Konstindustriella högskolan sammanslogs 2010 med Tekniska högskolan och Helsingfors handelshögskola och ingår numera i Aalto-universitetet. (red.)
Konstindustriella högskolan. Konstindustriella högskolans föregångare, Konstindustriella läroverket, grundades 1871 och övergick i statens ägo 1965. Läroverket ombildades till högskola 1973 och verkade till 1986 i Ateneum-byggnaden i Hfrs. Konstindustriella högskolan är ett internationellt universitet (graduate school) med undervisning i design, media och visuell kultur. I sin mångsidighet är K. unik i världen och även i sin forskarutbildning en internationell föregångare.
Konstindustriella högskolan är Finlands mest internationella universitet. Till Konstindustriella högskolan har studieplatser sökts från 45 länder och antalet utländska studenter ligger kring 230-250. Av dem som bedriver fortsättningsstudier är 15 % utländska medborgare. Konstindustriella högskolan hör till landets tio populäraste universitet beträffande antalet ansökningar.
I Konstindustriella högskolan studerar (2005) över 1 800 personer, flertalet för att avlägga magisters- eller doktorsexamen. Högskolans anseende baserar sig bl.a. på forskningens och undervisningens höga nivå. Till kvaliteten bidrar tre toppenheter valda av undervisningsministeriet: rums- och inredningsplanering, medialaboratorium samt utbildnings- och utvecklingsenheten. Vid Konstindustriella arbetar 40 professorer, och ytterligare 40 anställda medverkar i undervisningen, vartill kommer lika många sakkunniga och tillfälliga lärare.
Konstindustriella högskolan är sedan 1986 beläget i keramikfabriken Arabias byggnader vid Tavastvägen i Hfrs. Högskolan har sedan starten utvecklats till ett stort centrum på det kreativa området där forskning, utveckling, undervisning och företagsverksamhet lever i en kreativ samverkan. Mediecentret Lume, som öppnades 1999, gav en ny ram åt undervisningen i filmkonst, television, scenografi och nya media. Under planering befinner sig nästa generations teknologicentrum, !DesignMediaPolis vid Arabiastranden, för att ytterligare koncentrera dialogen mellan undervisning, forskning och företagsamhet. (Bengt von Bonsdorff)