Linnankoski, Johannes (f. 18/10 1869 Askola, d. 10/8 1913 Hfrs), författare, pseudonym för Vihtori Peltonen. L., som från unga år var tvungen att försörja sig själv, kom 1888 till Jyväskylä seminarium och anställdes 1891 vid Werner Söderströms förlag i Borgå. Där tog han del i finskhetssträvandena i Nyland; grundade 1895 tidningen Uusimaa och blev dess förste chefredaktör. Han drog sig 1899 tillbaka för att ägna sig åt författarskap och debuterade 1903 med läsdramat Ikuinen taistelu (sv. övers. Den eviga striden, 1904), som fick ett gott mottagande av både kritik och publik. L. är dock mest känd som upphovsman till det följande verket, Don Juan-romanen Laulu tulipunaisesta kukasta (1905, sv. övers. Sången om den eldröda blomman, 1906, reviderad övers. 1947). Detta arbete har översatts till många språk och filmatiserats flera gånger, senast 1971. Romanens etiska budskap är slagkraftigt, men timmerflottarromantiken (L. hade själv varit flottare) verkar något påklistrad och stilen en smula konstlad. Däremot är den realistiska, psykologiskt djuplodande bondeberättelsen Pakolaiset (1908, sv. övers. Flyktingarna, 1913, reviderad övers. 1955) avgjort ett av den finska romandiktningens bästa alster. Som dramatiker nådde L. inte lika högt, trots sina ingalunda blygsamma ambitioner på detta område. Av hans fyra skådespel hade tre bibliskt motiv; av dem förtjänar särskilt enaktaren Jeftan tytär (1911, sv. övers. Jeftas dotter, 1919) nämnas.
L. var en karismatisk personlighet, som med kraft gick in för att driva bl.a. finskhetens sak. Han grundade Suomalaisuuden liitto och organiserade den stora namnändringsoperationen på Snellmans 100-årsdag 1906. Som författare var L. romantiker och moralist, vilket gör att hans budskap framstår som tämligen tidsbundet. Ännu i början av 1930-t. var han dock den mest lästa författaren i Finland. Delar av hans produktion har översatts till sammanlagt ett tjugotal språk. (W. Söderhjelm, J.L., 1919; A. Anttila, Vihtori Peltonen - J.L., 2 bd, 1921-27; L. Mäittälä, Elämän tulipunakukka, 1980)
L. var en karismatisk personlighet, som med kraft gick in för att driva bl.a. finskhetens sak. Han grundade Suomalaisuuden liitto och organiserade den stora namnändringsoperationen på Snellmans 100-årsdag 1906. Som författare var L. romantiker och moralist, vilket gör att hans budskap framstår som tämligen tidsbundet. Ännu i början av 1930-t. var han dock den mest lästa författaren i Finland. Delar av hans produktion har översatts till sammanlagt ett tjugotal språk. (W. Söderhjelm, J.L., 1919; A. Anttila, Vihtori Peltonen - J.L., 2 bd, 1921-27; L. Mäittälä, Elämän tulipunakukka, 1980)