judar

judar. Tidigast var j. i Finland bosatta i Fredrikshamn, där en liten judisk koloni uppstod mot slutet av 1700-t. Fredrikshamn lydde vid denna tid under rysk överhöghet. Sedan Finland lösgjorts från Sverige 1809 gällde i princip enligt 1782 års judereglemente förbud för j. att slå sig ned i landet. En judisk bosättning uppstod dock i mitten av 1800-t. sedan undantag gjorts från ovannämnda stadgande genom en förordning av 1858, som gällde i Finland tjänstgörande och hemförlovade ryska soldater; dessa hade, oavsett religion, rätt att bosätta sig i Finland med sina familjer. Gränserna för deras yrkesutövning utstakades i en förordning av 1869. Följande bestämmelserna i denna slog sig j. av nödtvång huvudsakligen på handel med begagnade kläder och olika kramvaror. Enligt 1862 och 1888 års passförordningar, som upprepade förbudet för j. att bosätta sig i landet, hade j. rätt att resa inom Finland med av vederbörande myndighet utfärdat pass, medan vistelsens längd avgjordes av länets guvernör. En förordning av 1889 utvidgade i viss mån j:s rättigheter att bedriva näring och gav en del j. rätt att tillsvidare stanna kvar i landet samt att bosätta sig i Hfrs, Åbo och Viborg.

Vid flera lantdagar gjordes försök att reglera j:s förhållanden i positiv anda, men de stupade på motstånd i framför allt bonde- och prästestånden. Den som väckte frågan i början av 1870-t. och som drev den kraftfullt var Leo Mechelin; en annan förespråkare för emancipation var prof. J.W. Runeberg. För att j. fullständigt skulle fördrivas från landet arbetade en inflytelserik fraktion inom det finska partiet under ledning av Agathon Meurman, delvis inspirerad av den tyska antisemitiska rörelsen.

Under perioden 1897-1906 rådde ett dödläge i judefrågan i lantdagen, samtidigt som myndigheterna började tillämpa bestämmelserna om j:s yrkesutövning m.m. mindre snävt. Efter storstrejken 1905 började j. aktivt driva sin egen sak bl.a. vid massinformationsmöten som anordnades runt om i landet; som huvudorganisatör och -talare vid dessa framträdde en j. från Viborg, Santeri Jacobsson.

Den demokratiskt valda enkammarlantdagen, där inte minst socialdemokraterna kraftigt drev på en positiv lösning av frågan, var beredd att lösa judefrågan redan 1909, men saken fördröjdes under slutskedet av den ryska tiden av tsaren. I Finland motarbetades emancipationen till slut endast av gammalfinnarna och vissa andra kretsar. Sedan Finland förklarat sig självständigt stiftade och antog lantdagen lagen om mosaiska trosbekännare (trädde i kraft i jan. 1918), genom vilken j. på anhållan erhöll fullständiga medborgarrättigheter. J:s antal, som 1890 var 1 017, uppgick under tiden mellan världskrigen till ca 2 000, men började minska efter andra världskriget.

Efter emancipationen integrerades j. i det finländska samhället och deras utbildningsgrad steg snabbt. Finland beredde på 1930-t. några hundra judiska flyktingar från Centraleuropa en fristad, men sedan visumtvång införts i augusti 1938 vägrades fler flyktingar inträde. De flesta flyktingar kunde resa vidare till annat land, men ett par hundra fanns i landet under kriget. Vid fortsättningskrigets utbrott förvisades de flesta av dessa till två landskommuner i Tavastland, därifrån flertalet manliga flyktingar inkallades till arbetsläger. De finländska myndigheterna avvisade de tyska försöken att komma åt Finlands j. och de judiska flyktingar som uppehöll sig i landet.

Statspolischefen Arno Anthoni förberedde dock med inrikesminister Toivo Horellis godkännande en utlämning av ett större antal judiska flyktingar. Planerna förhindrades genom ingripande av aktiva medborgare och regeringens socialdemokratiska ministrar. Av de åtta judiska flyktingar som trots allt utlämnades överlevde endast en. Också bland de till tyskarna utlämnade sovjetiska krigsfångarna fanns j. Inställningen till j. förändrades sedan regeringen Linkomies tillträtt i mars 1943 och Horelli avgått som inrikesminister. Försommaren 1944 kunde de judiska flyktingarna enligt eget önskemål flytta till Sverige. I november 2000 avtäcktes ett minnesmärke över de åtta utlämnade judiska flyktingarna i Hfrs. Vid avtäckningen bad statsminister Paavo Lipponen om ursäkt på den finländska regeringens och finländarnas vägnar.

J:s antal har under de senaste åren ökat något. De judiska församlingarna i Hfrs och Åbo hade 2002 ca 1 600 medlemmar; av dessa bor dock inemot 400 utomlands. Å andra sidan räknar man med 250-350 j. i Finland som inte hör till någondera församlingen. I huvudstaden (1 104 i Finland boende medlemmar) finns ett judiskt församlingscenter med synagoga (J. Ahrenberg, invigd 1906), skola, daghem, ålderdomshem och bibliotek. Bland de verksamma organisationerna märks Makkabi (gr. 1906), Europas äldsta ännu verksamma judiska idrottsförening, Judiska sångföreningen (gr. 1917) samt flera sociala och humanitära föreningar. Församlingen i Åbo har ett församlingscenter och en synagoga (E. Hindersson/A. Krook, invigd 1912), men p.g.a. det låga medlemsantalet (133 i Finland boende) är föreningslivet inte lika livligt. Församlingen i Viborg upplöstes formellt först 1958. Åren 1946-81 fanns det en judisk församling även i Tfrs.

I Finland började man i slutet av 1990-t. fästa större uppmärksamhet vid judeförintelsen under andra världskriget, även officiellt av företrädare för statsmakten. Redan 1993 grundades i Åbo en finländsk avdelning av den internationella rörelsen Yad Vashem, som arbetar mot rasism bl.a. genom att hålla minnet av Förintelsen levande. Minnesdagen för förintelsens offer den 27 januari (Auschwitz befrielsedag) iakttogs officiellt första gången i Finland 2002. (W. v. Willebrand, Judarnes rättsliga ställning i Finland, 1906; S. Jacobsson, Taistelu ihmisoikeuksista, 1951; S. Hahn/A. Brody/W. Fürstenberg, Juutalaisten historia, 1958; E. Suominen, Kuolemanlaiva s/s Hohenhörn, 1979; H. Rautkallio, Suomen juutalaisten aseveljeys, 1989; T. Torvinen, Kadimah: Suomen juutalaisten historia, 1989; Juutalainen kulttuuri, red. T. Harviainen/K-J. Illman, 1998; K. Bélinki, Shylock i Finland: Judarna och Finlands litteratur 1900-1970, 2001; S. Lundgren, Suomen juutalaiset: usko, tavat, asenteet, 2002; E. Sana, Luovutetut, 2003; S. Muir, Yiddish in Helsinki, 2004) (Svante Lundgren)