litteraturkritik. Så länge litteratur existerat har det också funnits någon form av kritik, under antiken bedriven av författare som Platon, Aristofanes och Horatius. Sin moderna utformning fick l. i 1700-talets Frankrike, medan Johan Henrik Kellgren, utbildad vid Åbo akademi, var en svensk föregångare i frän dialog med Thomas Thorild. Tidningar och tidskrifter blev ett naturligt forum för de kritiska texterna. I Finland hörde J.L. Runeberg, Zachris Topelius och J.V. Snellman till pionjärerna för en personlig l. På finska fick l. genomslagskraft först mot slutet av 1800-t. med namn som August Ahlqvist och Elis Aspelin-Haapkylä.
Från början av 1900-t. inrättade dagstidningarna särskilda kultursidor, vilket skänkte l. ny tyngd och status. De ledande recensenternas omdömen gavs efterhand en allt större betydelse för den litterära kanon som skapades. Kritikern skissade ramarna för litteraturens utveckling. En unik insats gjordes av Hagar Olsson, som blev den finlandssvenska modernismens vägröjare. Diktare som Rabbe Enckell och Elmer Diktonius gjorde också viktiga kritiska insatser i brytningsskedet mellan tradition och modernism.
Att skriva kritik blev i slutet av 1900-t. i större massmedier ett särskilt yrke, där skribenterna ofta anknöt till internationell teoribildning. En konflikt mellan teoretiserande kritik och mera läsarvänlig och journalistiskt inriktad presentation av böcker har tidvis resulterat i litteraturkritisk debatt. Bland finlandssvenska yrkeskritiker, verksamma från mitten av 1900-t., märks Nils-Börje Stormbom, Ole Torvalds, J.O. Tallqvist och Sven Willner. Senare har Merete Mazzarella, Claes Andersson, Mary-Ann Bäcksbacka, Bror Rönnholm, Henrik Jansson m.fl. kombinerat stilsäker kritik med eget författarskap. Hufvudstadsbladet och Vasabladet är de främsta kritiska arenorna i Svenskfinland, medan kulturtidskrifternas betydelse minskat. På finskt håll är Helsingin Sanomat den dominerande scenen för litteraturkritisk bedömning. Dessutom ger etermedierna, framför allt radion, plats för recensioner av nyutkommen litteratur. Via Internet skapas helt nya kanaler för kritiken i samspel med andra kulturyttringar. (R. Holmström, Karakteristik och värdering: studier i finlandssvensk l. 1916-1929, 1988; Y. Varpio, The history of Finnish literary criticism 1828-1918, 1990) (Gustaf Widén)
Från början av 1900-t. inrättade dagstidningarna särskilda kultursidor, vilket skänkte l. ny tyngd och status. De ledande recensenternas omdömen gavs efterhand en allt större betydelse för den litterära kanon som skapades. Kritikern skissade ramarna för litteraturens utveckling. En unik insats gjordes av Hagar Olsson, som blev den finlandssvenska modernismens vägröjare. Diktare som Rabbe Enckell och Elmer Diktonius gjorde också viktiga kritiska insatser i brytningsskedet mellan tradition och modernism.
Att skriva kritik blev i slutet av 1900-t. i större massmedier ett särskilt yrke, där skribenterna ofta anknöt till internationell teoribildning. En konflikt mellan teoretiserande kritik och mera läsarvänlig och journalistiskt inriktad presentation av böcker har tidvis resulterat i litteraturkritisk debatt. Bland finlandssvenska yrkeskritiker, verksamma från mitten av 1900-t., märks Nils-Börje Stormbom, Ole Torvalds, J.O. Tallqvist och Sven Willner. Senare har Merete Mazzarella, Claes Andersson, Mary-Ann Bäcksbacka, Bror Rönnholm, Henrik Jansson m.fl. kombinerat stilsäker kritik med eget författarskap. Hufvudstadsbladet och Vasabladet är de främsta kritiska arenorna i Svenskfinland, medan kulturtidskrifternas betydelse minskat. På finskt håll är Helsingin Sanomat den dominerande scenen för litteraturkritisk bedömning. Dessutom ger etermedierna, framför allt radion, plats för recensioner av nyutkommen litteratur. Via Internet skapas helt nya kanaler för kritiken i samspel med andra kulturyttringar. (R. Holmström, Karakteristik och värdering: studier i finlandssvensk l. 1916-1929, 1988; Y. Varpio, The history of Finnish literary criticism 1828-1918, 1990) (Gustaf Widén)