböckerna Hur gick det sen? (1952) och Vem ska trösta Knyttet? (1960) blev med sin språkliga finurlighet älskade av läsare i alla åldrar. I muminvärlden speglas livet ur de flesta tänkbara synvinklar. Här finns stora känslor, längtan, drömmar, rädsla och trygghet. Faran och äventyret är alltid nära. På ett genialt sätt kunde Jansson leva sig in i barnets värld, som den vuxne ständigt bär inom sig. Muminböckerna, som blev en världssuccé, har översatts till mer än 30 språk och nått en av sina största framgångar i Japan. Muminfigurerna har blivit teater, opera, film, massproducerade prylar. En hel nöjespark i Mumins tecken, Muminvärlden, uppfördes på 1990-talet i Nådendal.

Som målare tillhörde Jansson under 1940- och början av 1950-talet de mest uppmärksammade i Finland vid sidan av bl.a. Sam Vanni, som stod henne nära, och Birger Carlstedt. Landskap, bl.a. Helsingfors- och skärgårdsmotiv, samt stilleben hörde tidigt till hennes favoritmotiv. En rad betydande självporträtt från olika perioder ingår även i hennes produktion jämte rent abstrakta målningar från 1960-talet. Jansson fick från mitten av 1940-talet även en rad utsmyckningsuppdrag, bl.a. två fresker i Stadskällaren i Hfrs (1947, num. i Hfrs svenska arbetarinstitut), Nordiska Föreningsbankens huvudkontors personalmatsal (1954), väggmålningar i Aurora barnsjukhus (1956) och daghemmet Trollkarlens hatt i Björneborg (1984). Sakrala målningar har hon utfört i Östermark (1954) och Fredrikshamn (1963).

I mitten av 1960-talet insåg författaren Jansson att hon måste bryta sig ut ur muminvärlden och på allvar träda in i vuxenlitteraturen även om hennes vuxenböcker aldrig skulle få samma genomslagskraft som hennes produktion för barn. Den självbiografiska berättelsen Bildhuggarens dotter (1968) följdes av en rad prosaböcker, där psykologiska noveller växlar med förtätade kortromaner. Sommarboken (1972) skildrar vänskapen mellan en liten flicka och hennes farmor. Solstaden (1974) ger en sammansatt bild av åldrande människor på ett pensionärshem i amerikanska södern. Den ärliga bedragaren (1982) är ett kusligt psykologiskt kammarspel i skärgårdsmiljö. Resa med lätt bagage (1987) och Brev till Klara (1991) ger både roande och skakande bilder av människors möten. Hela Janssons prosaproduktion genomsyras av ett ensamhetstema, där konstnärens individualism kontrasteras till det sant mänskliga behovet av gemenskap bortom könsgränser. Janssons författarskap avslutas med Anteckningar från en ö (1996) med illustrationer av livskamraten, grafikern Tuulikki Pietilä. Här skildras ömsint men även med realistisk insikt de två kvinnornas liv på Klovharun i Borgå skärgård, ön i yttersta havsbandet där de bodde en stor del av året och som blivit något av en vallfartsort för muminvärldens alla vänner.

I samband med utgivningen av Erik Kruskopfs böcker om Jansson som målare och skämttecknare ordnades retrospektiva utställningar av hennes konst i Helsingfors. Med anledning av hennes 80-års dag arrangerades en ny utställning i Tammerfors, som redan under många år hedrat henne med en permanent utställd muminvärld i Reima Pietiläs förnäma stadsbibliotek. En minnesutställning över Jansson hölls 2002 i Tammerfors och Helsingfors. Både som tecknare, illustratör och författare belönades Jansson med ett flertal pris, bl.a. Svenska Dagbladets litteraturpris (1952), Elsa Beskow-plaketten (1958), Rudolf Koivu-plaketten (1958), Anni Swan-priset (1964), H.C. Andersen-medaljen (1966), Mårbackapriset (1972), Rudolf Koivu-priset (1978), Pekka Puupää-priset för serietecknare (1980), Svenska kulturfondens hederspris (1983), Suomen kulttuurirahastos hederspris (1990), Finlandpriset (1993) och Svenska Akademiens sällsynta guldmedalj (1995). Jansson promoverades till hedersdoktor vid Åbo Akademi 1978, förlänades professorstitel 1995. (T. Holländer, Från idyll till avidyll: Tove Janssons illustrationer till muminböckerna, 1983; W. Glyn Jones, Vägen från Mumindalen: en bok om Tove Janssons författarskap, 1984; T. Ørjasæter, Möte med... Tove Jansson, 1985; B. Westin, Familjen i dalen: Tove Janssons muminvärld, 1988; B.K. Gustavsson, Stenåker och ängsmark: erotiska motiv och homosexuella skildringar i Tove Janssons senare litteratur, 1992; E. Kruskopf, Bildkonstnären Tove Jansson, 1992, Skämttecknaren Tove Jansson, 1995; B. Antonsson, Det slutna och det öppna rummet: om Tove Janssons senare författarskap, 1999; Resa med Tove, red. H. Svensson, 2002; Tove Jansson: minnesutställning, red. A. Ilmonen m.fl., 2002; C. Björk, Tove Jansson mycket mer än Mumin, 2003; B. Westin, Tove Jansson. Ord, bild, liv, 2007) (Bengt von Bonsdorff/Gustaf Widén)