lösdrivare. Till 1883 fordrades att varje obesutten, obemedlad och sysslolös person skulle kunna klargöra att han hade en hederlig bärgning. Den som inte hade "laga försvar" kunde förordnas till allmänt arbete. Skyldigheten att ha laga försvar försvann 1883, medan den på förordningar baserade lösdrivarlagstiftningen i övrigt förblev i kraft. Lagen om lösdrivare som tillkom 1936 och som upphävdes genom lagen om missbrukarvård av 1986 betecknade såsom lösdrivare bland annat följande grupper: landsstrykare, arbetsskygga, tiggare, prostituerade, langare och andra asociala individer som medför uppenbar våda för allmän ordning, säkerhet eller sedlighet. Lagen tillämpades inte på barn under 18 år och inte på sinnessjuka och svagsinta.
Lösdriveri var inte straffbart, men upprepat sådant kunde resultera antingen i intagning på arbetsinrättning för högst 3 år eller i tvångsarbetsinrättning för 2 år, alternativt för obegränsad tid. Maximitiderna förkortades i början av 1970-talet, då även tvångsarbetsinrättningarna slopades. Idag gällande lagstiftning känner inte begreppet lösdrivare. (K.J. Ståhlberg, Irtolaisuus Suomen lain mukaan, 1893, faksimiluppl. 1995; T. Nygård, Irtolaisuus ja sen kontrolli 1800-luvun alun Suomessa, 1985; P. van Aerschot, Köyhät ja laki, 1996)
Lösdriveri var inte straffbart, men upprepat sådant kunde resultera antingen i intagning på arbetsinrättning för högst 3 år eller i tvångsarbetsinrättning för 2 år, alternativt för obegränsad tid. Maximitiderna förkortades i början av 1970-talet, då även tvångsarbetsinrättningarna slopades. Idag gällande lagstiftning känner inte begreppet lösdrivare. (K.J. Ståhlberg, Irtolaisuus Suomen lain mukaan, 1893, faksimiluppl. 1995; T. Nygård, Irtolaisuus ja sen kontrolli 1800-luvun alun Suomessa, 1985; P. van Aerschot, Köyhät ja laki, 1996)