kinetisk konst. Kinetisk konst är ett begrepp för fysisk eller verklig rörelse i konstverket. Det uppfanns redan på 1920-talet av Marcel Duchamp och Naum Gabo med sina roterande och virtuella skulpturer. Konstarten utvecklades i allt mer teknisk riktning. László Moholy-Nagy utnyttjade bl.a. extra effekter av elektriskt ljus i sina rörliga skulpturer, medan Alexander Calder övergav det tekniska till förmån för luftens och beröringens medverkan i sina mobilers rörlighet. Calders mobiler har sedan 1930-talet varit ett begrepp i nutidskonsten. På 1950-talet framträdde bl.a. Nicolas Schöffer och Jean Tinguely med sina mekaniska, rörliga skulpturer, i vilka även det elektriska ljuset spelade en stor roll. De bidrog till en vidsträckt internationell rörelse av utövare inom kinetisk och stor entusiasm bland publiken. Under 1960-talet hölls en rad utställningar kring Rörelse i konsten i USA och Europa (bl.a. i Stockholm 1961 och Lumière et Mouvement i Paris 1967). Vid biennalen i Venedig 1966 prisbelönades Julio Le Parc och vid följande biennal 1968 Nicolas Schöffer.
För en större finländsk publik blev kinetisk konst känd 1968 genom Eino Ruutsalos utställning Ljus och rörelse i Amos Andersons konstmuseum - då även ett verk av Le Parc visades, genom Ars-69 i Ateneum och den största internationella utställningen av kinetisk konst i Finland, Ljus och rörelse II, med bl.a. verk av Schöffer i Amos Andersons konstmuseum 1969. Utställningarna bidrog bl.a. till grundandet av Dimensiogruppen och till att flera finländska konstnärer vid sidan av Ruutsalo, t.ex. Osmo Valtonen, Esa Laurema och Annikki Luukela började ägna sig åt kinetisk konst. Den hade beröringspunkter med den samtida avantgardistiska filmen och opkonsten. Animationsfilmen spelade t.ex. en viktig roll i Ruutsalos utställning 1968. En form av rörelse i konsten var även den som publiken själv kunde åstadkomma genom att beröra konstverket. En vandringsutställning med namnet Kinetiska bilder arrangerades 1970 av Finlands konstakademi (katalog). (Bengt von Bonsdorff)
För en större finländsk publik blev kinetisk konst känd 1968 genom Eino Ruutsalos utställning Ljus och rörelse i Amos Andersons konstmuseum - då även ett verk av Le Parc visades, genom Ars-69 i Ateneum och den största internationella utställningen av kinetisk konst i Finland, Ljus och rörelse II, med bl.a. verk av Schöffer i Amos Andersons konstmuseum 1969. Utställningarna bidrog bl.a. till grundandet av Dimensiogruppen och till att flera finländska konstnärer vid sidan av Ruutsalo, t.ex. Osmo Valtonen, Esa Laurema och Annikki Luukela började ägna sig åt kinetisk konst. Den hade beröringspunkter med den samtida avantgardistiska filmen och opkonsten. Animationsfilmen spelade t.ex. en viktig roll i Ruutsalos utställning 1968. En form av rörelse i konsten var även den som publiken själv kunde åstadkomma genom att beröra konstverket. En vandringsutställning med namnet Kinetiska bilder arrangerades 1970 av Finlands konstakademi (katalog). (Bengt von Bonsdorff)
kinetisk konst. En av dess företrädare är Osmo Valtonen (Ellipsografi, 1995) i vars konst det djupt mänskliga förenas med renässansmässig fördomsfrihet och experimentlust. Ljus, rörelse och tid är de element som präglar hans arbeten, oavsett hur idéerna genomförs. Foto: Esbo konstmuseums samlingar, E. Nikkonen.