jul

jul, kyrkoårets största högtid, firas i vår tradition 24/12 (julaftonen) och de två därpå följande dagarna. Då kristendomen infördes i Norden sammanföll julen med en hednisk festperiod, som firades vid en tidpunkt då det fanns gott om mat. Uttrycket "att dricka jul" åsyftar denna förkristna fest. Från katolska tiden finns det ytterst knapphändiga uppgifter om hur julen firades i hemmen. Lutherdomens införande betydde att gudstjänsten reformerades, men det är oklart i vilken mån firandet i hemmen påverkades. Medan katolicismen mera hade betonat det officiella firandet, var Luthers tanke att göra julen till en hemmets och familjens högtid. Det familjecentrerade julfirandet slog dock inte igenom ännu på flera hundra år. I det medeltida julfirandet med lekar, mat och dryck och social samvaro ingick också ett socialt ansvar. Olaus Magnus omtalar i sin "Historia om de nordiska folken" från 1555 att man i Norden bakade stora bröd enkom för att skänka bort till fullständigt obekant folk. Till andra medeltida traditioner som kvarlevt långt in i sen tid hör t.ex. julhalmen, som användes dels som prydnad, dels för värmens skull, eftersom många bodde i hus med trampat jordgolv. Halmen hade en religiös innebörd, den sades vara Jungfru Marias sänghalm och användes därför i många slag av tydor. En annan medeltida uppfattning som också i Finland levat kvar i sen tid är "de dödas julotta", d.v.s. berättelserna om hur de döda återvände till hemmet eller till kyrkan på julmorgonen.

Julperioden var under hela 1600-t. en kollektiv festperiod, där tiggeri, kringvandrande utklädda, kyrkobesök, nöjen och rikligt med mat och dryck var huvudelementen. Myndigheterna försökte i luthersk anda (bl.a. genom påbuden i samband med utlysande av julfreden) att få människorna att fira julen stillsamt hemma och att få dem att respektera samhällets krav på frid under julhelgen. Men trots detta bevarade julen sin kollektiva karaktär bland den stora allmänheten ända till slutet av 1800-t. Också bland överklassen blev julen först under loppet av 1800- t. en familjefest. I dessa samhällsskikt var under 1700-t. nyårsaftonen en dans- och festkväll, medan julaftonen uppmärksammades mindre. I början av 1800-t. infördes från Tyskland många nya traditioner som t.ex. julgran och utdelning av julklappar inom familjen, vilket även gjorde att julaftonens ställning befästes.

Från slutet av 1800-t. fick julaftonen ökad betydelse bland alla samhällsklasser och den nya julen gjordes bekant via folkskolan, folkbildningen och den allmänna demokratiseringsprocessen. Industrialismen skapade billigare köpvaror och lanthandlarna förde ut dem till landsbygden. Typiskt för denna tid både bland borgerskapet och allmogen var att man vid jul ville pröva på det nyaste, dyraste, lyxigaste, godaste, mest glittrande och nymodigaste. Julen behövde traditioner som inramning, traditioner som man kunde samlas kring och som stärkte familjens och släktens sammanhållning. Nu skapades den jul med ceremonier, mattraditioner, julsånger, juldekorationer som i dag uppfattas som "den gamla julen". Den gemensamma julmiddagen på julaftonen blev, tillsammans med utdelningen av julklapparna, julens viktigaste ceremoni. "Äkthet", "ursprunglighet" och "traditioner" blev honnörsord, och ett medvetet upprätthållande av seder från äldre tider och speciellt från den egna barndomen fick en framträdande plats. Halmen i form av olika konsthantverk fick en framträdande plats som juldekoration. Halmen blev en symbol för enkelhet och äkthet i motsats till det industriproducerade krimskramset.

Under 1900-t. tidigarelades inledningen av julfirandet i och med att första advent och lillajul började uppfattas som julperiodens början; julaftonen blev höjdpunkten medan den tidigare hade utgjort inledningen. Nyåret inkluderades i den gamla julperioden och nyårsaftonen firades till långt in på 1900-t. som en upprepning av julaftonen med samma mat och liknande umgänge, medan jul och nyår numera skilts från varandra och blivit två olikartade fester.

Till julfirandet fogades under 1900-t. ytterligare en dimension; den egna identiteten och den personliga historien började speglas i julen. Samtidigt kopplades prestige och ideal till julen, och i julfirandets utformning spelar därför olika slag av känslor en stor roll. Julen blev den tid då man reflekterar över sitt eget liv. Här spelar den kyrkliga inramningen en stor roll. Hit hör också att tända ljus på avlidna släktingars gravar. Denna sed har sedan 1920-t. förekommit vid allhelgona men har under de senaste årtiondena allt mera flyttat över till julen.

Julmat. Den s.k. "traditionella" julmaten utkristalliserades under 1900-t. Dess rätter är brokiga och har sitt ursprung både i folklig och borgerlig tradition. Under 1700-t. framdukades ett s.k. brännvinsbord, ett välkomstbord för herrar vid middagsbjudningar med korv, ost och sill m.m. Detta buffébord omvandlade restaurangerna i Sverige till ett smörgåsbord, som i sin tur under 1800-talets lopp utmynnade i det överdådiga svenska julbordet. En del av det svenska julbordets delikatesser, t.ex. sillinläggningar och aladåber, började höra till borgerskapets jul under 1800-t., men julaftonssupén var i dessa kretsar ända till slutet av 1800-t. en festmåltid liksom andra. Ett nytt inslag i borgerskapets julfirande var tedrickningen på julaftonen, en inlånad rysk tradition. Bland allmogen åt man inte under 1800-t. den egentliga festmaten på julaftonen, utan då serverades mat som inte var så kraftig, oftast fisk och gröt. Det var istället på juldagen och de påföljande dagarna som den goda festmaten framdukades: kött, feta korvar, smör, ost, rågbröds- och maltlimpor och nybryggt öl. Vår tids julmat har rönt starkt inflytande från den kalasmat som förekom bland bondebefolkningen vid t.ex. bröllop, begravningar och läsförhör. Denna tillreddes av halvprofessionella kockar som ofta tjänat i herrgårdskök och fått idéer därifrån. Till dessa rätter hör sillsallad, fruktkräm med vispgrädde och pepparkakor. Kålrotslåda och potatislåda härstammar från 1700-talets västfinska kalasbord, medan morotslådan blev jultradition först på 1930-t. Ugnsskinka förekom bland borgerskapet under 1800-t. men blev en hela folkets jultradition först in på 1900-t. Kokt gädda med pepparrots- eller äggsås härstammar från kalasborden i kusttrakterna. Marsipan, tryffel och tjinuski, och importvaror som dadlar, russin och mandlar hörde till herrskapens julbord. De s.k. jultårtorna är en finsk specialitet. Småkakor gjorda av smördeg och fyllda med sylt hörde under 1800-t. till jultraditionerna på prästgårdar, herrgårdar och bland ståndsfamiljer. I dag är jultårtorna stjärnformiga bakverk av smördeg med en klick plommonsylt i mitten. Risgrynsgröt, som kokades av dyra importerade risgryn, var ännu vid 1800-talets mitt förbehållen endast de välbärgade. Lutfisk kunde under 1800-t. höra till borgerskapets julbord, men denna rätt (som ursprungligen var fastemat) förekom mera i påsktider. I folklig tradition har dock lutfisken alltid hört till julen. Både kalkon och glögg, vilka båda började slå rot under 1960-t., hör i dag till de fasta jultraditionerna.

Julgubben och jultomten. Sedan 1400-t. har julbocken i form av tiggarbock, med svart päls och horn, vandrat omkring i Norden. Då julklappstraditionen slog igenom bland borgerskapet blev denna figur julklappsutdelare. Den första kända julklappsutdelande bocken i Finland förekom på Pargas prästgård 1827. På 1880-t. blev den tyska julklappsutdelaren känd i Finland via barnlitteratur och julpynt. Han var en lång, allvarlig farfarsfigur som kom med både gåvorna och julgranen (som symboliserade det kristna budskapet) till barnen. Denna Der Weihnachtsmann började i Finland kallas julgubbe. På 1920-30-t. introducerades den rödklädda amerikanska julgubben i Finland, främst genom den kommersiella världen. Den amerikanska julgubben sades bo vid Nordpolen (i motsats till den tyska som bodde i skogen), och i Finland förlades hans hemvist till Korvatunturi. Denna rödklädda julklappsutdelare gjorde att julens färg blev röd.

Jultomten har däremot en annan utveckling. Den svenska konstnären Jenny Nyström spelar här en central roll. Med utgångspunkt i folktrons tomte ritade hon 1875 för första gången julklappsutdelande tomtar. Då dessa figurer blev kända i Finland var redan julgubben etablerad och tomtarna blev därför julgubbens hjälpredor. I Sverige blev det den lilla romantiserade gårdstomten som så småningom fick amerikanskt utseende, och julklappsutdelaren har där därför alltid kallats tomte medan de små ofta kallas tomtenissar.

Julgran. Julgranar förekom på herrgårdarna under 1700-t. Det var dock först under 1820-t. som de fick större spridning i borgerlig miljö, främst då i kuststäderna där det tyska inflytandet var starkast. Bland vanligt folk blev de allmänna först från 1880-t., med prästgårdar, större bondgårdar och speciellt folkskolan som förmedlare. I fattigare familjer hängde man ofta upp granen i taket. Under hela 1900-t. har det förekommit utomhusgranar försedda med elektriska lampor. Utomhusbelysningen har de senaste årtiondena ökat i snabb takt och hör i dag till både den privata och den offentliga julen.

Julklapp. Ordet kommer från den äldre folkliga traditionen att klappa på dörren och kasta in en anonym skämtgåva vid t.ex. jul eller påsk. Julklappar förekom under 1700-t. bland överklassen men hade då formen av skämtgåvor som ofta var försedda med kryptiska verser. Dessa passade väl in i societetens rika sällskapsliv och lust för överraskningar. Egentliga julklappar började utdelas kring 1800 på herrgårdar och bland borgerskapet i kuststäderna. Bland bondebefolkningen kunde tjänstefolket under 1800-t. få s.k. julhögar, bestående av både mat och kläder, men dessa gåvor var inte egentliga julklappar utan en del av årslönen. Julklappen blev allmän hos allmogen först i slutet av 1800-t. och hör ihop med julaftonen som familjefest. Julklapparna är i dag en central del av julaftonsförberedelserna. Många reagerar dock negativt på den kommersialism som uppstått speciellt i samband med julklappstraditionen och talar för ett alternativt julfirande.

Julfredens utlysande. Den lagstadgade julfreden (eller julfriden) tillkom i Sverige redan på 1200-t. och innebar en tillämpning av äldre, redan befintliga traditioner såsom utlysningen av tingsfrid, köpfrid eller vårfrid vid sådd. Att utlysa "frid" under en viss tidsperiod innebar juridiskt att ett brott som begicks under den tid friden varade bestraffades strängare än om brottet skulle ha begåtts vid annan tidpunkt. Man vet från bevarade rättsprotokoll att julfred utlystes på många håll i s.v. Finland under katolska tiden. Efter att lutherdomen fått fotfäste i Finland utvecklade sig denna i strängt ortodox riktning, och 1600-t. utmärker sig i ortodoxins anda av ståtliga, långa och invecklade julfredsutlysningar som också tjänade praktiska syften. De innehöll förbud mot allehanda ting, dryckenskap, upptåg, gudstjänsttidens störande, och fastställde även olika regler, t.ex. för krogarnas utskänkningstider. Från 1600-t. och in på 1800-t. upprepas också regelbundet (utan större framgång) förbudet att beströ golvet med halm, på grund av brandfaran från de öppna spisarna. Julfredsplakaten upplästes på olika håll i städerna (och alltid från Rådhuset) på signal av en trumslagare, från 1700-t. på många håll också på finska. Julfred har förkunnats enligt den gamla modellen åtminstone i Åbo, Ekenäs, Nystad, Uleåborg, Tavastehus, Raumo, Borgå, Lovisa, och Tfrs. Julfreden förlorade sin juridiska betydelse under 1800-talets lopp men bevarades i Åbo som en omtyckt ceremoni i rådhuset. Musiken hade i Åbo ända sedan 1600-t. fått en framträdande plats. Under 1700- och 1800-t. var evenemanget tidvis ett inomhusevenemang, med varierande musik (ofta stråkmusik) och traktering. Musiken kunde dock höras ut genom de öppna dörrarna. Ceremonin flyttade vid slutet av 1800-t. ut till torget och rådhusets balkong och en hornorkester spelade musik av fosterländsk-religiös karaktär. Den nuvarande läsningen grundar sig på den version magistratens sekreterare nerskrev ur minnet efter Åbo brand 1827. Julfredsutlysningen från Åbo har radierats sedan 1935, televiserats sedan 1983 och sedan slutet av 1980-t. sänts också till Sverige och många andra länder. Julfreden har sedan 1990-t. blivit allt populärare och samlar stora skaror åskådare varje år. Många orter (t.ex. Mariehamn, Ekenäs, Borgå, Kristinestad) har återupptagit seden och arrangerar ett ceremoniellt utlysande av julfred.

Julmusik är idag en viktig del av julfirandet. En medvetet skapad julrepertoar tillkom på 1890-t., huvudsakligen med tanke på skolorna och på den borgerliga familjens behov. Dessa julsånger har religiös-nationell karaktär eller är julvisor skapade med tanke på barn. Skivindustrin har under 1900-t. skapat många schlageraktiga julsånger som blivit populära. Under de senaste 20 åren har också de traditionella anglosaxiska julsångerna blivit en del av vår sångtradition. Julsångsrepertoaren är dock konservativ och förändras relativt långsamt. (K. Jaakkola, Muuttuva joulu, 1977; S. Karjalainen/T. Korhonen/J.U.E. Lehtonen, Uusi ajantieto, 1989; B. Lönnqvist, God Jul, 1992) (Anne Bergman)