Klockriketeatern har bjudit det finländska teaterlivet på en god portion humanism, idealism och oliktänkande; en linje som har fallit många på läppen men kanske också irriterat en del. Samhällskritik, protest mot alltför långt driven marknadsekonomi och våldsmentalitet har varit teaterns ledstjärnor ända sedan regissören, sedermera teaterchefen Kristin Olsoni, satte upp Vägen till Klockrike efter Harry Martinsons roman 1991. Den gången medverkade Johan Fagerudd, Ragni Grönblom, Nina Hukkinen, Dick Idman och Martin Kurtén. 1994 grundades den fria gruppen som under några luffarår spelade i bl.a. museer, bibliotek, Domkyrkans krypta, Stadsteaterns bombskydd, Kabelfabriken och på Askbacka i Sibbo hemma hos paret Kristin Olsoni och Martin Kurtén, ända från början teaterns eldsjälar och stöttepelare.
Det var svårt att få publik till de udda spelplatserna. I slutet av 1990-t. hyrde teatern därför in sig på Skillnadsgatan 7 i Hfrs. Där delar man scenutrymmen med Unga teatern. S.g.s. hela sin tillvaro har K., liksom övriga fria grupper, fått kämpa med skral ekonomi.
Konstnärliga framgångar har K. dock inte lidit brist på. På Vägen till Klockrike följde 1994 Nysningen av Neil Simon efter Anton Tjechovs texter. Den var K:s hittills roligaste pjäs, regisserad av Kristin Olsoni, liksom merparten av teaterns uppsättningar. Därefter kom Steve Tesichs djuplodande pjäs Stjärnhimlen över oss (1996) i Domkyrkans krypta (på svenska) och i Stadsteaterns bombskydd (på finska) samt Atol Fugards Dalens sånger i Kabelfabriken (1997), som analyserade de svartas situation i Sydafrika. Ett mammutföretag var sedan Det kommer aldrig att ske (1999), om bl.a. Arvid Järnefelt, Tolstoj och 1900-talets politiska omvälvningar. Pjäsen sattes upp på Alexandersteatern, fick ett utmärkt mottagande hemma, i Göteborg, Stockholm och S:t Petersburg. 2002 gavs den i ny bearbetning på Svenska teatern.
Till K:s fränaste satsningar hörde Svaret är nej (1999), ett häftigt och satiriskt brev om nutidssamhällets situation av Christer Kihlman, suveränt framfört av Martin Kurtén. 1999-2000 presenterade teatern några nordiska nobelförfattare, och 2001 publikmagneten kabarén Om månen, finlandssvenskarna och alla de andra till Lars Huldéns text. Utom Kristin Olsoni har Erik Salvesen, Frank Skog, Martin Kurtén, Dan Henriksson och Cris af Enehielm regisserat på teatern. Klockrikeskådespelare har bl.a. Kristofer Möller, Johan Fagerudd, Nina Hukkinen, Niklas Häggblom, Marjorita Huldén, Frank Skog, Borgar Gardarsson, Hanne Moesgaard Broman, Niklas Åkerfelt, Anja Bargum, Mia Hafrén och Henrika Andersson varit. Scenografin har ofta Erik Salvesen och Katrin Brännström stått för. Den flerspråkiga pjäsen When She Danced om Isadora Duncan (2003) blev ett kraftprov för Marjorita Huldén (Duncan), Dan Henriksson (Jesenin) och Ragni Grönblom (Miss Belzer) i Cris af Enehielms eldfängt eleganta regi. 2004 firade teatern 10-årsjubileum med Under katalpaträdet till Harry Martinssons text. Detta år lämnade Kristin Olsoni över det konstnärliga ledarskapet till Dan Henriksson. (Margita Andergård)
Det var svårt att få publik till de udda spelplatserna. I slutet av 1990-t. hyrde teatern därför in sig på Skillnadsgatan 7 i Hfrs. Där delar man scenutrymmen med Unga teatern. S.g.s. hela sin tillvaro har K., liksom övriga fria grupper, fått kämpa med skral ekonomi.
Konstnärliga framgångar har K. dock inte lidit brist på. På Vägen till Klockrike följde 1994 Nysningen av Neil Simon efter Anton Tjechovs texter. Den var K:s hittills roligaste pjäs, regisserad av Kristin Olsoni, liksom merparten av teaterns uppsättningar. Därefter kom Steve Tesichs djuplodande pjäs Stjärnhimlen över oss (1996) i Domkyrkans krypta (på svenska) och i Stadsteaterns bombskydd (på finska) samt Atol Fugards Dalens sånger i Kabelfabriken (1997), som analyserade de svartas situation i Sydafrika. Ett mammutföretag var sedan Det kommer aldrig att ske (1999), om bl.a. Arvid Järnefelt, Tolstoj och 1900-talets politiska omvälvningar. Pjäsen sattes upp på Alexandersteatern, fick ett utmärkt mottagande hemma, i Göteborg, Stockholm och S:t Petersburg. 2002 gavs den i ny bearbetning på Svenska teatern.
Till K:s fränaste satsningar hörde Svaret är nej (1999), ett häftigt och satiriskt brev om nutidssamhällets situation av Christer Kihlman, suveränt framfört av Martin Kurtén. 1999-2000 presenterade teatern några nordiska nobelförfattare, och 2001 publikmagneten kabarén Om månen, finlandssvenskarna och alla de andra till Lars Huldéns text. Utom Kristin Olsoni har Erik Salvesen, Frank Skog, Martin Kurtén, Dan Henriksson och Cris af Enehielm regisserat på teatern. Klockrikeskådespelare har bl.a. Kristofer Möller, Johan Fagerudd, Nina Hukkinen, Niklas Häggblom, Marjorita Huldén, Frank Skog, Borgar Gardarsson, Hanne Moesgaard Broman, Niklas Åkerfelt, Anja Bargum, Mia Hafrén och Henrika Andersson varit. Scenografin har ofta Erik Salvesen och Katrin Brännström stått för. Den flerspråkiga pjäsen When She Danced om Isadora Duncan (2003) blev ett kraftprov för Marjorita Huldén (Duncan), Dan Henriksson (Jesenin) och Ragni Grönblom (Miss Belzer) i Cris af Enehielms eldfängt eleganta regi. 2004 firade teatern 10-årsjubileum med Under katalpaträdet till Harry Martinssons text. Detta år lämnade Kristin Olsoni över det konstnärliga ledarskapet till Dan Henriksson. (Margita Andergård)