malaria. Malaria spreds till Finland från Sverige förmodligen senast under 1600-talet. I mitten av 1700-talet drabbades speciellt Åland och den åboländska skärgården av återkommande malariaepidemier, och sjukdomen var redan då vanlig och endemisk längs kusterna. Det finns beräkningar som anger att över hälften av befolkningen i Finland 1750-1850 under något skede av sitt liv insjuknade i malaria. Under senare hälften av 1800-talet förekom malaria i största delen av Finland, nordligast i Kittilä. Sjukdomen hade flera benämningar, bl.a. frossa, skärgårdsfeber, kallfeber, rågfeber, växelfeber, och det förekom flera varianter, nämligen varjedagsfrossa (febris quotidiana), varannandagsfrossa (tertiana) och tredjedagsfrossa (quartana).
Sjukdomen förorsakas av fyra olika plasmodiearter som överförs till människan enbart via en hona av myggsläktet Anopheles. För att plasmodierna skall överleva och fortplanta sig är både myggan och människan nödvändig. Vid ett myggbett överförs parasiten från myggans saliv till människan, förutsatt att den tidigare har bitit en malariasjuk person. Den tränger in i en röd blodkropp, där den tillväxer och delar på sig. Samtidigt bildas en könsindivid som rör sig fritt i människans blod. Vid följande myggbett får Anopheles -honan i sig dessa, och den egentliga befruktningen sker sedan i myggan. Efter befruktningen bildas en cysta i myggans magvägg, och i cystan utvecklas sedan de nya parasiterna. När de är fullt utvecklade söker de sig till myggans salivkörtlar, och vid nästa blodmål överförs de till följande människa.
Plasmodiernas livscykel är mycket komplicerad. För dem är människan, eller i vissa fall andra primater, som mellanvärd en förutsättning för att det egentliga värddjuret skall nås. Värddjuret, Anopheles -honan, har inte nödvändigtvis samma preferens som sin parasit, utan för henne duger också andra varmblodiga djur än människa. Mygghonan väljer förmodligen första bästa blodtankningsstation, men för existensen av endemisk malaria måste det således finnas en stor sannolikhet för att en och samma hona sticker människor åtminstone vid två tillfällen. I Finland finns flera Anopheles- arter som är allmänna.
Så sent som 1880 upptäckte den franske forskaren F. Laveran malariaparasiten i Algeriet, och 1897 och 1898 fastställde engelsmannen Ross och italienaren Grassi sambandet med Anopheles -myggorna. Tidigare antogs det allmänt att malarian berodde på dunster och giftiga gaser. Carl von Linné försökte dock i sin doktorsavhandling påvisa att malarian i Uppsala berodde på det lerhaltiga dricksvattnet. I mitten av 1800-talet förklarade stadsläkaren i Tavastehus att miasman kring staden var speciellt skadlig och förorsakade de där så allmänt förekommande frossorna. För att hjälpa sina patienter behandlade han dem med opium. I allmänhet föredrog dock läkarna att behandla sina malariapatienter med kinin, vilket var ett effektivt medel mot sjukdomen. Kinin började malas i Finland under 1800-talet, och den första kinakvarnen grundades i Uleåborg i början av seklet.
Internationellt har malarians nordgräns ansetts korrelera med sommarisotermen +16 °C, vilket behövs för plasmodiets förökning i mygghonan. Detta stämmer dock inte med de finländska uppgifterna om endemisk malaria vid betydligt kallare temperaturer. Fenomenet kan dock förklaras med att malaria i Finland var en inomhussjukdom. De vuxna myggorna kläcks på sensommaren och parar sig. Honorna intog ett blodmål och sökte sig sedan inomhus för att övervintra, medan hanarna, som inte suger blod, dog. Under vintern intog honorna flera blodmål, och på våren flög de ut och lade sina ägg i permanenta vatten. Under största delen av sin livstid levde således mygghonorna nära människan och i en temperatur som översteg +16 °C. Det innebar att en enda mygghona som intog sitt första blodmål på en malariasjuk person utomhus i augusti under sin övervintring inomhus kunde sprida sjukdomen inte bara till alla medlemmar av hushållet, utan också till resten av den i samma utrymmen hibernerande myggpopulationen.
Omkring sekelskiftet 1900 började malarian försvinna. Den höll sig längst kvar på Åland och i skärgården. 1902 inträffade den sista malariaepidemin i Helsingfors. Den sista omfattande epidemin i Finland utbröt under fortsättningskriget 1941-44, då omkring 2 000 soldater insjuknade.
Finland hörde till de europeiska länder där malaria förekom längst. Det är oklart varför den försvann. Eftersom Anopheles - myggorna fortfarande är allmänna i Finland måste förklaringen sökas i att antalet Anopheles -bett på människa vintertid har minskat. Detta beror i sin tur antagligen på flera faktorer: boendestandarden har ökat, luftfuktigheten i bostäderna har minskat och likaså antalet personer per hushåll. Man har inte längre övervintrande Anopheles -honor inne i hemmen, utan de har förvisats till ladugårdar, uthus och stall. (J. Ilmoni, Bidrag till Nordens sjukdomshistoria. Andra delen. Tredje delen, 1849; R. Sievers, Om frossan i Finland, 1891; J. Lokki/A. Saura/P. Korvenkontio/I. Ulmanen, Diagnosing adult Anopheles mosquitoes. Aquilo Ser. Zool. 20/19 79; L.J. Bruce-Chwatt/J. De Zulueta, The rise and fall of malaria in Europe, 1980; P. Reitter, Climate change and mosquito-borne disease. Environmental Health Perspectives. Volume 109, Supplement 1 February 2001) (Lena Huldén)
Sjukdomen förorsakas av fyra olika plasmodiearter som överförs till människan enbart via en hona av myggsläktet Anopheles. För att plasmodierna skall överleva och fortplanta sig är både myggan och människan nödvändig. Vid ett myggbett överförs parasiten från myggans saliv till människan, förutsatt att den tidigare har bitit en malariasjuk person. Den tränger in i en röd blodkropp, där den tillväxer och delar på sig. Samtidigt bildas en könsindivid som rör sig fritt i människans blod. Vid följande myggbett får Anopheles -honan i sig dessa, och den egentliga befruktningen sker sedan i myggan. Efter befruktningen bildas en cysta i myggans magvägg, och i cystan utvecklas sedan de nya parasiterna. När de är fullt utvecklade söker de sig till myggans salivkörtlar, och vid nästa blodmål överförs de till följande människa.
Plasmodiernas livscykel är mycket komplicerad. För dem är människan, eller i vissa fall andra primater, som mellanvärd en förutsättning för att det egentliga värddjuret skall nås. Värddjuret, Anopheles -honan, har inte nödvändigtvis samma preferens som sin parasit, utan för henne duger också andra varmblodiga djur än människa. Mygghonan väljer förmodligen första bästa blodtankningsstation, men för existensen av endemisk malaria måste det således finnas en stor sannolikhet för att en och samma hona sticker människor åtminstone vid två tillfällen. I Finland finns flera Anopheles- arter som är allmänna.
Så sent som 1880 upptäckte den franske forskaren F. Laveran malariaparasiten i Algeriet, och 1897 och 1898 fastställde engelsmannen Ross och italienaren Grassi sambandet med Anopheles -myggorna. Tidigare antogs det allmänt att malarian berodde på dunster och giftiga gaser. Carl von Linné försökte dock i sin doktorsavhandling påvisa att malarian i Uppsala berodde på det lerhaltiga dricksvattnet. I mitten av 1800-talet förklarade stadsläkaren i Tavastehus att miasman kring staden var speciellt skadlig och förorsakade de där så allmänt förekommande frossorna. För att hjälpa sina patienter behandlade han dem med opium. I allmänhet föredrog dock läkarna att behandla sina malariapatienter med kinin, vilket var ett effektivt medel mot sjukdomen. Kinin började malas i Finland under 1800-talet, och den första kinakvarnen grundades i Uleåborg i början av seklet.
Internationellt har malarians nordgräns ansetts korrelera med sommarisotermen +16 °C, vilket behövs för plasmodiets förökning i mygghonan. Detta stämmer dock inte med de finländska uppgifterna om endemisk malaria vid betydligt kallare temperaturer. Fenomenet kan dock förklaras med att malaria i Finland var en inomhussjukdom. De vuxna myggorna kläcks på sensommaren och parar sig. Honorna intog ett blodmål och sökte sig sedan inomhus för att övervintra, medan hanarna, som inte suger blod, dog. Under vintern intog honorna flera blodmål, och på våren flög de ut och lade sina ägg i permanenta vatten. Under största delen av sin livstid levde således mygghonorna nära människan och i en temperatur som översteg +16 °C. Det innebar att en enda mygghona som intog sitt första blodmål på en malariasjuk person utomhus i augusti under sin övervintring inomhus kunde sprida sjukdomen inte bara till alla medlemmar av hushållet, utan också till resten av den i samma utrymmen hibernerande myggpopulationen.
Omkring sekelskiftet 1900 började malarian försvinna. Den höll sig längst kvar på Åland och i skärgården. 1902 inträffade den sista malariaepidemin i Helsingfors. Den sista omfattande epidemin i Finland utbröt under fortsättningskriget 1941-44, då omkring 2 000 soldater insjuknade.
Finland hörde till de europeiska länder där malaria förekom längst. Det är oklart varför den försvann. Eftersom Anopheles - myggorna fortfarande är allmänna i Finland måste förklaringen sökas i att antalet Anopheles -bett på människa vintertid har minskat. Detta beror i sin tur antagligen på flera faktorer: boendestandarden har ökat, luftfuktigheten i bostäderna har minskat och likaså antalet personer per hushåll. Man har inte längre övervintrande Anopheles -honor inne i hemmen, utan de har förvisats till ladugårdar, uthus och stall. (J. Ilmoni, Bidrag till Nordens sjukdomshistoria. Andra delen. Tredje delen, 1849; R. Sievers, Om frossan i Finland, 1891; J. Lokki/A. Saura/P. Korvenkontio/I. Ulmanen, Diagnosing adult Anopheles mosquitoes. Aquilo Ser. Zool. 20/19 79; L.J. Bruce-Chwatt/J. De Zulueta, The rise and fall of malaria in Europe, 1980; P. Reitter, Climate change and mosquito-borne disease. Environmental Health Perspectives. Volume 109, Supplement 1 February 2001) (Lena Huldén)