Laestadius, Lars Levi (f. 10/1 1800 Arjeplog, d. 21/2 1861 Pajala), präst och väckelseledare, kyrkoherde i svenska Lappmarken; i Karesuando 1826-49, i Pajala från 1849. L. studerade naturvetenskaper i Uppsala och blev en internationellt uppmärksammad kännare av Lapplands flora (en del av L:s herbarium som omfattade 6 500 arter ingår i Jyväskylä universitets samlingar). I verket Svensk botanik som började utkomma 1802 ingår flera teckningar av växter som ritats av L. Han namngav själv omkring 30 växter. L. gjorde också meteorologiska och geologiska observationer i Lappmarken. År 1838 deltog han som guide i en fransk vetenskaplig expedition som utforskade arktiska områden. Som erkänsla för sin insats i expeditionens arbete utnämndes L. några år senare till riddare av franska hederslegionen.
Sin prästtjänst skötte L. plikttroget och arbetade för att öka befolkningens läskunnighet. I Karesuando församling som var Sveriges nordligaste fanns det omkring 600 samer och 200 finsktalande församlingsmedlemmar. L., vars mor tillhörde en samisk släkt, talade luleåsamiska och fjällsamiska samt lärde sig därtill finska. Redan i sina tidiga predikningar reagerade L. starkt mot det sedliga förfallet och alkoholmissbruket i trakten. Sonen Levis död och flera fall av sjukdom inom L:s stora familj gjorde att han upplevde flera djupa andliga kriser. I sin pastoralavhandling Crapula mundi (Världens rus), som han framlade i Härnösand 1843, kritiserade L. starkt sin samtid som han ansåg vara präglad av kärlekslöshet och sedligt fördärv i olika former. Avhandlingen gav utryck för L:s pietistiskt färgade fromhetsideal.
I början av 1844 anses L. ha kommit till ett andligt genombrott. Därefter predikade han omvändelse och beskrev i mycket realistiska ordalag människornas syndfullhet och Kristi lidande i Getsemane och på Golgata. L. betonade betydelsen av en levande tro och kritiserade rationalismen och den svenska statskyrkan som han ansåg representera en formell kristendom. Snart uppstod en snabbt växande väckelserörelse, som vann utbredning särskilt i n. Finland, men även i Tornedalen och övriga finsktalande delar av Nordkalotten. L. krävde att de väckta skulle leva nyktert, vilket påverkade deras livsföring och minskade alkoholkonsumtionen. L:s religionsfilosofiska verk Dårhushjonet, i vilket han sammanfattar sin världsåskådning och utvecklar sin religionsfilosofi och -psykologi, trycktes först 1949 och 1964. Hans litterära produktion omfattade ett stort antal predikosamlingar och bl.a. en rapport om L:s meteorologiska iakttagelser i Karesuando.
Laestadianismen, som har splittrats på ett halvt dussin olika riktningar (väckelserörelser) och även har anhängare i USA, är fortfarande en viktig faktor att räkna med vad gäller samhälls- och kulturlivets gestaltning i n. Finland och på Nordkalotten. Den största och inflytelserikaste gruppen är de s.k. gammallaestadianerna (Suomen rauhanyhdistysten keskusyhdistys), som utmärks främst av att de tar avstånd från preventivmedel och därför kännetecknas av en hög nativitet. Gammallaestadianernas sommarfester, som brukar samla närmare 80 000 deltagare, är Finlands största andliga sommarsamling. De svenskspråkiga laestadianerna hör till självständiga frids- och bönehusförsamlingar främst i n. Österbotten. Deras samarbetsorganisation Laestadianernas fridsföreningars förbund bildades 1968. Till denna organisation hör ett tiotal laestadianförsamlingar från Karleby i n. till Vasa i s. De står nära Rauhan sana, en mindre grupp inom laestadianismen. (M. Edquist, L.L.L: en kulturbild från den stora väckelsen i Tornedalen, 1922, fi. övers. Lapin profeetta: Lars Levi Laestadiuksen elämä ja toiminta, 1933; K. Castrén, Kiveliön suuri herättäjä: L.L.L., 2:a uppl. 1934; A. Zidbäck, Lars Levi Laestadiuksen kristillisyyden-näkemys, 1937; E. Wentin, Laestadianismen i svenska Österbotten, 1963, 2:a uppl. 1983; L.L.L. och hans gärning, red. P. Boreman/G. Dahlbäck, 1965; A. Saarisalo, L. - Pohjolan pasuuna, 1970; O. Franzén, Naturalhistorikern L.L.L., 1973; H. Juntunen, Lars Levi Laestadiuksen käsitys kirkosta, 1973; G. Wikmark, L.L.L:s väg till nya födelsen, 1980; J. Talonen, Pohjois-Suomen lestadiolaisuuden poliittis-yhteiskunnallinen profiili 1905-1929, 1988, Viron lestadiolaisuus 1886-1953, 1988, Esikoislestadiolaisuus ja suomalainen yhteiskunta 1900-1944, 1993; S. Lohi, Sydämen kristillisyys: L.L.L ja laestadiolaisen herätyksen alkuvaiheet, 1989; L-A. Oesttveit Elgvin, Plante på hjemlig jord: en studie av L.L.L:s liv og virke blant samene, 1991; L. Kujanpää, Lars Levi Laestadiuksen saarnojen funktionaalis- historiallinen analyysi, 1997; L.L.L.: botaniker, lingvist, etnograf, teolog, red. B. Jonsell, 2000; Vekkelse og vitenskap: L.L.L. 200 år, 2000; Laestadius ropar ännu, 2001; Lestadiolaisuuden monet kasvot, red. J. Talonen/I. Harjutsalo, 2001; H.O. Pudas, Laestadius: Jumalan ruoska, 2002; B. Larsson, L.L.L: hans liv, verksamhet och den laestadianska rörelsen, 2004)
Sin prästtjänst skötte L. plikttroget och arbetade för att öka befolkningens läskunnighet. I Karesuando församling som var Sveriges nordligaste fanns det omkring 600 samer och 200 finsktalande församlingsmedlemmar. L., vars mor tillhörde en samisk släkt, talade luleåsamiska och fjällsamiska samt lärde sig därtill finska. Redan i sina tidiga predikningar reagerade L. starkt mot det sedliga förfallet och alkoholmissbruket i trakten. Sonen Levis död och flera fall av sjukdom inom L:s stora familj gjorde att han upplevde flera djupa andliga kriser. I sin pastoralavhandling Crapula mundi (Världens rus), som han framlade i Härnösand 1843, kritiserade L. starkt sin samtid som han ansåg vara präglad av kärlekslöshet och sedligt fördärv i olika former. Avhandlingen gav utryck för L:s pietistiskt färgade fromhetsideal.
I början av 1844 anses L. ha kommit till ett andligt genombrott. Därefter predikade han omvändelse och beskrev i mycket realistiska ordalag människornas syndfullhet och Kristi lidande i Getsemane och på Golgata. L. betonade betydelsen av en levande tro och kritiserade rationalismen och den svenska statskyrkan som han ansåg representera en formell kristendom. Snart uppstod en snabbt växande väckelserörelse, som vann utbredning särskilt i n. Finland, men även i Tornedalen och övriga finsktalande delar av Nordkalotten. L. krävde att de väckta skulle leva nyktert, vilket påverkade deras livsföring och minskade alkoholkonsumtionen. L:s religionsfilosofiska verk Dårhushjonet, i vilket han sammanfattar sin världsåskådning och utvecklar sin religionsfilosofi och -psykologi, trycktes först 1949 och 1964. Hans litterära produktion omfattade ett stort antal predikosamlingar och bl.a. en rapport om L:s meteorologiska iakttagelser i Karesuando.
Laestadianismen, som har splittrats på ett halvt dussin olika riktningar (väckelserörelser) och även har anhängare i USA, är fortfarande en viktig faktor att räkna med vad gäller samhälls- och kulturlivets gestaltning i n. Finland och på Nordkalotten. Den största och inflytelserikaste gruppen är de s.k. gammallaestadianerna (Suomen rauhanyhdistysten keskusyhdistys), som utmärks främst av att de tar avstånd från preventivmedel och därför kännetecknas av en hög nativitet. Gammallaestadianernas sommarfester, som brukar samla närmare 80 000 deltagare, är Finlands största andliga sommarsamling. De svenskspråkiga laestadianerna hör till självständiga frids- och bönehusförsamlingar främst i n. Österbotten. Deras samarbetsorganisation Laestadianernas fridsföreningars förbund bildades 1968. Till denna organisation hör ett tiotal laestadianförsamlingar från Karleby i n. till Vasa i s. De står nära Rauhan sana, en mindre grupp inom laestadianismen. (M. Edquist, L.L.L: en kulturbild från den stora väckelsen i Tornedalen, 1922, fi. övers. Lapin profeetta: Lars Levi Laestadiuksen elämä ja toiminta, 1933; K. Castrén, Kiveliön suuri herättäjä: L.L.L., 2:a uppl. 1934; A. Zidbäck, Lars Levi Laestadiuksen kristillisyyden-näkemys, 1937; E. Wentin, Laestadianismen i svenska Österbotten, 1963, 2:a uppl. 1983; L.L.L. och hans gärning, red. P. Boreman/G. Dahlbäck, 1965; A. Saarisalo, L. - Pohjolan pasuuna, 1970; O. Franzén, Naturalhistorikern L.L.L., 1973; H. Juntunen, Lars Levi Laestadiuksen käsitys kirkosta, 1973; G. Wikmark, L.L.L:s väg till nya födelsen, 1980; J. Talonen, Pohjois-Suomen lestadiolaisuuden poliittis-yhteiskunnallinen profiili 1905-1929, 1988, Viron lestadiolaisuus 1886-1953, 1988, Esikoislestadiolaisuus ja suomalainen yhteiskunta 1900-1944, 1993; S. Lohi, Sydämen kristillisyys: L.L.L ja laestadiolaisen herätyksen alkuvaiheet, 1989; L-A. Oesttveit Elgvin, Plante på hjemlig jord: en studie av L.L.L:s liv og virke blant samene, 1991; L. Kujanpää, Lars Levi Laestadiuksen saarnojen funktionaalis- historiallinen analyysi, 1997; L.L.L.: botaniker, lingvist, etnograf, teolog, red. B. Jonsell, 2000; Vekkelse og vitenskap: L.L.L. 200 år, 2000; Laestadius ropar ännu, 2001; Lestadiolaisuuden monet kasvot, red. J. Talonen/I. Harjutsalo, 2001; H.O. Pudas, Laestadius: Jumalan ruoska, 2002; B. Larsson, L.L.L: hans liv, verksamhet och den laestadianska rörelsen, 2004)
Laestadius, Lars Levi. Den store väckelseledaren intresserade sig mycket för botanik. Växtarter som bär hans namn är Papaver laestadianum (Laestadiusvallmo eller fjällvallmo), Arnica alpina laest. (fjällarnika), Salix laestadiana (fjällvide) och Carex laestadii (Laestadius starr). Foto: Museiverket.