kommunal självstyrelse. Den folkliga självstyrelsen har, liksom i det tidigare moderlandet Sverige, gamla anor i Finland. Den första självstyrelseformen utgjordes av den till ting församlade allmogen, som förutom lagskipning även handhade allmän förvaltning. Dessa uppgifter övertogs småningom av häradsrätten (domare jämte nämnd) inom ramen för häradena. Då omhänderhavandet av de lokala kyrkliga angelägenheterna effektiverades under medeltiden, började man inom kyrksocknarna även handlägga världsliga angelägenheter. Samtidigt utvecklades en annan form av självstyrelse, sockenstämman, som fungerade inom den administrativa socknen och vars viktigaste uppgift var skatteuppbörden. Den livskraftigaste självstyrelseenheten var kyrksocknen, medan den administrativa socknen småningom helt tynade av och häradet kom att kvarstå som en från självstyrelsens synpunkt relativt betydelselös rättskipnings- och skatteuppbördsenhet.
Kyrksocknen överensstämde i allmänhet med församlingen. Dess världsliga uppgifter fick först 1723 en legal sanktion. I 23:e punkten i de privilegier för prästeståndet som godkändes vid 1723 års riksdag föreskrevs nämligen, att man på sockenstämma skulle handlägga "flere enskylte oeconomiske mål, som kyrkioherden eller församlingen hafwa att föredraga, församlingens tarfwor och beställningar angående".
Först genom förordningen angående kommunalförvaltning på landet av 1865 avskildes församlingarnas världsliga uppgifter och överflyttades på den självständiga landskommunen. Samtidigt intogs i förordningen ingående föreskrifter om den kommunala självstyrelsen i landskommunerna. Deras gränser bestämdes dock av församlingsindelningen fram till 1926, då den kommunala indelningslagen trädde i kraft. Kommuner bildades fr.o.m. 1860-talet inom församlingarna (inkl. kapellförsamlingar) på landsbygden.
Städernas självstyrelse har utvecklats på ett helt annat sätt än landskommunernas. Den baserar sig på Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet och på de privilegier som med tiden tilldelades städerna. Förvaltningen handhades till en början av ett råd, valt av stadens borgare, samt av en fogde, tillsatt av konungen. Sedermera övergick förvaltningen och lagskipningen på magistraterna (magistrat). Städerna var redan från början rätt fristående i förhållande till församlingarna, men den kommunala självstyrelsen skildes slutgiltigt från ecklesiastikförvaltningen först genom förordningen angående kommunal förvaltning i stad av år 1873.
Landets första köping var Ikalis, som grundades 1858. Viktiga milstolpar i den kommunala självstyrelsens senare utveckling är bl.a. stiftandet av en ny förordning om kommunalförvaltningen på landet av 1898 samt de nya kommunallagar, innefattande allmän och lika rösträtt, som 1908 antogs av lantdagen, men dock inte fastställdes av tsaren. Först under självständighetsåret 1917 gavs nya kommunallagar, som därefter justerades rätt kraftigt och 1948 sammanfördes till en enda och för alla kommunformer gemensam kommunallag. 1976 utfärdades en kommunallag som bl.a. avskaffade de olika kommunformerna. I slutet av 1980-talet inleddes ett experiment med s.k. frikommuner som ledde till att kommunerna fick frihet att internt delegera uppgifter, medan antalet obligatoriska nämnder minskade avsevärt. 1993 reformerades statsandelssystemet, vilket också medförde att staten inte längre kunde styra kommmunernas ekonomi i detalj. Den nuvarande kommunallagen trädde i kraft 1995 och förstärkte ytterligare kommunernas självstyre.
Den kommunala självstyrelsen åtnjuter grundlagsskydd i Finland. I grundlagen 121 § fastställs, att kommunernas förvaltning skall grunda sig på medborgerlig självstyrelse. Den högsta beslutanderätten utövas av förtroendemän, utsedda genom direkta val (kommunala förtroendevalda) och kommunens kompetens är allmän. Likaså hör till kommunernas självstyre att kommunerna inte kan åläggas nya uppgifter eller ekonomiska åtaganden eller fråntas uppgifter annat än genom lag och att kommunerna har rätt att beskatta sina medlemmar. I förhållande till de flesta andra länder har den kommunala självstyrelsen i Finland en stark ställning.
Kommunerna indelades fram till 1977 i tre kategorier, nämligen städer, köpingar och landskommuner. Bland städerna utgjorde de gamla städerna, som grundats före 1959, ytterligare en egen kategori. De gamla städerna hade av hävd vissa särskilda rättigheter och skyldigheter. Förvaltningen för de städer och köpingar som grundades efter 1959 var mycket likartad. Landskommunerna intog en särställning främst ifråga om byggnadsplanering och statsbidrag.
Då 1976 års kommunallag trädde i kraft behöll städerna sin status av städer, medan köpingarna ombildades till städer. Enligt 1995 års kommunallag kan kommunerna själva bestämma om de vill kalla sig städer eller kommuner.
Kommunernas antal var 1970 520. Den under 1970-talet genomförda kommunreformen nedbringade antalet kommuner till 464 (varav 84 städer) 1980, sedan ett antal (i allmänh. mindre livskraftiga) kommuner antingen sammanslagits med varandra till helt nya storkommuner eller anslutits till redan existerande kommuner. Vid ingången av 2005 var antalet kommuner 432. Därefter har ytterligare kommunsammanslagningar ägt rum, vilket lett till att antalet kommuner minskat till 342 (2010).
Den högsta beslutanderätten i kommunen utövas av kommunfullmäktige, som utses genom allmänna, hemliga och direkta val (kommunalval) för fyra år i sänder. Beredningen och verkställandet av ärendena samt de löpande uppgifterna handhas av kommunstyrelsen, som väljs av fullmäktige. Kommunens förvaltning leds av en kommunstyrelsen underställd tjänsteinnehavare, kommundirektören (i städer stadsdirektören), som väljs av fullmäktige. Kommunstyrelsen biträds inom de olika förvaltningsområdena bl.a. av nämnder (kommunala nämnder), som utses av fullmäktige.
Kommunernas uppgifter har ökat i hög grad, vilket i främsta rummet berott på att statsmakten i allt större omfattning decentraliserat uppdrag till kommunerna, men dessa har också frivilligt påtagit sig nya åligganden. En kommuns fria spelrum är ofta mycket begränsat ifråga om de uppgifter som staten ombetrott den. Kommunerna handhar nu på det lokala planet bl.a. undervisnings- och bildningsväsendet, hälso- och sjukvården, socialvården, byggnadsplaneringen och befolkningsskyddet samt ansvarar för skötseln av trafikleder, vatten- och avloppsverk, friluftsområden och hamnar. Kommunerna har också ansvar för sysselsättningen och försöker främja förutsättningarna för det ekonomiska livet på vederbörande orter. Då kommunerna genom särskild lagstiftning tilldelats allt fler uppgifter har detta även lett till en ökad statstillsyn. En ytterligare konsekvens av kommunernas ökade åligganden är uppkomsten av en talrik tjänsteinnehavarkår, vars inflytande blivit allt större.
Utmärkande för den kommunala självstyrelsen i Finland är ett stort antal samkommuner (tidigare kommunalförbund) , som antingen är obligatoriska eller bildade på frivillig väg. Samkommunerna har en viktig uppgift särskilt inom hälso- och sjukvården, bl.a. som upprätthållare av specialsjukhus och specialomsorg. Beslutanderätten i samkommunen utövas av medlemskommunerna vid en samkommunstämma eller också av det organ som väljs av medlemskommunerna (samkommunsfullmäktige eller samkommunsstyrelse) och vilket bestäms i grundavtalet.
Den kommunala ekonomin utgör en dryg tredjedel av hela den offentliga hushållningens volym, statsbidragen och -lånen frånräknade. Kommunernas utgifter för 2008 utgjorde sålunda 37,4 mrd. , medan statens utgifter uppgick 2008 till 44,9 mrd. .
I medeltal utgörs ca 47,5 % av kommunalhushållningens inkomster av skatteintäkter. Statsbidragen uppgår till ca 17,4 % och låntagningen till ca 4,4 %. Den sammanlagda kommunalskatten för 2008 utgjorde 15,08 mrd. . Kommunalskatten är proportionell i motsats till statsskatten, som är progressiv (beskattning). Kommunen bestämmer själv skattesatsen för ett år i sänder. Den varierar mellan 16,5 % och 21 % (2009) i olika kommuner och utgör i medeltal 18,55 %. Statsbidrag utgår till kommunerna på en mängd områden, varvid bidragets storlek anpassas efter den bärkraftsklass som en kommun tillhör. (K.V. Kaukovalta, Suomen maalaiskuntien kunnallisen itsehallinnon historia, 1940, förk. sv. utgåva Historik över landskommunernas i Finland kommunala självstyrelse, 1940; H. Soikkanen, Kunnallinen itsehallinto, 1966; K. Lindholm, Kommunal ekonomi och administration, 1980; L. Oulasvirta, Så fungerar kommunen, 1989; M. Niemivuo, Valtio ja kunnallinen itsehallinto, 1991; N. Granqvist, Vägen till frikommunförsöket, 1991; A. Ryynänen, Valtuusto kunnallisen itsehallinnon turvaajana, 1998; Kuntien toiminta, johtaminen ja hallintasuhteet, red. A-V. Anttiroiko m.fl., 2003; H. Harjula/K. Prättälä, Kommunallagen-bakgrund och tolkningar, 2004) (Klas G. Ivars/Cay Sevón)
Kyrksocknen överensstämde i allmänhet med församlingen. Dess världsliga uppgifter fick först 1723 en legal sanktion. I 23:e punkten i de privilegier för prästeståndet som godkändes vid 1723 års riksdag föreskrevs nämligen, att man på sockenstämma skulle handlägga "flere enskylte oeconomiske mål, som kyrkioherden eller församlingen hafwa att föredraga, församlingens tarfwor och beställningar angående".
Först genom förordningen angående kommunalförvaltning på landet av 1865 avskildes församlingarnas världsliga uppgifter och överflyttades på den självständiga landskommunen. Samtidigt intogs i förordningen ingående föreskrifter om den kommunala självstyrelsen i landskommunerna. Deras gränser bestämdes dock av församlingsindelningen fram till 1926, då den kommunala indelningslagen trädde i kraft. Kommuner bildades fr.o.m. 1860-talet inom församlingarna (inkl. kapellförsamlingar) på landsbygden.
Städernas självstyrelse har utvecklats på ett helt annat sätt än landskommunernas. Den baserar sig på Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet och på de privilegier som med tiden tilldelades städerna. Förvaltningen handhades till en början av ett råd, valt av stadens borgare, samt av en fogde, tillsatt av konungen. Sedermera övergick förvaltningen och lagskipningen på magistraterna (magistrat). Städerna var redan från början rätt fristående i förhållande till församlingarna, men den kommunala självstyrelsen skildes slutgiltigt från ecklesiastikförvaltningen först genom förordningen angående kommunal förvaltning i stad av år 1873.
Landets första köping var Ikalis, som grundades 1858. Viktiga milstolpar i den kommunala självstyrelsens senare utveckling är bl.a. stiftandet av en ny förordning om kommunalförvaltningen på landet av 1898 samt de nya kommunallagar, innefattande allmän och lika rösträtt, som 1908 antogs av lantdagen, men dock inte fastställdes av tsaren. Först under självständighetsåret 1917 gavs nya kommunallagar, som därefter justerades rätt kraftigt och 1948 sammanfördes till en enda och för alla kommunformer gemensam kommunallag. 1976 utfärdades en kommunallag som bl.a. avskaffade de olika kommunformerna. I slutet av 1980-talet inleddes ett experiment med s.k. frikommuner som ledde till att kommunerna fick frihet att internt delegera uppgifter, medan antalet obligatoriska nämnder minskade avsevärt. 1993 reformerades statsandelssystemet, vilket också medförde att staten inte längre kunde styra kommmunernas ekonomi i detalj. Den nuvarande kommunallagen trädde i kraft 1995 och förstärkte ytterligare kommunernas självstyre.
Den kommunala självstyrelsen åtnjuter grundlagsskydd i Finland. I grundlagen 121 § fastställs, att kommunernas förvaltning skall grunda sig på medborgerlig självstyrelse. Den högsta beslutanderätten utövas av förtroendemän, utsedda genom direkta val (kommunala förtroendevalda) och kommunens kompetens är allmän. Likaså hör till kommunernas självstyre att kommunerna inte kan åläggas nya uppgifter eller ekonomiska åtaganden eller fråntas uppgifter annat än genom lag och att kommunerna har rätt att beskatta sina medlemmar. I förhållande till de flesta andra länder har den kommunala självstyrelsen i Finland en stark ställning.
Kommunerna indelades fram till 1977 i tre kategorier, nämligen städer, köpingar och landskommuner. Bland städerna utgjorde de gamla städerna, som grundats före 1959, ytterligare en egen kategori. De gamla städerna hade av hävd vissa särskilda rättigheter och skyldigheter. Förvaltningen för de städer och köpingar som grundades efter 1959 var mycket likartad. Landskommunerna intog en särställning främst ifråga om byggnadsplanering och statsbidrag.
Då 1976 års kommunallag trädde i kraft behöll städerna sin status av städer, medan köpingarna ombildades till städer. Enligt 1995 års kommunallag kan kommunerna själva bestämma om de vill kalla sig städer eller kommuner.
Kommunernas antal var 1970 520. Den under 1970-talet genomförda kommunreformen nedbringade antalet kommuner till 464 (varav 84 städer) 1980, sedan ett antal (i allmänh. mindre livskraftiga) kommuner antingen sammanslagits med varandra till helt nya storkommuner eller anslutits till redan existerande kommuner. Vid ingången av 2005 var antalet kommuner 432. Därefter har ytterligare kommunsammanslagningar ägt rum, vilket lett till att antalet kommuner minskat till 342 (2010).
Den högsta beslutanderätten i kommunen utövas av kommunfullmäktige, som utses genom allmänna, hemliga och direkta val (kommunalval) för fyra år i sänder. Beredningen och verkställandet av ärendena samt de löpande uppgifterna handhas av kommunstyrelsen, som väljs av fullmäktige. Kommunens förvaltning leds av en kommunstyrelsen underställd tjänsteinnehavare, kommundirektören (i städer stadsdirektören), som väljs av fullmäktige. Kommunstyrelsen biträds inom de olika förvaltningsområdena bl.a. av nämnder (kommunala nämnder), som utses av fullmäktige.
Kommunernas uppgifter har ökat i hög grad, vilket i främsta rummet berott på att statsmakten i allt större omfattning decentraliserat uppdrag till kommunerna, men dessa har också frivilligt påtagit sig nya åligganden. En kommuns fria spelrum är ofta mycket begränsat ifråga om de uppgifter som staten ombetrott den. Kommunerna handhar nu på det lokala planet bl.a. undervisnings- och bildningsväsendet, hälso- och sjukvården, socialvården, byggnadsplaneringen och befolkningsskyddet samt ansvarar för skötseln av trafikleder, vatten- och avloppsverk, friluftsområden och hamnar. Kommunerna har också ansvar för sysselsättningen och försöker främja förutsättningarna för det ekonomiska livet på vederbörande orter. Då kommunerna genom särskild lagstiftning tilldelats allt fler uppgifter har detta även lett till en ökad statstillsyn. En ytterligare konsekvens av kommunernas ökade åligganden är uppkomsten av en talrik tjänsteinnehavarkår, vars inflytande blivit allt större.
Utmärkande för den kommunala självstyrelsen i Finland är ett stort antal samkommuner (tidigare kommunalförbund) , som antingen är obligatoriska eller bildade på frivillig väg. Samkommunerna har en viktig uppgift särskilt inom hälso- och sjukvården, bl.a. som upprätthållare av specialsjukhus och specialomsorg. Beslutanderätten i samkommunen utövas av medlemskommunerna vid en samkommunstämma eller också av det organ som väljs av medlemskommunerna (samkommunsfullmäktige eller samkommunsstyrelse) och vilket bestäms i grundavtalet.
Den kommunala ekonomin utgör en dryg tredjedel av hela den offentliga hushållningens volym, statsbidragen och -lånen frånräknade. Kommunernas utgifter för 2008 utgjorde sålunda 37,4 mrd. , medan statens utgifter uppgick 2008 till 44,9 mrd. .
I medeltal utgörs ca 47,5 % av kommunalhushållningens inkomster av skatteintäkter. Statsbidragen uppgår till ca 17,4 % och låntagningen till ca 4,4 %. Den sammanlagda kommunalskatten för 2008 utgjorde 15,08 mrd. . Kommunalskatten är proportionell i motsats till statsskatten, som är progressiv (beskattning). Kommunen bestämmer själv skattesatsen för ett år i sänder. Den varierar mellan 16,5 % och 21 % (2009) i olika kommuner och utgör i medeltal 18,55 %. Statsbidrag utgår till kommunerna på en mängd områden, varvid bidragets storlek anpassas efter den bärkraftsklass som en kommun tillhör. (K.V. Kaukovalta, Suomen maalaiskuntien kunnallisen itsehallinnon historia, 1940, förk. sv. utgåva Historik över landskommunernas i Finland kommunala självstyrelse, 1940; H. Soikkanen, Kunnallinen itsehallinto, 1966; K. Lindholm, Kommunal ekonomi och administration, 1980; L. Oulasvirta, Så fungerar kommunen, 1989; M. Niemivuo, Valtio ja kunnallinen itsehallinto, 1991; N. Granqvist, Vägen till frikommunförsöket, 1991; A. Ryynänen, Valtuusto kunnallisen itsehallinnon turvaajana, 1998; Kuntien toiminta, johtaminen ja hallintasuhteet, red. A-V. Anttiroiko m.fl., 2003; H. Harjula/K. Prättälä, Kommunallagen-bakgrund och tolkningar, 2004) (Klas G. Ivars/Cay Sevón)