ledung

ledung, leding, organisationen av det fornnordiska sjökrigsväsendet i Sverige, Norge och Danmark. Ledung vilade på folkets skyldighet att ställa ett visst antal skepp med manskap till kungens förfogande. I Danmark var uraktlåtenhet att fullgöra ledungsskyldighet belagd med böter redan i slutet av 1000-talet.

I Sverige framträder ledung klarare i källorna först på 1300-talet. De svenska landskapen längs Östersjön och Mälaren var då indelade i skeppslag (snäcklag), med skyldighet att ställa ett skepp till kungens förfogande. Skeppslagen var i sin tur indelade i hamnor och på vissa ställen i åror, vilka skulle ställa upp med en beväpnad roddare. Ledungsflottan var vanligen samlad i 16 eller 18 veckor. De svenska flottexpeditionerna österut, korstågen, Nevatågen 1240, 1299-1300 och 1348 genomfördes förmodligen av ledungsflottor.

I Mälardalen har ledung förknippats med den äldsta territoriella indelningen, bl.a. hundarenas uppkomst. Landskapet Satakunda (=hundralag) har också förknippats med hundareindelningen. I Tövsala och Nousis omnämndes snäckolag på 1300-talet.

Ledungsskyldigheten omvandlades med tiden till en skatt. I det svenska riket blev provianteringen till skeppsvist och den direkta krigstjänstskyldigheten till ledungslama. Skeppsvist och ledungslama omtalades första gången efter slaget vid Sparrsätra 1247. Ledungslama betalades på 1500-talet också av de åländska bönderna. Fastän ledungsskeppen under senmedeltiden inte längre kunde hävda sig mot de moderna, betydligt större, krigsskeppen utnyttjade ännu Karl Knutsson ledungsflottan. Han krävde år 1450 av Åbo län en snäcka om 16 läster och en skyttebåt om 6-7 läster per härad. (B. Ambrosiani, Hundare, skeppslag, fornlämningar. Bebyggelsehistorisk Tidskrift 1983) (Lena Huldén)