kvinnoprästfrågan. Den första kvinnan i Finland som avlade en examen i teologi var Wendla Ivaska 1913. Denna händelse aktualiserade diskussionen om vilken ställning kvinnliga teologer skall inta under gudstjänsterna i Finland. På 1930-t. vädjade 16 kvinnliga teologer till ärkebiskopen om att få rätt att dela ut sakramenten, och 1955 ansökte Liisa Rippa som första kvinna om att få bli prästvigd. Hennes ansökan avslogs, men 1962 färdigställdes ett betänkande med förslag om att tillåta kvinnliga präster. 1963 tog kyrkomötet för första gången upp frågan om att öppna prästämbete även för kvinnor. Ingen kvalificerad majoritet uppnåddes dock, men däremot erbjöds kvinnliga teologer möjligheten att få tjänst som lektorer i församlingarna.
I Sverige har kvinnor verkat som präster sedan 1958; den första finländska kvinnliga teologen prästvigdes där 1969. Vid kyrkomötena 1976 och 1984 avslogs förslaget att öppna prästämbete för kvinnor på nytt, men 1986 godkände kyrkomötet förslaget. Motståndet hade dock inte ebbat ut - bl.a. vädjade ca 400 präster till mötet i hopp om att förslaget måtte förkastas.
De första kvinnorna prästvigdes 1988 och två år senare gavs kvinnor rätt att bli även biskopar. Finland fick sin första kvinnliga biskop i september 2010, då Irja Askola (f. 1952) valdes till biskop i Helsingfors stift. 2009 fanns det 865 kvinnliga präster i Finland (38,4% av totalantalet).
En undersökning visar att ungefär en tredjedel (ca 100 000 personer) av de aktiva gudstjänstbesökarna, som går i kyrkan minst en gång i månaden, förhåller sig negativt till beslutet att öppna prästämbetet även för kvinnor. Av de manliga prästerna önskar 13 % undvika samarbete med kvinnliga kolleger. Starkast är motståndet bland både lekmän och präster i Uleåborgs stift.
En del av dem som motsätter sig beslutet att öppna prästämbete för kvinnor organiserade sig 1976, då Paulussynoden grundades. Paulussynoden anser att Bibeln inte ger utrymme för ett sådant beslut, bl.a. därför att Jesus utsåg endast manliga apostlar. Synoden hänvisar vidare till att den övervägande majoriteten av de kristna - ca 80 % - i den världsomfattande kristenheten fortsättningsvis tillhör kyrkor som godkänner endast manliga präster. I syfte att motverka motståndet föreslog de kvinnliga teologernas förbund 2004 att präster som inte godkänner beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor inte skall kunna väljas till kyrkoherdar.
Motsättningarna kvarstår alltså, inemot 20 år efter det att kyrkomötet accepterade kvinnliga präster. Liknande problem finns också på andra håll, t.ex. i Sverige, där k. lett till en konkret splittring inom kyrkan. I februari 2005 vigde en afrikansk biskop en svensk präst till biskop i Missionsprovinsen, som sedan vigde två svenskar och en finländare till präster. Finländaren arbetade hos Finska Lutherstiftelsen (Suomen Luther-säätiö), gr. 1999, som förhåller sig negativt till kvinnopräster och bl.a. anordnar egna gudstjänster på ett antal orter. 2010 vigde Missionsprovinsen en person till biskop i Lutherstiftelsen, varefter denne fråntogs sitt prästämbete i den evangelisk-lutherska kyrkan.
I Sverige har kvinnor verkat som präster sedan 1958; den första finländska kvinnliga teologen prästvigdes där 1969. Vid kyrkomötena 1976 och 1984 avslogs förslaget att öppna prästämbete för kvinnor på nytt, men 1986 godkände kyrkomötet förslaget. Motståndet hade dock inte ebbat ut - bl.a. vädjade ca 400 präster till mötet i hopp om att förslaget måtte förkastas.
De första kvinnorna prästvigdes 1988 och två år senare gavs kvinnor rätt att bli även biskopar. Finland fick sin första kvinnliga biskop i september 2010, då Irja Askola (f. 1952) valdes till biskop i Helsingfors stift. 2009 fanns det 865 kvinnliga präster i Finland (38,4% av totalantalet).
En undersökning visar att ungefär en tredjedel (ca 100 000 personer) av de aktiva gudstjänstbesökarna, som går i kyrkan minst en gång i månaden, förhåller sig negativt till beslutet att öppna prästämbetet även för kvinnor. Av de manliga prästerna önskar 13 % undvika samarbete med kvinnliga kolleger. Starkast är motståndet bland både lekmän och präster i Uleåborgs stift.
En del av dem som motsätter sig beslutet att öppna prästämbete för kvinnor organiserade sig 1976, då Paulussynoden grundades. Paulussynoden anser att Bibeln inte ger utrymme för ett sådant beslut, bl.a. därför att Jesus utsåg endast manliga apostlar. Synoden hänvisar vidare till att den övervägande majoriteten av de kristna - ca 80 % - i den världsomfattande kristenheten fortsättningsvis tillhör kyrkor som godkänner endast manliga präster. I syfte att motverka motståndet föreslog de kvinnliga teologernas förbund 2004 att präster som inte godkänner beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor inte skall kunna väljas till kyrkoherdar.
Motsättningarna kvarstår alltså, inemot 20 år efter det att kyrkomötet accepterade kvinnliga präster. Liknande problem finns också på andra håll, t.ex. i Sverige, där k. lett till en konkret splittring inom kyrkan. I februari 2005 vigde en afrikansk biskop en svensk präst till biskop i Missionsprovinsen, som sedan vigde två svenskar och en finländare till präster. Finländaren arbetade hos Finska Lutherstiftelsen (Suomen Luther-säätiö), gr. 1999, som förhåller sig negativt till kvinnopräster och bl.a. anordnar egna gudstjänster på ett antal orter. 2010 vigde Missionsprovinsen en person till biskop i Lutherstiftelsen, varefter denne fråntogs sitt prästämbete i den evangelisk-lutherska kyrkan.
kvinnoprästfrågan. De första kvinnoprästerna vigdes i Helsingfors domkyrka 6/3 1988. Detta har inte förmått tysta ned kvinnoprästmotståndet, som huvudsakligen är regionalt förankrat. Foto: Lehtikuva Oy, H. Rantala.