Lybeck, Mikael

Lybeck, Karl Mikael (f. 18/3 1864 Nykarleby, d. 11/10 1925 Grankulla), författare, fil.mag. 1890. Lybeck var 1893-96 e.o. amanuens vid Helsingfors universitetsbibliotek och därefter fri författare, sedermera bosatt i villan Vallmogård i Grankulla. Hans diktning betecknar övergången från realism till symbolism i Finlands svenska litteratur. Lybeck debuterade 1890 med en diktsamling, följd av två nya samlingar Dikter 1895 och 1903. Den senare, där han ger monumentala symboler för de s.k. ofärdsårens stämningar, är den mest betydande i hans sparsamma lyriska produktion vid sidan av Dödsfången (1918), som inspirerats av inbördeskriget.

Lybecks genombrott som prosaist kom med berättelsen Den starkare (1900), som skildrar en konflikt mellan normal kärlekslängtan och religiös livsförnekelse. Religiösa och etiska problem var något Lybeck ständigt återkom till, bl.a. i romanerna Tomas Indal (1911), som andas "dagdriveri", och Breven till Cecilia (1920), hans måhända främsta verk. Han var framstående även som dramatiker; här märks särskilt Dynastin Peterberg (1913), en satir över finländska lycksökare i tsardömet, och det mästerliga psykologiska dramat Bror och syster (1915). I skådespelet Domprosten Bomander (1923) och humoresken Samtal med Lackau (1925) kan man finna de framträdande dragen i Lybecks författarskap: tragik, ironi, humor och vemod. (E. Kihlman, M.L., 1932) - Hans bror, justitierådmannen Paul Werner Lybeck (1861-1911) har kallats den första svenskösterbottniska hembygdsskildraren. Han skrev bl.a. en rad allmogeberättelser, utgivna av brodern under titeln Den siste majgrefven och andra österbottningar (1911).