läsförhör

läsförhör är en benämning på kyrkliga sammankomster som blev vanliga i Finland under 1600-talet. I Sverige har de vanligen kallats husförhör. Läsförhör påbjöds i 1686 års kyrkolag, och avsikten med dem var att befrämja kristendomskunskapen bland församlingsborna. Läsförhör hölls i hemmen och leddes av prästerskapet. De utgjorde ett viktigt led i den kyrkliga undervisningen och fick under 1700-talet allt mera karaktären av verkliga förhör, där församlingsbornas kunskaper i katekesen prövades. Församlingsbornas närvaro vid läsförhören var obligatorisk. Den som inte deltog riskerade bötes- eller skamstraff. Läsförhören hade stor betydelse för övervakningen av folkets läskunnighet, och vid dem fördes noggranna anteckningar i kyrkböcker som medfördes av prästerskapet.

Läsförhören kunde ha olika utformning i olika landsändar. I allmänhet var församlingarna indelade i läslag, och inom dessa skulle de självägande bönderna i tur och ordning upplåta sina hem för förrättningen. I samband med förhören höll man ofta kalas, där det bjöds på riklig traktering i form av mat och dryck. I äldre tider var läsförhören fruktade tillställningar för många. I takt med en liberalare religionslagstiftning och en förbättrad folkundervisning mildrades tvånget i samband med läsförhören. På 1900-t. och särskilt under efterkrigstiden blev förhörens betydelse allt mindre, och på många orter kom de att upphöra. Läsförhören har dock under de senaste decennierna på många håll upplevt en renässans, dock så att förhörsdelen helt har fallit bort. Istället har l. fått karaktären av sammankomster för församlingsborna och kallas därför numera i regel läsmöten. (Ingvar Dahlbacka)