kanotsport. Som tävlingsidrott har k. sitt ursprung i England, där en i London bosatt skotsk advokat, John !McGregor, på 1860-t. konstruerade en kanot som fick namnet Rob Roy. Han grundade 1866 den första kanotklubben, Canoe Club, fr.o.m. 1872 The Royal Canoe Club.
I Finland byggdes de första kanoterna av tyg 1884 på Mustiala lantbruksinstitut. Köpmannen Arthur Borgström var den förste som inköpte en Rob Roy-kanot. Han deltog också i grundandet av Helsingfors roddklubb, som 1885 arrangerade de första paddeltävlingarna i landet. August Ramsay utgav 1890 boken På sommarfärd med kanot, som följande år utkom på finska, vilket gjorde att intresset för k. ökade. Efter en längre nedgångsperiod bildade Leo Backman 1925 landets första kanotklubb, Helsingfors kanotklubb. Backman blev förste ordförande för det 1932 grundade Finlands kanotförbund (Suomen kanoottiliitto) och verkade 1938-46 som verkställande president i internationella kanotförbundet, som sistnämnda år fick sitt nuv. namn, International canoe federation (ICF), med säte i Madrid.
Finländska mästerskap i k. för herrar har arrangerats sedan 1932, för damer sedan 1938. EM-tävlingar hölls 1933-69, medan världmästerskap har ordnats sedan 1939. OS-status fick grenen i Berlin 1936, där Evert Johansson blev 5:e i K-1 på 10 000 m och Birger Johansson 7:e i K-1 på 1 000 m. Finland har därefter haft stora framgångar i k., genom bl.a. Kurt Wires (1919-92), som vid de olympiska spelen i London 1948 tog silver i K-1 på 10 000 m och guld i K-2 på 1 000 m samt 10 000 m tillsammans med Yrjö Hietanen (f. 1927). Thorvald Strömberg, som är Finlands största kanotnamn genom tiderna, erövrade 1952 ett OS-guld och ett silver, medan Olavi Ojanperä blev bronsmedaljör i C-1 (enmanskanadensare). Strömberg blev därtill bl.a. världsmästare på den längre distansen 1950 och 1958. Damerna debuterade i London 1948, då Sylvi Saimo kom på femte plats i K-1 på 500 m; i Hfrs fyra år senare hemförde hon segern.
Efter ett avbrott på fyrtio år tog Mikko Kolehmainen (f. 1964) olympiskt guld i K-1 på 500 m i Barcelona 1992. Följande år blev han världsmästare på sträckan i Köpenhamn. Av VM-framfångar kan ytterligare noteras Margareta "Maggie" Kalka (1912-96) och hennes seger i K-1 på 600 m i Vaxholm 1938. Så sent som 2006 tog paret Anne Rikala och Jenni Mikkonen (f. Honkala) VM-brons i K-2 200 m.
Relativt nya grenar inom k. är kanotslalom, på OS-programmet 1972 och sedan 1992, FM-gren sedan 1985 (VM-gren sedan 1949). Till kanotslalom hör också WWR, fritt översatt forsstörtning och freestyle, som man har tävlat i sedan 1990. Dessutom förekommer maratonslalom, minst 20 km för herrar och 15 för damer; VM-gren sedan 1988. Ytterligare en gren som har FM- och VM-status är kanotpolo, som spelas i simhallar eller utomhus om sommaren.
K. är en av de idrottsformer där finlandssvenskarna genom åren har förmått göra sig gällande. Ekenäs- eller närmare bestämt Skåldöföreningen Wågen, gr. 1946, var efter andra världskriget i decennier landets förnämsta kanotklubb med Thorvald Strömberg, Greta Grönholm, Harry Åkerfelt m.fl. bland sina medlemmar. Finlands kanotförbund, som 1962 anslöt sig till det dåv. riksidrottsförbundet (FRIF), har idag (2009) 74 medlemsföreningar med ca 8 500 registrerade medlemmar. (K. Lillqvist, Kanotidrott, 1932; B-E. Forstén, Wågen skall den heta, 1997) (Ingmar Björkman)
I Finland byggdes de första kanoterna av tyg 1884 på Mustiala lantbruksinstitut. Köpmannen Arthur Borgström var den förste som inköpte en Rob Roy-kanot. Han deltog också i grundandet av Helsingfors roddklubb, som 1885 arrangerade de första paddeltävlingarna i landet. August Ramsay utgav 1890 boken På sommarfärd med kanot, som följande år utkom på finska, vilket gjorde att intresset för k. ökade. Efter en längre nedgångsperiod bildade Leo Backman 1925 landets första kanotklubb, Helsingfors kanotklubb. Backman blev förste ordförande för det 1932 grundade Finlands kanotförbund (Suomen kanoottiliitto) och verkade 1938-46 som verkställande president i internationella kanotförbundet, som sistnämnda år fick sitt nuv. namn, International canoe federation (ICF), med säte i Madrid.
Finländska mästerskap i k. för herrar har arrangerats sedan 1932, för damer sedan 1938. EM-tävlingar hölls 1933-69, medan världmästerskap har ordnats sedan 1939. OS-status fick grenen i Berlin 1936, där Evert Johansson blev 5:e i K-1 på 10 000 m och Birger Johansson 7:e i K-1 på 1 000 m. Finland har därefter haft stora framgångar i k., genom bl.a. Kurt Wires (1919-92), som vid de olympiska spelen i London 1948 tog silver i K-1 på 10 000 m och guld i K-2 på 1 000 m samt 10 000 m tillsammans med Yrjö Hietanen (f. 1927). Thorvald Strömberg, som är Finlands största kanotnamn genom tiderna, erövrade 1952 ett OS-guld och ett silver, medan Olavi Ojanperä blev bronsmedaljör i C-1 (enmanskanadensare). Strömberg blev därtill bl.a. världsmästare på den längre distansen 1950 och 1958. Damerna debuterade i London 1948, då Sylvi Saimo kom på femte plats i K-1 på 500 m; i Hfrs fyra år senare hemförde hon segern.
Efter ett avbrott på fyrtio år tog Mikko Kolehmainen (f. 1964) olympiskt guld i K-1 på 500 m i Barcelona 1992. Följande år blev han världsmästare på sträckan i Köpenhamn. Av VM-framfångar kan ytterligare noteras Margareta "Maggie" Kalka (1912-96) och hennes seger i K-1 på 600 m i Vaxholm 1938. Så sent som 2006 tog paret Anne Rikala och Jenni Mikkonen (f. Honkala) VM-brons i K-2 200 m.
Relativt nya grenar inom k. är kanotslalom, på OS-programmet 1972 och sedan 1992, FM-gren sedan 1985 (VM-gren sedan 1949). Till kanotslalom hör också WWR, fritt översatt forsstörtning och freestyle, som man har tävlat i sedan 1990. Dessutom förekommer maratonslalom, minst 20 km för herrar och 15 för damer; VM-gren sedan 1988. Ytterligare en gren som har FM- och VM-status är kanotpolo, som spelas i simhallar eller utomhus om sommaren.
K. är en av de idrottsformer där finlandssvenskarna genom åren har förmått göra sig gällande. Ekenäs- eller närmare bestämt Skåldöföreningen Wågen, gr. 1946, var efter andra världskriget i decennier landets förnämsta kanotklubb med Thorvald Strömberg, Greta Grönholm, Harry Åkerfelt m.fl. bland sina medlemmar. Finlands kanotförbund, som 1962 anslöt sig till det dåv. riksidrottsförbundet (FRIF), har idag (2009) 74 medlemsföreningar med ca 8 500 registrerade medlemmar. (K. Lillqvist, Kanotidrott, 1932; B-E. Forstén, Wågen skall den heta, 1997) (Ingmar Björkman)