Margareta

Margareta (1353-1412) var tio år när hon giftes bort med kung Håkan Magnusson av Norge. Efter hans död regerade hon i Norge som förmyndare för sonen Olof, som 1376 valdes till kung i Danmark. Efter sonens död 1387 utsågs Margareta till fullmäktig fru och rätt husbonde i Danmark och Norge. Hon inkallades också av de upproriska stormännen till Sverige, där hon kunde tillfångata kung Albrekt av Mecklenburg efter slaget vid Falköping 1389. För att säkra successionen adopterade Margareta Erik av Pommern och genomdrev valet av honom till kung. Han kröntes i Kalmar på ett allnordiskt möte 1397, och kröningen utgjorde början till den s.k. Kalmarunionen. Fastän Erik tog aktivt del i styrelsen av det gigantiska riket, innehade Margareta den verkliga makten och härskade enväldigt till sin död. Hon strävade efter att minska stormännens inflytande och försvaga deras maktställning. Genom en reduktion av frälsegods förbättrades ekonomin.

Margareta är förmodligen en av Nordens skickligaste politiker genom tiderna. Utan att egentligen kunna göra juridiskt anspråk på de nordiska kronorna, kunde hon säkra sin makt både för sig själv och för den tronföljare som hon själv utsåg. I Vadstenadiariet skrevs efter hennes död att hon var mycket framgångsrik vad det världsliga beträffade. (C.Th. Holbøll, Dronning Margrete, 1968; M. Drottning Margareta - fullmäktig fru och rätt husbonde - studier i kalmarunionens förhistoria. Studia historica Gothoburgensia 12, 1971) (Lena Huldén)