Lindqvist, Selim (A)rvid (f. 19/5 1867 Hfrs, d. 17/5 1939 Helsinge), arkitekt. Lindqvist utexaminerades vid 21 års ålder från Polytekniska institutet och bodde i sin ungdom vid Alexandersgatan 52 (nuv. Stockmanns varuhus), där han blev bekant med byggmästaren Elia Heikel och arkitekten Constantin Kiseleff, liksom också med den unge företagaren Julius Tallberg. Han arbetade redan under studietiden på Kiseleffs byrå och efter dennes död 1888 hos Heikel, som forsatte verksamheten. Bland Lindqvists tidiga verk tillsammans med Heikel kan nämnas det s.k. Primulas hörn vid Femkanten, huset Merkurius vid Norra Esplanaden och hörnhuset Bergmansgatan 1, samtliga i Helsingfors. I slutet av 1800-talet gjorde Lindqvist studieresor genom Europa och tillbringade ett år i Nizjnij Novgorod, varefter han 1896-98 verkade i Hangö. Efter återkomsten till Helsingfors öppnade han egen praktik och fortsatte också verksamheten tillsammans med Heikel, med vilken han planerade det s.k. Lundqvistska huset (Alexandersg. 13, Hfrs, 1899), vars konstruktion och stora fönsterytor erinrar om affärshus på kontinenten. Till hans arbeten hör också restaurang Klippan (1899) och Sandvikens saluhall (1903), båda i Helsingfors.
Lindqvist arbetade i turbulensen mellan de olika arkitekturstilarterna kring sekelskiftet 1900. Hans första verk var sålunda i nyrenässans, varefter han utvecklade en konstruktivistisk och lätt igenkännbar jugendstil, för att senare övergå till nyklassicismen och t.o.m. på äldre dagar rita sin egen ateljé i experimentellt funktionalistisk stil. Lindqvist införde en rad byggnadstekniska nyheter och var bl.a. en av de första som i Finland gav armerad betong en rationell användning, t.ex. i affärshuset Hamstern vid Alexandersg. 11 (1909), Söderviks kraftverk (1909) och spårvagnshallarna i Tölö (1911), alla i Helsingfors. Han ritade ett flertal personligt utformade byggnader i Eira villastad, av vilka bör nämnas de magnifika husen Villa Johanna (1906) och Villa Ensi (1911), båda på uppdrag av affärsmannen och mecenaten Uno Staudinger. Lindqvist räknas som en av landets främsta sekelskiftesarkitekter. Han utförde även flera arbeten utanför Hfrs, bl.a. fabriksbyggnader i Voikkaa, vattentornen i S:t Michel och Gamlakarleby samt stadshuset i S:t Michel. (A. Salokorpi, Selim A. Lindqvist: arkkitehti, 2001) (Patrick Eriksson)
Lindqvist arbetade i turbulensen mellan de olika arkitekturstilarterna kring sekelskiftet 1900. Hans första verk var sålunda i nyrenässans, varefter han utvecklade en konstruktivistisk och lätt igenkännbar jugendstil, för att senare övergå till nyklassicismen och t.o.m. på äldre dagar rita sin egen ateljé i experimentellt funktionalistisk stil. Lindqvist införde en rad byggnadstekniska nyheter och var bl.a. en av de första som i Finland gav armerad betong en rationell användning, t.ex. i affärshuset Hamstern vid Alexandersg. 11 (1909), Söderviks kraftverk (1909) och spårvagnshallarna i Tölö (1911), alla i Helsingfors. Han ritade ett flertal personligt utformade byggnader i Eira villastad, av vilka bör nämnas de magnifika husen Villa Johanna (1906) och Villa Ensi (1911), båda på uppdrag av affärsmannen och mecenaten Uno Staudinger. Lindqvist räknas som en av landets främsta sekelskiftesarkitekter. Han utförde även flera arbeten utanför Hfrs, bl.a. fabriksbyggnader i Voikkaa, vattentornen i S:t Michel och Gamlakarleby samt stadshuset i S:t Michel. (A. Salokorpi, Selim A. Lindqvist: arkkitehti, 2001) (Patrick Eriksson)
Lindqvist, Selim. Räknas som en av de främsta finländska sekelskiftesarkitekterna. Ett flertal arkitektoniskt värdefulla byggnader i Hfrs härstammar från hans ritbord. På bilden det s.k. Primulas hörn vid Femkanten i Hfrs (tills. med Elia Heikel 1890, översta våningarna byggda senare). Foto: Schildts bildarkiv, T. Ørsted.