Joensuu, stad i Norra Karelen vid Pielis älvs utlopp i sjön Pyhäselkä, Östra Finlands region. Areal 2 382 km2, invånare 73 305 (2010).
Vid älvmynningen har bildats ett låglänt deltaland, på vilket stadens äldsta delar är byggda. Ö. om älven finns ett mera kuperat område med bl.a. Niinivaara, en åsformation som löper mot s.o. och reser sig ca 115 m ö.h. Fronten mot sjön domineras av sanddyner och några små holmar. I en vik v. om stadens centrum utmynnar den kanal som förbinder sjön Höytiäinen med Pyhäselkä.
Platsen har sedan urminnes tider varit en av de tätast bebyggda i n. Karelen. Därifrån utgick handelsleder till Viborg och Österbotten samt till Vitahavskusten. Landavträdelserna 1721 och 1743 spärrade dock vägen till Viborg. Redan under svenska tiden närde man planer på att grunda en stad vid Pielis älvs mynning, men dessa genomfördes först 1848.
Joensuu gynnades av ett gott läge i n. ändan av de segelleder som 1856 förenats med havet genom Saima kanal. Det förbättrades ytterligare 1879, då älven genom kanalisering blev farbar utmed hela sin längd. Stapelrättigheter utfärdades 1860, och stadens handelsflotta blev snart en av landets största. Joensuu förenades 1894 med rikets järnvägsnät, då banan J.-S:t Andree invigdes. Sjöfarten kunde inte i längden konkurrera med järnvägen. Kring 1920 hade den i sin dåvarande form spelat ut sin roll. Joensuu har senare blivit en viktig järnvägsknut med banor norrut till Nurmes (1911) och Uleåborg (1930), västerut till Outokumpu (1928) och Varkaus (1940) samt österut till Ilomants (1967). Den ursprungliga Karelska banan, som förband Viborg med J., avskars då gränsen mot Sovjetunionen fastställdes 1940 och 1944. En ny bana söderut över Parikkala och Imatra till Villmanstrand invigdes 1966. Staden har flygfält med reguljär linjetrafik. Djuphamnen på Ukonniemi fick ökad betydelse då den nya Saima kanal öppnades för trafik 1968.
Joensuu växte upp på v. stranden av älven, där stadens centrum fortfarande är beläget och där gatorna följer det gamla rutnätsystemet, fastslaget i den första stadsplanen. I början av 1900-t. uppstod bebyggelse på ö. älvstranden, där senare folkrika stadsdelar uppkommit. Staden fick 1954 ett betydande arealtillskott och mer än fördubblade sin folkmängd genom inkorporeringen av Pielisensuu kommun, som 1912 avskilts från Kontiolahti. Befolkningstillväxten i Joensuu har även under de senaste decennierna varit rask, samtidigt som dess ställning som Norra Karelens kulturella och kommersiella centrum har accentuerats.
Joensuu uppvisar en modern och luftig stadsbild. Bland byggnader märks det monumentala stadshuset (E. Saarinen, 1914), Finlands första centralsjukhus, N. Karelens centralsjukhus (J. Paatela/O. & M. Pöyry, 1953), Karjalan talo på ön Ilosaari i älven (E. Teräsvirta, 1954), statens kanslihus (T. Vormala, 1990) och stadsbiblioteket (T. Siitonen, 1992). I J. ligger Norra Karelens museum, gr. 1917. På Niskasaari, en annan ö i älven, ligger Pielisjoenlinna, en byggnad, uppförd 1852 enligt ritningar av E.B. Lohrmann (ombyggd 1928, O. Gripenberg); den tjänstgjorde ursprungligen som statligt spannmålsmagasin och disponeras numera av Joensuu universitet. Av kyrkor kan nämnas J. Stenbäcks skapelse i tegelgotik från 1903, den ortodoxa träkyrkan (G.F. Karpov, 1887), som är samlingspunkt för den näststörsta ortodoxa församlingen i Finland och den modernt utformade Pielisensuu kyrka (V. Larkas, 1960). Stadsbilden pryds bl.a. av frihetsstoden framför stadshuset (Y. Liipola, 1923).
Joensuu var länge ett utpräglat handelscentrum med obetydlig industri, men numera finns en del skogs-, metall- och livsmedelsindustri i staden. 1990 grundades ett teknologicentrum.
Staden har ett livaktigt kulturliv, med bl.a. stadsteater (gr. 1948), konstmuseum (gr. i början av 1960-t. på basis av två donationer, omfattande främst yngre inhemsk konst), sedan 1981 inrymt i Joensuu lyceums gamla byggnad (Th. Decker, 1894), och stadsorkester (gr. 1953). Krigsminnen kan beskådas i Finlands största bunkermuseum i Marjala. Joensuu är vidare en betydande skolstad som utom universitetet, (sedan 1/1 2010 en del av Östra Finlands universitet) har bl.a. yrkeshögskola, idrottsinstitut och konservatorium. Ett landsarkiv inrättades i staden 1974. Där utkommer bl.a. sjudagarstidningen Karjalainen. Efter utredningar fattades 2004 beslut om sammanslagning av de ö. om Joensuu belägna kommunerna Kiihtelysvaara och Tuupovaara med staden från ingången av 2005. Därmed mer än tiodubblades arealen, medan folkmängden ökade med endast drygt fyratusen personer. Vid ingången av 2009 inkorporerades ytterligare kommunerna Eno och Pyhäselkä. (K. Ahonen m.fl., Joensuun kaupungin historia, 4 bd, 1985-86; P. Elsinen, Joensuun historia 6, 1998; T. Könönen, Joensuun kaupunki 1848-98, 1904; Joensuun kaupunki 1848-1948, 1949; A. Toivanen, Joensuun teatterielämä 1859-1962, 1962; H. Lilius, Joensuun kaupunki 1848-1890, 1972; Elämää entisajan Joensuussa: Joensuun kaupunki 1848-1998, red. P. Tuunainen, 1998; E. Kinnunen, Joensuun uskonnollinen elämä 1945-1999, 2000)
Vid älvmynningen har bildats ett låglänt deltaland, på vilket stadens äldsta delar är byggda. Ö. om älven finns ett mera kuperat område med bl.a. Niinivaara, en åsformation som löper mot s.o. och reser sig ca 115 m ö.h. Fronten mot sjön domineras av sanddyner och några små holmar. I en vik v. om stadens centrum utmynnar den kanal som förbinder sjön Höytiäinen med Pyhäselkä.
Platsen har sedan urminnes tider varit en av de tätast bebyggda i n. Karelen. Därifrån utgick handelsleder till Viborg och Österbotten samt till Vitahavskusten. Landavträdelserna 1721 och 1743 spärrade dock vägen till Viborg. Redan under svenska tiden närde man planer på att grunda en stad vid Pielis älvs mynning, men dessa genomfördes först 1848.
Joensuu gynnades av ett gott läge i n. ändan av de segelleder som 1856 förenats med havet genom Saima kanal. Det förbättrades ytterligare 1879, då älven genom kanalisering blev farbar utmed hela sin längd. Stapelrättigheter utfärdades 1860, och stadens handelsflotta blev snart en av landets största. Joensuu förenades 1894 med rikets järnvägsnät, då banan J.-S:t Andree invigdes. Sjöfarten kunde inte i längden konkurrera med järnvägen. Kring 1920 hade den i sin dåvarande form spelat ut sin roll. Joensuu har senare blivit en viktig järnvägsknut med banor norrut till Nurmes (1911) och Uleåborg (1930), västerut till Outokumpu (1928) och Varkaus (1940) samt österut till Ilomants (1967). Den ursprungliga Karelska banan, som förband Viborg med J., avskars då gränsen mot Sovjetunionen fastställdes 1940 och 1944. En ny bana söderut över Parikkala och Imatra till Villmanstrand invigdes 1966. Staden har flygfält med reguljär linjetrafik. Djuphamnen på Ukonniemi fick ökad betydelse då den nya Saima kanal öppnades för trafik 1968.
Joensuu växte upp på v. stranden av älven, där stadens centrum fortfarande är beläget och där gatorna följer det gamla rutnätsystemet, fastslaget i den första stadsplanen. I början av 1900-t. uppstod bebyggelse på ö. älvstranden, där senare folkrika stadsdelar uppkommit. Staden fick 1954 ett betydande arealtillskott och mer än fördubblade sin folkmängd genom inkorporeringen av Pielisensuu kommun, som 1912 avskilts från Kontiolahti. Befolkningstillväxten i Joensuu har även under de senaste decennierna varit rask, samtidigt som dess ställning som Norra Karelens kulturella och kommersiella centrum har accentuerats.
Joensuu uppvisar en modern och luftig stadsbild. Bland byggnader märks det monumentala stadshuset (E. Saarinen, 1914), Finlands första centralsjukhus, N. Karelens centralsjukhus (J. Paatela/O. & M. Pöyry, 1953), Karjalan talo på ön Ilosaari i älven (E. Teräsvirta, 1954), statens kanslihus (T. Vormala, 1990) och stadsbiblioteket (T. Siitonen, 1992). I J. ligger Norra Karelens museum, gr. 1917. På Niskasaari, en annan ö i älven, ligger Pielisjoenlinna, en byggnad, uppförd 1852 enligt ritningar av E.B. Lohrmann (ombyggd 1928, O. Gripenberg); den tjänstgjorde ursprungligen som statligt spannmålsmagasin och disponeras numera av Joensuu universitet. Av kyrkor kan nämnas J. Stenbäcks skapelse i tegelgotik från 1903, den ortodoxa träkyrkan (G.F. Karpov, 1887), som är samlingspunkt för den näststörsta ortodoxa församlingen i Finland och den modernt utformade Pielisensuu kyrka (V. Larkas, 1960). Stadsbilden pryds bl.a. av frihetsstoden framför stadshuset (Y. Liipola, 1923).
Joensuu var länge ett utpräglat handelscentrum med obetydlig industri, men numera finns en del skogs-, metall- och livsmedelsindustri i staden. 1990 grundades ett teknologicentrum.
Staden har ett livaktigt kulturliv, med bl.a. stadsteater (gr. 1948), konstmuseum (gr. i början av 1960-t. på basis av två donationer, omfattande främst yngre inhemsk konst), sedan 1981 inrymt i Joensuu lyceums gamla byggnad (Th. Decker, 1894), och stadsorkester (gr. 1953). Krigsminnen kan beskådas i Finlands största bunkermuseum i Marjala. Joensuu är vidare en betydande skolstad som utom universitetet, (sedan 1/1 2010 en del av Östra Finlands universitet) har bl.a. yrkeshögskola, idrottsinstitut och konservatorium. Ett landsarkiv inrättades i staden 1974. Där utkommer bl.a. sjudagarstidningen Karjalainen. Efter utredningar fattades 2004 beslut om sammanslagning av de ö. om Joensuu belägna kommunerna Kiihtelysvaara och Tuupovaara med staden från ingången av 2005. Därmed mer än tiodubblades arealen, medan folkmängden ökade med endast drygt fyratusen personer. Vid ingången av 2009 inkorporerades ytterligare kommunerna Eno och Pyhäselkä. (K. Ahonen m.fl., Joensuun kaupungin historia, 4 bd, 1985-86; P. Elsinen, Joensuun historia 6, 1998; T. Könönen, Joensuun kaupunki 1848-98, 1904; Joensuun kaupunki 1848-1948, 1949; A. Toivanen, Joensuun teatterielämä 1859-1962, 1962; H. Lilius, Joensuun kaupunki 1848-1890, 1972; Elämää entisajan Joensuussa: Joensuun kaupunki 1848-1998, red. P. Tuunainen, 1998; E. Kinnunen, Joensuun uskonnollinen elämä 1945-1999, 2000)
Joensuu. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Joensuu stadshus, ritat av Eliel Saarinen, restes vid stranden av Pielis älv 1914. Den monumentala byggnaden med sitt torn utgör ett markant inslag i stadsbilden. Foto: Sakari Niemi.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.