kapellförsamling

kapellförsamling, förr vanlig kyrklig enhet inom en större (moder-)församling, uppkom vanligen då långa avstånd till församlingskyrkan ledde till stora olägenheter. Kapellförsamlingen hade en egen kyrkobyggnad (kapell) och egen präst (kaplan); kostnaderna bestreds av områdets befolkning. De flesta kapellförsamlingar utvecklades med tiden till självständiga församlingar och bildade efter införandet av kommunalförvaltning på landsbygden 1865 egna kommuner. Efter 1975 års lagändring har k. återinförts i kyrkolagstiftningen men ännu inte blivit särskilt vanlig. Sålunda fanns det vid ingången av 2004 i Finland endast fyra k.: Tyska evangelisk-lutherska kapellförsamlingen i Åbo, som är k. under Tyska evangelisk-lutherska församlingen i Finland, Sundoms kapellförsamling, som är k. under Vasa svenska församling, Vårdö kapellförsamling, som är k. under Sund-Vårdö församling, och Geta kapellförsamling, som är k. under Finström-Geta församling. En k. har i allmänhet en relativt stor självständighet i förhållande till moderförsamlingen. Detta regleras i reglementet för k. Beslutande organ i en k. är kapellrådet. Mycket tyder på att denna församlingsform kommer att bli mycket vanligare inom de närmaste åren. (Gunnar Grönblom)