kyrkbåt

kyrkbåt, långsmal, med många årpar försedd båt som användes i skärgården och på insjöarna, i s.v. Finland för byarnas gemensamma kyrkfärder, ofta samägd av flera gårdar eller byalaget.

K. utträngdes av motorbåtstrafiken under 1900-talets första decennier. Traditionen anses ha sitt ursprung i medeltidens och järnålderns stora färd- och krigsbåtar. K. har varit vanlig i olika delar av Sverige, därifrån den antas ha spritts till Finland. I Mellansverige är k. känd sedan 1500-t. och bevarad in i nutiden vid Siljan i Dalarna; äldsta bevarade "storbåten" från Mora bär årtalet 1716.

Kyrkbåtsfärderna hade sin grogrund i tätt bebyggda, genom sedvanerätt organiserade byar, typiska för Åland, Egentliga Finland, Satakunta, Tavastland och vid Saimen, där de vida sjösystemen har gynnat samfärdseln och där färder med k. företogs ännu på 1930-t. På Åland är traditionen belagd i Sund, Saltvik, Finström och Föglö; båtlagen var dock små och båttypen en större ekstock, t.ex. 6 årpar och plats för 40 personer. De största insjöbåtarna kunde ha 30 årpar. Med en stor k., i längd 21 m, med 15 årpar, där 4 personer satt i bredd, kunde 125 personer tillryggalägga en sträcka om 12 km på en halv timme. Aktertoften var hedersplats, kvinnor och barn satt i färdriktningen. Styrman var båtlagets ledare, en respekterad äldre man. Kapprodd förekom och man kunde rasta vid någon udde för att byta roddare. Under färden förekom psalmsång. En k. från Virdois i Satakunta, byggd 1897, finns bevarad på Fölisöns friluftsmuseum i ett speciellt båthus, fi. talas. En film om kyrkbåtsseden i Satakunta inspelades 1957 av Suomi-Filmi och Nationalmuseum. (U.T. Sirelius, Suomen kansanomaista kulttuuria I, 1919; S. Erixon, Kyrkbåtslag. Budkavlen 1934; O. Andersson, Kyrkbåtar och kyrkfärder. Budkavlen 1939; N. Valonen/O. Vuoristo, Suomen kansanrakennukset, 1994) (Bo Lönnqvist)