knivar. Den finska vid bältet burna slidkniven, puukko, är än idag inte bara ett bruksföremål för täljning, träsnideri, styckning av kött och fisk, nödvändig i jakt och vildmarksliv, utan även ett effektivt strids- och mordvapen. Kniven har lämnat spår i folkdiktning och folktro, konst, litteratur och rättegångsprotokoll. Typen med avsmalnande egg slutande i en vass spets förekommer under yngre järnåldern och fortlever. Den medeltida kniven är en stor förskärare, junki, av fornnord. jungi, ty. junge (pojke), en bords- och matkniv. Mansknivarna hade skaft av trä, ben eller näver, på vissa håll med utsirade beslag av bleck eller tenn. Slidor med två guldbeslagna k. är statusföremål bland finsk högadel på 1400- o. 1500-t.
Den finska puukkokniven är eneggad, rakryggad och spetsig som en dolk. Den antas ha införts av hansaköpmännen (ty. pook). Utsökt dekorerade knivar bevarades speciellt i Österbotten och Tavastland. I Karelen och Savolax hörde under järnåldern en liten brukskniv, veitsi, i en bröstked till kvinnodräkten där den bevarades till början av 1800-t.
Knivjunkrar, puukkojunkkarit, kallades i s. Österbotten på 1850- o. 60- t. bråkstakar, häjyt, som uppträdde vid byslagsmål och i folksamlingar, förorsakande skräck och blodsdåd.
Kniven är idag ett samlarföremål och populär souvenir i synnerhet i Lappland. Ett flertal regionala hantverkare har utvecklat knivsmidet till konst, t.ex. företaget Marttiinin puukko i Rovaniemi, grundat 1928.
1977 stiftades en lag om förbud mot eggvapen, t.ex. slidknivar; förbudet gällde bl.a. innehav av sådana vapen på allmän plats. Lagen om eggvapen upphävdes 2003, men förbudet mot eggvapen inkluderades i kompletterad form i ordningslagen av samma år. (U.T. Sirelius, Suomen kansanomaista kulttuuria II, 1921; T. Vuorela, Kansanperinteen sanakirja, 1979; Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, Bd VIII, 1963; K. Vilkuna, Der finnische puukko und das junki-Messer, Suomen museo 1964) (Bo Lönnqvist)
Den finska puukkokniven är eneggad, rakryggad och spetsig som en dolk. Den antas ha införts av hansaköpmännen (ty. pook). Utsökt dekorerade knivar bevarades speciellt i Österbotten och Tavastland. I Karelen och Savolax hörde under järnåldern en liten brukskniv, veitsi, i en bröstked till kvinnodräkten där den bevarades till början av 1800-t.
Knivjunkrar, puukkojunkkarit, kallades i s. Österbotten på 1850- o. 60- t. bråkstakar, häjyt, som uppträdde vid byslagsmål och i folksamlingar, förorsakande skräck och blodsdåd.
Kniven är idag ett samlarföremål och populär souvenir i synnerhet i Lappland. Ett flertal regionala hantverkare har utvecklat knivsmidet till konst, t.ex. företaget Marttiinin puukko i Rovaniemi, grundat 1928.
1977 stiftades en lag om förbud mot eggvapen, t.ex. slidknivar; förbudet gällde bl.a. innehav av sådana vapen på allmän plats. Lagen om eggvapen upphävdes 2003, men förbudet mot eggvapen inkluderades i kompletterad form i ordningslagen av samma år. (U.T. Sirelius, Suomen kansanomaista kulttuuria II, 1921; T. Vuorela, Kansanperinteen sanakirja, 1979; Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, Bd VIII, 1963; K. Vilkuna, Der finnische puukko und das junki-Messer, Suomen museo 1964) (Bo Lönnqvist)
knivar. Hobbykniv ur Fiskars sortiment, designad av Timo Sunila/Svante Rönnholm (finns i flera varianter) 1993. Materialet är polypropen och rostfritt stål. Kniven, som kom ut på marknaden 1994, tillverkades på Fiskars bruk fram till dess nedläggning 2001 och har därefter framställts i en av företagets fabriker i Norditalien. Foto: Fiskars bruk.