lagstiftning. Enligt Finlands grundlag utövas den lagstiftande makten av riksdagen i förening med presidenten och statsrådet, som väcker laginitiativ i form av propositioner utarbetade av statsrådet. Presidenten kan enligt den nya grundlagen av 2000 (grundlagar) inte avge lagpropositioner mot statsrådets vilja. Om presidenten vägrar överlämna eller återta en proposition som statsrådet för sin del godkänt eller beslutat återta, återgår ärendet till statsrådet som därefter fattar det slutliga beslutet, vilket även binder presidenten. Den nya grundlagen har därmed inskränkt på de befogenheter presidenten enligt regeringsformen av 1919 ansågs ha. Svinhufvud vägrade t.ex. 1932 avlåta en av statsrådet godkänd proposition, och 1941 gick Ryti och 1969 Kekkonen emot statsrådsmajoriteten i fråga om lagförslagets utformning.
Tidigare utfördes det ofta omfattande förarbetet till lagförslagen av statskommittéer med mer eller mindre politisk förankring. Idag har den uppgiften i allt högre utsträckning anförtrotts olika slag av arbetsgrupper sammansatta av tjänstemän och experter. Av speciell betydelse är i detta sammanhang justitieministeriets lagberedning. Riksdagsmännen har möjligheter att i form av lagmotion (motion) föreslå ny lag eller ändring av gällande lag, men riksdagen har inte något eget lagberedningsorgan. Ålands lagting har rätt att väcka initiativ i frågor som hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Dessa lagstiftningsinitiativ föreläggs riksdagen genom regeringens försorg. Evangelisk- lutherska kyrkans kyrkomöte har ensamrätt att föreslå kyrkolag och riksdagens möjligheter att ingripa i lagstiftningsprocessen inskränker sig till att antingen godkänna eller förkasta förslaget.
Varje lagförslag remitteras först till ett av riksdagens specialutskott. Remissen föregås vanligen av en remissdebatt, under vilken riksdagsledamöterna har tillfälle att yttra sig om förslaget och framställa önskemål till utskottet.
Efter beredningen i utskottet tas förslaget upp till första behandling i plenum, vid vilken utskottets betänkande föredras och diskuteras. Efter avslutad diskussion fattar riksdagen beslut om lagförslagets innehåll i detalj. I andra behandlingen beslutar riksdagen om lagförslaget skall godkännas eller förkastas.
Grundlagen har i flera avseenden förenklat det tungrodda och komplicerade lagstiftningsförfarande som 1928 års riksdagsordning stipulerade. Sålunda har exempelvis den tredje behandlingen av lagförslagen slopats, möjligheten för riksdagen att förklara vanlig lag vilande över nyval har likaså slopats, liksom även de specialregler som gällde för stiftande av skattelag. Riksdagsordningen har ersatts av riksdagens arbetsordning av 1999, som är en vanlig lag och inte en grundlag, vilket riksdagsordningen var.
För stiftande, ändring eller upphävande av grundlagen eller om avgränsade undantag från grundlagen gäller särskilda försvårande regler. Syftet är att på detta sätt trygga grundlagens stabilitet.
Sedan en lag antagits av riksdagen, överlämnas den till presidenten för stadfästelse. Före beslutet om stadfästelse kan presidenten inbegära utlåtande av Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen. Om presidenten inte stadfäst lagen inom tre månader, återgår den till riksdagen för behandling och om lagen då godkänns på nytt med oförändrat innehåll, träder den i kraft utan stadfästelse. En lag som stadfästs eller som träder i kraft utan stadfästelse skall undertecknas av presidenten och kontrasigneras av den föredragande ministern. Därefter ombesörjer statsrådet lagens publicering i Finlands författningssamling. (Lars D. Eriksson)
Tidigare utfördes det ofta omfattande förarbetet till lagförslagen av statskommittéer med mer eller mindre politisk förankring. Idag har den uppgiften i allt högre utsträckning anförtrotts olika slag av arbetsgrupper sammansatta av tjänstemän och experter. Av speciell betydelse är i detta sammanhang justitieministeriets lagberedning. Riksdagsmännen har möjligheter att i form av lagmotion (motion) föreslå ny lag eller ändring av gällande lag, men riksdagen har inte något eget lagberedningsorgan. Ålands lagting har rätt att väcka initiativ i frågor som hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Dessa lagstiftningsinitiativ föreläggs riksdagen genom regeringens försorg. Evangelisk- lutherska kyrkans kyrkomöte har ensamrätt att föreslå kyrkolag och riksdagens möjligheter att ingripa i lagstiftningsprocessen inskränker sig till att antingen godkänna eller förkasta förslaget.
Varje lagförslag remitteras först till ett av riksdagens specialutskott. Remissen föregås vanligen av en remissdebatt, under vilken riksdagsledamöterna har tillfälle att yttra sig om förslaget och framställa önskemål till utskottet.
Efter beredningen i utskottet tas förslaget upp till första behandling i plenum, vid vilken utskottets betänkande föredras och diskuteras. Efter avslutad diskussion fattar riksdagen beslut om lagförslagets innehåll i detalj. I andra behandlingen beslutar riksdagen om lagförslaget skall godkännas eller förkastas.
Grundlagen har i flera avseenden förenklat det tungrodda och komplicerade lagstiftningsförfarande som 1928 års riksdagsordning stipulerade. Sålunda har exempelvis den tredje behandlingen av lagförslagen slopats, möjligheten för riksdagen att förklara vanlig lag vilande över nyval har likaså slopats, liksom även de specialregler som gällde för stiftande av skattelag. Riksdagsordningen har ersatts av riksdagens arbetsordning av 1999, som är en vanlig lag och inte en grundlag, vilket riksdagsordningen var.
För stiftande, ändring eller upphävande av grundlagen eller om avgränsade undantag från grundlagen gäller särskilda försvårande regler. Syftet är att på detta sätt trygga grundlagens stabilitet.
Sedan en lag antagits av riksdagen, överlämnas den till presidenten för stadfästelse. Före beslutet om stadfästelse kan presidenten inbegära utlåtande av Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen. Om presidenten inte stadfäst lagen inom tre månader, återgår den till riksdagen för behandling och om lagen då godkänns på nytt med oförändrat innehåll, träder den i kraft utan stadfästelse. En lag som stadfästs eller som träder i kraft utan stadfästelse skall undertecknas av presidenten och kontrasigneras av den föredragande ministern. Därefter ombesörjer statsrådet lagens publicering i Finlands författningssamling. (Lars D. Eriksson)