krigsvärnlösa, personer (avses vanl. barn) som genom krig förlorat sin försörjare. Efter kriget 1918 ordnades vården av krigsvärnlösa inom ramen för den kommunala fattigvården, men staten ersatte kommunerna helt eller delvis för kostnaderna. Ca 11 000 krigsvärnlösa fick vård efter detta krig.
Krigen 1939-45 ledde till omkring 48 000 krigsvärnlösa. Av dessa erhöll flertalet arbetsvård, främst i form av yrkesutbildning inkl. utbildningsbidrag för högre studier. 1940 startades på initiativ av Mannerheims barnskyddsförbund en särskild krigsfadderverksamhet, varigenom tiotusentals krigsvärnlösa fick inhemska eller utländska faddrar som åtog sig att månatligen med en viss summa bidra till barnens underhåll. Andra organisationer som arbetade för krigsvärnlösas sak var Finlands folkhjälp och senare Förbundet för de stupades anhöriga. Krigsvärnlösa sattes i en privilegierad ställning även vid anskaffning av jord.
Mångens uppväxt och senare liv fördystrades dock av att de aldrig fick tillfälle att bearbeta sin förlust mentalt, eftersom mödrarna-änkorna föredrog att tiga. De genom kriget faderlösa började när de uppnått pensionsåldern grunda egna sammanslutningar; i huvudstadsregionen bildades 2001 föreningen Pääkaupunkiseudun sotaorvot, och 2004 var antalet föreningar uppe i 21. Sistnämnda år arrangerades i Villmanstrand den första nationella sammankomsten för krigsvärnlösa. De har på senare år aktiverat sig även inom Förbundet för de stupades anhöriga.
Antalet krigsänkor efter krigen 1939-45 uppgick till ca 30 000. Av dem var en knapp tiondedel i livet vid sekelskiftet 2000. De har kunnat uppbära en blygsam änkepension, men största delen var tvungna att uppfostra sina barn i ytterst knappa förhållanden. (C. Snellman-Borenius, Kumminlahja sotaorvon turvana, 1959; A-L. Seppä-Silvennoinen, Isän ikävä - sotaorvot kertovat, 2001; E. Westerholm, I sorgens och saknadens tid: våra krigsänkor berättar, 2001; Sotaorpojen ja sotalasten kokemuksia, red. L.K. Tuominen, 2005)
Krigen 1939-45 ledde till omkring 48 000 krigsvärnlösa. Av dessa erhöll flertalet arbetsvård, främst i form av yrkesutbildning inkl. utbildningsbidrag för högre studier. 1940 startades på initiativ av Mannerheims barnskyddsförbund en särskild krigsfadderverksamhet, varigenom tiotusentals krigsvärnlösa fick inhemska eller utländska faddrar som åtog sig att månatligen med en viss summa bidra till barnens underhåll. Andra organisationer som arbetade för krigsvärnlösas sak var Finlands folkhjälp och senare Förbundet för de stupades anhöriga. Krigsvärnlösa sattes i en privilegierad ställning även vid anskaffning av jord.
Mångens uppväxt och senare liv fördystrades dock av att de aldrig fick tillfälle att bearbeta sin förlust mentalt, eftersom mödrarna-änkorna föredrog att tiga. De genom kriget faderlösa började när de uppnått pensionsåldern grunda egna sammanslutningar; i huvudstadsregionen bildades 2001 föreningen Pääkaupunkiseudun sotaorvot, och 2004 var antalet föreningar uppe i 21. Sistnämnda år arrangerades i Villmanstrand den första nationella sammankomsten för krigsvärnlösa. De har på senare år aktiverat sig även inom Förbundet för de stupades anhöriga.
Antalet krigsänkor efter krigen 1939-45 uppgick till ca 30 000. Av dem var en knapp tiondedel i livet vid sekelskiftet 2000. De har kunnat uppbära en blygsam änkepension, men största delen var tvungna att uppfostra sina barn i ytterst knappa förhållanden. (C. Snellman-Borenius, Kumminlahja sotaorvon turvana, 1959; A-L. Seppä-Silvennoinen, Isän ikävä - sotaorvot kertovat, 2001; E. Westerholm, I sorgens och saknadens tid: våra krigsänkor berättar, 2001; Sotaorpojen ja sotalasten kokemuksia, red. L.K. Tuominen, 2005)