Kiukaiskulturen

Kiukaiskulturen, finländsk stenålders yngsta kulturskede som erhållit sitt namn efter ett stort antal boplatser i Kiukais i n. Eura i Satakunta. K:s boplatser har i huvudsak påträffats längs kusten från Hfrs till Södra Österbotten, och finns också på Åland. Rika fynd kommer bl.a. från Mynt i Esbo, Kärsämäki i S:t Marie och Raineåsen i Pörtom. Deras läge antyder, att man inte enbart idkat fångst utan också utnyttjat strandängarna som bete. Säljakten liksom fisket var fortfarande av stor betydelse; fynd av malstenar och pollenanalytiska undersökningar visar dock, att också jordbruket gjort sitt intåg.

I K:s föremålsbestånd, som uppvisar inslag från både båtyxkulturen och den kamkeramiska kulturen, finner man ett flertal karakteristiska former av tväreggade yxor och mejslar. Till denna tid hör även de flesta av de s.k. djurhuvudvapnen, rituella skafthålsvapen vilkas bane utformats som ett älg- eller björnhuvud. Keramiken består av sparsamt ornerade, flatbottnade och grova lerkärl med vid mynning. Kärlen uppvisar inte sällan textilavtryck, en teknik som vid denna tid blev allmän i ö. Europa. De tydliga kamkeramiska inslagen i K. kan uppfattas som ett av de viktigaste indicierna på kontinuitet i bosättningen från sten- till brons- och järnålder.

K. är en tydligt maritimt orienterad kulturform med nära förbindelser till samtida kulturformer kring Östersjön, vilket kan iakttas bl.a. i keramiken och i importerade flintdolkar, och öppnar de västliga kontakter som präglar den efterföljande bronsåldern. K. dateras numera till tiden 2 300-1 500 f.Kr. (C.F. Meinander, Die Kiukaiskultur, Finska fornminnesföreningens tidskrift 53, 1954; T. Edgren, Den förhistoriska tiden, Finlands historia 1, 1992) (Torsten Edgren)