Lavonen, Antti Ahti (f. 21/3 1928 Kaskö, d. 26/2 1970 Hfrs), målare, tecknare, skulptör, far till Kuutti Lavonen. Lavonen utbildade sig bl.a. vid Fria Konstskolans kvällslinje 1946-48 och ställde ut första gången 1947. Lavonen, som vistades i Paris 1962-65, blev efter sitt genombrott - med svarta målningar i Galleria Pinx 1961 - och sin medverkan i ARS 61 (med vita målningar) snart en av de mest kända konstnärerna inom sin generation och betraktades som både stridbar och omstörtande. Sina radikala åsikter framförde han både i tal och skrift, bl.a. som konstkritiker i tidningar och tidskrifter.
Lavonens tidiga produktion från 1950-talet omfattar en rad expressiva figur-, landskapsbilder och stilleben (bl.a. åren 1958-59), men senare utvecklades han till en typisk representant för den konstriktning som gick under namnet informalism. Hans tavlor från början av 1960-talet präglades av en ytterst sparsam svart-, vit- eller silverfärgad skala, med inslag av starkare accenter i t.ex. rött och gult. Typiskt för Lavonens och det samtida måleriet var den tjocka reliefartade ytbehandlingen. De svarta dukarna i början av 1960-talet försåg han med collageartade inslag av trasor m.m. i den italienska konstnären Burris stil. I sina ljusare och vita oljemålningar blandade han sand och åstadkom en sträv reliefartad yta, men han hade även 1961 tagit intryck av spanjoren Antoni Tàpies konst. I Paris 1963 ställde Lavonen ut sitt första silverfärgade arbete i blandteknik (från 1962-63), och detta år höll han även en utställning av sina berömda tuschteckningar, som sysselsatte honom en rad år på 1960-talet. Kring 1966-67 intresserade sig Lavonen allt mer för skulptur och tredimensionella arbeten, samtidigt som hans engagemang i miljö- och samhällsfrågor ökade. 1968 höll Lavonen en separatutställning i Galerie Riquelme i Paris och Galleria Vismara i Milano och ställde första gången ut sina nya skulpturer och bemålade aluminiumreliefer och collageskulpturer vid sidan av sina senaste målningar - bl.a. stora mörka kompositioner i akrylfärger, utan de tidigare blandteknikerna.
Lavonens första retrospektiva utställning, som även innehöll ett litet urval äldre arbeten, hölls i början av 1969 i Amos Andersons konstmuseum. En minnesutställning 1966-70 ordnades i Galerie Artek 1971 och en större retrospektiv utställning i Amos Andersons konstmuseums nyöppnade utställningshall 1986. I anknytning till Helsingfors festspel 2004 hölls en omfattande utställning av Lavonens samlade alstring (målningar, skulpturer, tuschteckningar, collages, akvareller och bokomslag) i Helsingfors konsthall. Av hans offentliga arbeten kan nämnas Två brev i Helsingfors stads nya kanslihus i Berghäll (1965). Lavonen tillhörde konstnärsgruppen Martianerna på 1960-talet, grafikergruppen X-10 1955-57 och var med om att grunda Helsingfors konstnärsgille 1967. (E. Kruskopf, Informellt, 1965; B. v. Bonsdorff, Lavonens 60-tal, utst.kat. 1969; B. v. Bonsdorff/E. Kruskopf, Ahti Lavonen 1928-1970, utst.kat., 1986; Ahti Lavonen - aikansa haastaja. Kirjoituksia vuosilta 1958-1970, red. L. Lindgren, 2002; L. Lindgren, Nuet kan inte ersättas av det förgångna: Ahti Lavonen och modernismens krav; M. Turtiainen, Axplock ur Ahti Lavonens liv, Helsingfors konsthall, utst.kat., 2004) (Bengt von Bonsdorff)
Lavonens tidiga produktion från 1950-talet omfattar en rad expressiva figur-, landskapsbilder och stilleben (bl.a. åren 1958-59), men senare utvecklades han till en typisk representant för den konstriktning som gick under namnet informalism. Hans tavlor från början av 1960-talet präglades av en ytterst sparsam svart-, vit- eller silverfärgad skala, med inslag av starkare accenter i t.ex. rött och gult. Typiskt för Lavonens och det samtida måleriet var den tjocka reliefartade ytbehandlingen. De svarta dukarna i början av 1960-talet försåg han med collageartade inslag av trasor m.m. i den italienska konstnären Burris stil. I sina ljusare och vita oljemålningar blandade han sand och åstadkom en sträv reliefartad yta, men han hade även 1961 tagit intryck av spanjoren Antoni Tàpies konst. I Paris 1963 ställde Lavonen ut sitt första silverfärgade arbete i blandteknik (från 1962-63), och detta år höll han även en utställning av sina berömda tuschteckningar, som sysselsatte honom en rad år på 1960-talet. Kring 1966-67 intresserade sig Lavonen allt mer för skulptur och tredimensionella arbeten, samtidigt som hans engagemang i miljö- och samhällsfrågor ökade. 1968 höll Lavonen en separatutställning i Galerie Riquelme i Paris och Galleria Vismara i Milano och ställde första gången ut sina nya skulpturer och bemålade aluminiumreliefer och collageskulpturer vid sidan av sina senaste målningar - bl.a. stora mörka kompositioner i akrylfärger, utan de tidigare blandteknikerna.
Lavonens första retrospektiva utställning, som även innehöll ett litet urval äldre arbeten, hölls i början av 1969 i Amos Andersons konstmuseum. En minnesutställning 1966-70 ordnades i Galerie Artek 1971 och en större retrospektiv utställning i Amos Andersons konstmuseums nyöppnade utställningshall 1986. I anknytning till Helsingfors festspel 2004 hölls en omfattande utställning av Lavonens samlade alstring (målningar, skulpturer, tuschteckningar, collages, akvareller och bokomslag) i Helsingfors konsthall. Av hans offentliga arbeten kan nämnas Två brev i Helsingfors stads nya kanslihus i Berghäll (1965). Lavonen tillhörde konstnärsgruppen Martianerna på 1960-talet, grafikergruppen X-10 1955-57 och var med om att grunda Helsingfors konstnärsgille 1967. (E. Kruskopf, Informellt, 1965; B. v. Bonsdorff, Lavonens 60-tal, utst.kat. 1969; B. v. Bonsdorff/E. Kruskopf, Ahti Lavonen 1928-1970, utst.kat., 1986; Ahti Lavonen - aikansa haastaja. Kirjoituksia vuosilta 1958-1970, red. L. Lindgren, 2002; L. Lindgren, Nuet kan inte ersättas av det förgångna: Ahti Lavonen och modernismens krav; M. Turtiainen, Axplock ur Ahti Lavonens liv, Helsingfors konsthall, utst.kat., 2004) (Bengt von Bonsdorff)
Lavonen, Ahti. Vit rymd, 1966, blandteknik. Den monumentala målningen kombinerar det tidiga 1960-talets informalism (de reliefartade färgytorna i vitt och svart) med konkretismens stora och klara geometriska färgfält. Foto: Amos Andersons konstmuseum.