Lagerborg, Rolf

Lagerborg, Rolf Heribert Hjalmar (f. 26/4 1874 Hfrs, d. 26/10 1959 Borgå), filosof och skriftställare, brorson till Robert Lagerborg. Han gjorde en betydande insats som filosof och var även en namnkunnig och skarpsynt debattör. Lagerborgs första filosofiska skrifter är Reform av etiken (1899), den 1900 utgivna Moralens väsen, som hör till de få doktorsavhandlingar som blivit underkända vid Helsingfors universitet, och en omarbetning av denna, La morale publique (1903), som med beröm godkändes som doktorsavhandling i Paris; de behandlar moralens natur. Moraliska ställningstaganden gör alltid anspråk på att ge uttryck för "allmänviljan i sed". Den rådande moralen får sitt innehåll genom att handlingar som den uppfostrande belönar eller bestraffar hos den uppfostrade småningom får ett egenvärde som moraliskt goda eller onda. Mot den rådande moralen ställdes dock en "moral i vardande", såsom Lagerborg senare kallar den (i boken Moral i vardande, 1937), som det etiska samvetet kan bjuda individen att förverkliga i trots mot den rådande moralen.

Medan Lagerborg å ena sidan i sina vetenskapliga avhandlingar undersöker moralen och därvid bestämt tar avstånd från att blanda samman detta med att predika moral, ser han å andra sidan det som sin uppgift som filosof att i debatten ivra för en ny moraluppfattning. Han vände sig skarpt mot den rådande könsmoralen och mot kyrkan. Stort uppseende väckte därvid hans äktenskap 1903. För att undvika den då ännu obligatoriska kyrkliga vigseln "erkände" Lagerborg inför domstol att han lägrat sin trolovade och vägrade låta viga sig vid henne. Till följd härav "domfästes" paret med stöd av ett stadgande i 1734 års lag till äktenskap utan vigsel. Lagerborg disputerade 1906 i Helsingfors på en psykologisk avhandling. I denna liksom i andra psykologiska skrifter intog han en starkt fysiologisk hållning till psykologins forskningsobjekt.

Trots sin kamp mot kyrkan hyste Lagerborg ett mycket starkt intresse för religionen; han hade som barn erhållit en utpräglat religiös uppfostran. Hans syn på mystiken och religionens väsen finner man bl.a. i Den platoniska kärleken (1915, reviderad ty. uppl. 1926) och Om sanningen i religionen (1931). Lagerborg utgav även ett flertal essäsamlingar och genealogiska och personhistoriska arbeten samt de självbiografiska verken I egna ögon och andras (1942) och Ord och inga visor (1945). Han var en flitig skribent i tidskrifter och tidningar; i början av århundradet var han en uppmärksammad medarbetare i kulturtidskriften Euterpe.

Lagerborgs akademiska bana var törnbeströdd på grund av hans frispråkighet. Utom att den första avhandlingen underkändes, förkastades hans första anhållan om docentur, trots att den var förordad. Då han 1931 av konsistorium vid Helsingfors universitet föreslogs till innehavare av en personlig professur, utmanövrerades han av regeringen av språkpolitiska skäl. Han erhöll emellertid 1929 en personlig professur vid Åbo Akademi, där han var ordinarie professor 1933-42. Sina sista år bodde han i Diktarhemmet i Borgå, som av Finlands svenska författareförening ställts till hans förfogande. (Erik Stenius)