Levänluhta, offerkälla från järnåldern i Orismala i Storkyro. Levänluhta omtalas redan 1674 i prästerskapets rapporter till Antikvitetskollegiet i Stockholm med orden "...thär Een hoph Meniskio been skall alla tijder wara sedth, och än sees." Uppgiften föll emellertid i glömska, ty då åkern dikades 1884 förorsakade de människoben som då påträffades stor uppståndelse.
Levänluhta har varit föremål för ett flertal grävningar, senast på 1980-talet. Förutom ben av människa och djur - häst och nötkreatur - har man i källan funnit ett flertal smycken av hög kvalitet, bl.a. två ormspännen, två likarmade spännen, en halsring av silver, armringar av brons samt delar av ett ryggknappspänne ornerat med silverinfattade granater, alla från 600-talet. Människobenen härstammar från ca 100 individer, både barn, unga och vuxna av bägge könen, och de har tillhört kortvuxna och spensligt byggda, långskalliga personer; hjärnvolymen är mindre än hos något nulevande europeiskt folk. Platsen har stundom tolkats som en grav, men anses allmänt vara en offerkälla; sådana förekommer i Skandinavien och beskrivs också i folkdiktningen. Det osteologiska materialet har behandlats av T. Formisto i avhandlingen An osteological analysis of human and animal bones from Levänluhta (1993). De arkeologiska fynden är dock till stor del opublicerade. (Torsten Edgren)
Levänluhta har varit föremål för ett flertal grävningar, senast på 1980-talet. Förutom ben av människa och djur - häst och nötkreatur - har man i källan funnit ett flertal smycken av hög kvalitet, bl.a. två ormspännen, två likarmade spännen, en halsring av silver, armringar av brons samt delar av ett ryggknappspänne ornerat med silverinfattade granater, alla från 600-talet. Människobenen härstammar från ca 100 individer, både barn, unga och vuxna av bägge könen, och de har tillhört kortvuxna och spensligt byggda, långskalliga personer; hjärnvolymen är mindre än hos något nulevande europeiskt folk. Platsen har stundom tolkats som en grav, men anses allmänt vara en offerkälla; sådana förekommer i Skandinavien och beskrivs också i folkdiktningen. Det osteologiska materialet har behandlats av T. Formisto i avhandlingen An osteological analysis of human and animal bones from Levänluhta (1993). De arkeologiska fynden är dock till stor del opublicerade. (Torsten Edgren)