Karlö, fi. Hailuoto, ö och kommun i Bottniska viken i Norra Österbotten vid inloppet till Uleåborg, Norra Finlands region. Areal 201 km2, invånare 1 004 (2010).
Karlö är en låg skogbevuxen sandö, som bildats av flera sammanvuxna öar. Dyner finns särskilt i n. och v., medan sydsidan är frodig. Naturen i Karlö har uppmärksammats genom flera skyddsprogram, och 1994 utsågs ön som enda hela kommun i Finland till nationallandskap. Orten är känd för det rika fågellivet i vikarna och våtmarkerna som lockar till sig både fågelskådare och andjägare. Till kulturlandskapet hör välbevarade allmogebyggnader. Bebyggelsen är koncentrerad till två byar, kyrkbyn (640 inv. 2000)och Ojakylä (230 inv.). Fritidsbosättningen vid stränderna är stor. Vid sidan av jordbruket har fiske traditionellt varit en av huvudnäringarna i Karlö. Fiskets betydelse har dock minskat drastiskt. På Karlös västra udde Marjaniemi finns en havsfyr (H. Dalström, 1871, ljuset höjd 30,2 m och bärvidd 16 sjömil) och en fiskehamn. Där finns också en vindkraftpark som täcker hälften av öns elenergibehov. Ett ca 7 km brett sund skiljer Karlö från fastlandet. Färjförbindelse finns sedan 1968, och vintertid sköts trafiken med isväg.
Karlö befolkades troligtvis på 1000-talet; de första invånarna kom från Egentliga Finland och Karelen. Karlö var först kapell under Salo och blev självständigt pastorat 1573. Av socknen upprättades 1652 ett friherreskap, Karlö friherreskap, som gavs åt översten för adelns rusttjänst i Estland, Berndt Taube. Öns träkyrka från början av 1600-talet, den äldsta som var i bruk i landet, brann 1968. Den ersattes av en modern betongkyrka (M. & I. Aaltonen, 1972). (S. Paulaharju, Kuvauksia Hailuodosta, 1914, faksimil 1993; Hailuodon keskiaika, red. K. Julku/R. Satokangas, 1988)
Karlö är en låg skogbevuxen sandö, som bildats av flera sammanvuxna öar. Dyner finns särskilt i n. och v., medan sydsidan är frodig. Naturen i Karlö har uppmärksammats genom flera skyddsprogram, och 1994 utsågs ön som enda hela kommun i Finland till nationallandskap. Orten är känd för det rika fågellivet i vikarna och våtmarkerna som lockar till sig både fågelskådare och andjägare. Till kulturlandskapet hör välbevarade allmogebyggnader. Bebyggelsen är koncentrerad till två byar, kyrkbyn (640 inv. 2000)och Ojakylä (230 inv.). Fritidsbosättningen vid stränderna är stor. Vid sidan av jordbruket har fiske traditionellt varit en av huvudnäringarna i Karlö. Fiskets betydelse har dock minskat drastiskt. På Karlös västra udde Marjaniemi finns en havsfyr (H. Dalström, 1871, ljuset höjd 30,2 m och bärvidd 16 sjömil) och en fiskehamn. Där finns också en vindkraftpark som täcker hälften av öns elenergibehov. Ett ca 7 km brett sund skiljer Karlö från fastlandet. Färjförbindelse finns sedan 1968, och vintertid sköts trafiken med isväg.
Karlö befolkades troligtvis på 1000-talet; de första invånarna kom från Egentliga Finland och Karelen. Karlö var först kapell under Salo och blev självständigt pastorat 1573. Av socknen upprättades 1652 ett friherreskap, Karlö friherreskap, som gavs åt översten för adelns rusttjänst i Estland, Berndt Taube. Öns träkyrka från början av 1600-talet, den äldsta som var i bruk i landet, brann 1968. Den ersattes av en modern betongkyrka (M. & I. Aaltonen, 1972). (S. Paulaharju, Kuvauksia Hailuodosta, 1914, faksimil 1993; Hailuodon keskiaika, red. K. Julku/R. Satokangas, 1988)
Karlö. Vindkraftparken på Marjaniemi, öns västligaste udde. Foto: Lehtikuva Oy, H. Vallas. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Kommunportalen/Statistikcentralen.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.