memoarlitteratur. En finländsk m. började uppstå kring sekelskiftet 1900, då flera vidlyftiga memoararbeten nådde den läsande publiken. Här märks främst August Schaumans Från sex årtionden i Finland (2 bd, 1892-93), Anders Ramsays Från barnaår till silverhår (8 dlr, 1904-07) och Jac Ahrenbergs Människor som jag känt (6 dlr, 1904-14). Redan ett halvt århundrade tidigare hade Sara Wacklin framträtt med den betydande memoarboken Hundrade minnen från Österbotten (1844-45).
Av äldre stormän var det egentligen endast J.A. Ehrenström som berikade litteraturen med skildringar av sig själv och sitt leverne (hans Efterlemnade historiska anteckningar utgavs postumt i 2 bd 1882-83). Lika svag var insatsen av adertonhundratalets litterärt verksamma personer; den inskränker sig i stort sett till Zachris Topelius postumt utgivna Dagböcker (4 bd, 1918-24) och Självbiografiska anteckningar (1922) samt till dennes Finlands krönika, som publicerades först 2004.
Republiken Finlands tillblivelse bringade småningom m. till blomstring; kretsen av politiker (som hör till de flitigaste memoarskrivarna) utvidgades. Minnen från de föregående s.k. ofärdsåren publicerades av bl.a. senatorerna Th. Cederholm och Lennart Gripenberg, universitetsrektorerna Th. Rein och Edvard Hjelt, ministerstatssekreterarna Victor Procopé och August Langhoff samt aktivisterna Herman Gummerus, J.W. Nylander och Konni Zilliacus. Om förhållandena på den förlorande sidan efter kriget 1918, om förföljelser och om livet i landsflykt berättade bl.a. Mikko Ampuja, Johan Helo, Yrjö Kallinen, Sylvi-Kyllikki Kilpi, Martta Salmela-Järvinen, Emil Skog, Oskari Tokoi och Niilo Wälläri. Stor uppmärksamhet väckte vidare Aleko Lilius och särskilt Algoth Niskas samt Adolf Molnárs redogörelser för sina äventyr under 1900-talets första hälft.
De politiska memoarerna omspänner ett brett register: från statsöverhuvud (Gustaf Mannerheim, L.Kr. Relander, J.K. Paasikivi, Urho Kekkonen, Mauno Koivisto) till bonderiksdagsmän (t.ex. Levi Jern, Albin Wickman och Ragnar Granvik). Bland memoarförfattande regeringschefer och ministrar, vilkas gärning huvudsakligen är att hänföra till den s.k. första republiken, märks Väinö Tanner, Edwin Linkomies, Toivo Kivimäki, Ernst von Born, Leo Ehrnrooth och Paavo Virkkunen. Delvis samtidigt verksam var K-A. Fagerholm, som i sina minnen även berör tiden efter andra världskriget. Under de senaste decennierna har det blivit populärt bland ledande politiker att skriva memoarer (som samtidigt är ett slags programförklaringar) i relativt unga år, medan man ännu står i händelsernas centrum; sådana böcker har utgetts av bl.a. Esko Aho, Arja Alho, Satu Hassi, Anneli Jäätteenmäki, Ahti Karjalainen, Kimmo Kiljunen, Väinö Leskinen, Elisabeth Rehn, Esko-Juhani Tennilä, Riitta Uosukainen, Matti Vanhanen, Johannes Virolainen, Paavo Väyrynen och Marjatta Väänänen. Av övriga efterkrigstida memoarförfattande politiker kan nämnas Ele Alenius, Claes Andersson, Raimo Ilaskivi, Lasse Lehtinen, Yrjö Leino, Pertti Paasio, Aarne Saarinen, Kalevi Sorsa, V.J. Sukselainen, Ulf Sundqvist, Erkki Tuomioja och Veikko Vennamo.
Relativt få finlandssvenska politiker har publicerat sina minnen; till dem hör bl.a. de nämnda bonderiksdagsmännen och K-A. Fagerholm samt Georg C. Ehrnrooth, Nils Meinander, Alwar Sundell och Jutta Zilliacus.
En ny genre bland de politiska memoarerna är tidigare i Finland stationerade sovjetiska funktionärers hågkomster; inom denna märks främst den inflytelserike KGB-residenten Viktor Vladimirovs minnen från sina tre tjänstgöringsperioder i landet. Berättelser om självupplevt i det främmande och stora Sovjetunionen hade en publik redan före andra världskriget, och under senare delen av 1900-t. publicerades bl.a. Arvo Tuominens, Unto Parvilahtis och Aino Kuusinens skildringar av livet under Stalin och kommunismen. Också tyske ministern Wipert von Blüchers minnen från sin tid i Finland före och under andra världskriget fann en vidsträckt läsekrets i Finland.
För skickelsedigra, självupplevda skeden i Finlands utrikespolitik redogjorde ur olika synvinklar bl.a. Carl Enckell, G.A. Gripenberg, Johan Nykopp, John Ramstedt, J.O. Söderhjelm och Onni Talas, medan Carl von Haartman, Wolf H. Halsti, Hannes Ignatius, Bruno Jalander, Ernst Linder, A-E. Martola, Orvar Nilsson, Ragnar Nordström, Aladár Paasonen, Aarne Sihvo, Aarne Somersalo, Paavo Talvela, Viljo Tuompo, Harald Öhquist och Hugo Österman anlade olika aspekter på den militära verkligheten under den oroliga första hälften av 1900-t. Kriget ur ett gräsrotsperspektiv har skildrats av bl.a. Christer Boucht och Hilding Nyström. Diplomatminnen från kalla krigets decennier har offentliggjorts av bl.a. Björn Ekblom, Paul Gustafsson, Risto Hyvärinen, Max Jakobson, Keijo Korhonen, Ilkka Pastinen, Paavo Rantanen och Åke Wihtol, medan FN-tjänstemannen Kurt Jansson berättade om sina verksamhetsår i världsorganisationens tjänst och generalen Ensio Siilasvuo om sina insatser vid FN:s fredsstyrkor, vartill frälsningsofficeren Jarl Wahlström redogjorde bl.a. för sina erfarenheter av att leda den internationella Frälsningsarmén. Bland memoarskrivande ämbetsmän märks Antero Jyränki, Heikki Koski, Asko Oinas och Hannele Pokka.
Memoarer som överskridit gränsen till skönlitteratur har publicerats av Tito Colliander; bland övriga memoarskrivande författare märks Bengt Ahlfors, Juhani Aho, Kersti Bergroth, Anni Blomqvist, Jörn Donner, Bertel Gripenberg, Saima Harmaja, Tove Jansson, Lempi Jääskeläinen, Aino Kallas (dagböcker), Ilmari Kianto, Eeva Kilpi, V.A. Koskenniemi, Björn Landström, Kyösti Larson, Eino Leino, Artturi Leinonen, Merete Mazzarella, Jorma Ojaharju, Toivo Pekkanen, Pietari Päivärinta, Sally Salminen, Irmelin Sandman Lilius, Göran Schildt, F.E. Sillanpää, Vivi-Ann Sjögren, Yrsa Stenius, Maila Talvio, Arvo Turtiainen (dagböcker från fängelset) och Hella Wuolijoki. Interiörer från förlagsvärlden har tecknats av bl.a. Jarl Hellemann, Jalmari Jäntti, Heikki A. Reenpää och Untamo Utrio. Konstnärer som har skrivit memoarer är bl.a. skådespelarna Mia Backman, Heikki Kinnunen, Eine Laine, Glory Leppänen, Lasse Pöysti, Matti Ranin, Esko Salminen, Anneli Sauli, Elli Tompuri, Leif Wager och Nanny Westerlund, regissörer Vivica Bandler, Kalle Holmberg, Eino Kalima, Matti Kassila och Eino Salmelainen, operasångare/sångerskor Aino Ackté, Kim Borg, Tamara Lund, Väinö Sola, Jenny Spennert och Martti Talvela, målare Ester Helenius och Helena Westermarck, skulptörer Emil Cedercreutz, Yrjö Liipola, Essi Renvall och Ville Vallgren, fotografer Caj Bremer och Bert Carpelan, dansare Maggie Gripenberg och Elsa Sylvestersson, pianister Kosti Vehanen och violinister Heimo Haitto. Detta gäller även en lång rad tonsättare, bl.a. Einar Englund, Heikki Klemetti, Ilmari Krohn, Georg Malmstén, Selim Palmgren, Einojuhani Rautavaara och Nils-Eric Ringbom. Anknytning till konst och memoarer har vidare musikskriftställaren Karl Flodin, konsthandlaren Gösta Stenman och estetikern Alex Matson och i rikt mått tonsättaren, kulturhistorikern och essäisten Bengt von Törne. En av de mest uppmärksammade memoarböckerna under det sena 1900-t. skrevs av musikkritikern Seppo Heikinheimo. Av memoarförfattande arkitekter kan nämnas Birger Brunila, Jussi Lappi-Seppälä och Otto-Iivari Meurman.
Vetenskapen representeras i sammanhanget av Erik Allardt, Göran von Bonsdorff, Kari Cantell, Helge Nyman, Lauri Kettunen, Rafael Koskimies, Rolf Lagerborg, Erkki Laurila, Uunio Saalas, Alma och Werner Söderhjelm, Edvard Westermarck, Georg von Wright m.fl., medan publicistiken är företrädd genom bl.a. Kai Brunila, Anders Huldén, Frank Jernström, Rafael Lindqvist, Gunnar Mattsson, Eino Rislakki, Henning Söderhjelm, Edvard Valpas, Atos Wirtanen och Benedict Zilliacus. Memoarer från etermediernas värld har utgetts av bl.a. Pentti Hanski, Sakari Kiuru, Knud Möller, Eino S. Repo, Enzio Sevón, Niilo Tarvajärvi och Erkki Toivanen. Läkare som har nedtecknat sina minnen är Kalle Achté, Teddy Biaudet, Kari Cantell, Richard Faltin, Kaarlo Hartiala, Kalle Kallio, Lauri Saxén, Carl Eric Sonck, Mauno Vannas, Otto Wegelius, Georg von Wendt och Arvo Ylppö, präster Mikko Juva, Olavi Kares, Hannes Leinonen, Arvid von Martens, Aimo T. Nikolainen, Herman Råbergh, Wolfgang Schmidt, Sigfrid Sirenius, Otto Weckström, Aarni Voipio m.fl., pedagoger Ernst Bonsdorff, Henrik Cederlöf, Torsten Helsingius, Eirik Hornborg och andra.
Idrottsmemoarerna är en genre som svällde ut under senare delen av 1900-t.; där märks bl.a. Kaarlo Kangasniemi, Veikko Kankkonen, Eeles Landström, Heikki Lehmusto, K.E. Levälahti, Eero Mäntyranta, Kalevi Oikarainen, Kai Pahlman, Juhani Peltonen, Pertti Purhonen, Claes Thunberg, Pertti Ukkola, Pekka Vasala, Lasse Virén och Juha Väätäinen, men början gjordes redan på 1930-t. av Matti Järvinen och Gunnar Bärlund. Seglarminnen har publicerats av bl.a. Gustaf Norrmén, René Nyman, Yngve Pacius och Henrik Ramsay.
Inom m. märks f.ö. bland bankmän Göran Ehrnrooth, Rainer von Fieandt, Rolf Kullberg, Jaakko Lassila, Otto Stenroth och Levi Ulfvens, bland företagsledare Gunnar Hernberg, Stig H. Hästö, Sakari T. Lehto, Herbert Tillander och Juuso Waldén samt bland arbetsmarknadsfolk Tapani Kahri, Riitta Prusti och Jorma Reini. - Flertalet i artikeln nämnda personer behandlas (jämte viktigaste arbeten) under separata uppslagsord.
Av äldre stormän var det egentligen endast J.A. Ehrenström som berikade litteraturen med skildringar av sig själv och sitt leverne (hans Efterlemnade historiska anteckningar utgavs postumt i 2 bd 1882-83). Lika svag var insatsen av adertonhundratalets litterärt verksamma personer; den inskränker sig i stort sett till Zachris Topelius postumt utgivna Dagböcker (4 bd, 1918-24) och Självbiografiska anteckningar (1922) samt till dennes Finlands krönika, som publicerades först 2004.
Republiken Finlands tillblivelse bringade småningom m. till blomstring; kretsen av politiker (som hör till de flitigaste memoarskrivarna) utvidgades. Minnen från de föregående s.k. ofärdsåren publicerades av bl.a. senatorerna Th. Cederholm och Lennart Gripenberg, universitetsrektorerna Th. Rein och Edvard Hjelt, ministerstatssekreterarna Victor Procopé och August Langhoff samt aktivisterna Herman Gummerus, J.W. Nylander och Konni Zilliacus. Om förhållandena på den förlorande sidan efter kriget 1918, om förföljelser och om livet i landsflykt berättade bl.a. Mikko Ampuja, Johan Helo, Yrjö Kallinen, Sylvi-Kyllikki Kilpi, Martta Salmela-Järvinen, Emil Skog, Oskari Tokoi och Niilo Wälläri. Stor uppmärksamhet väckte vidare Aleko Lilius och särskilt Algoth Niskas samt Adolf Molnárs redogörelser för sina äventyr under 1900-talets första hälft.
De politiska memoarerna omspänner ett brett register: från statsöverhuvud (Gustaf Mannerheim, L.Kr. Relander, J.K. Paasikivi, Urho Kekkonen, Mauno Koivisto) till bonderiksdagsmän (t.ex. Levi Jern, Albin Wickman och Ragnar Granvik). Bland memoarförfattande regeringschefer och ministrar, vilkas gärning huvudsakligen är att hänföra till den s.k. första republiken, märks Väinö Tanner, Edwin Linkomies, Toivo Kivimäki, Ernst von Born, Leo Ehrnrooth och Paavo Virkkunen. Delvis samtidigt verksam var K-A. Fagerholm, som i sina minnen även berör tiden efter andra världskriget. Under de senaste decennierna har det blivit populärt bland ledande politiker att skriva memoarer (som samtidigt är ett slags programförklaringar) i relativt unga år, medan man ännu står i händelsernas centrum; sådana böcker har utgetts av bl.a. Esko Aho, Arja Alho, Satu Hassi, Anneli Jäätteenmäki, Ahti Karjalainen, Kimmo Kiljunen, Väinö Leskinen, Elisabeth Rehn, Esko-Juhani Tennilä, Riitta Uosukainen, Matti Vanhanen, Johannes Virolainen, Paavo Väyrynen och Marjatta Väänänen. Av övriga efterkrigstida memoarförfattande politiker kan nämnas Ele Alenius, Claes Andersson, Raimo Ilaskivi, Lasse Lehtinen, Yrjö Leino, Pertti Paasio, Aarne Saarinen, Kalevi Sorsa, V.J. Sukselainen, Ulf Sundqvist, Erkki Tuomioja och Veikko Vennamo.
Relativt få finlandssvenska politiker har publicerat sina minnen; till dem hör bl.a. de nämnda bonderiksdagsmännen och K-A. Fagerholm samt Georg C. Ehrnrooth, Nils Meinander, Alwar Sundell och Jutta Zilliacus.
En ny genre bland de politiska memoarerna är tidigare i Finland stationerade sovjetiska funktionärers hågkomster; inom denna märks främst den inflytelserike KGB-residenten Viktor Vladimirovs minnen från sina tre tjänstgöringsperioder i landet. Berättelser om självupplevt i det främmande och stora Sovjetunionen hade en publik redan före andra världskriget, och under senare delen av 1900-t. publicerades bl.a. Arvo Tuominens, Unto Parvilahtis och Aino Kuusinens skildringar av livet under Stalin och kommunismen. Också tyske ministern Wipert von Blüchers minnen från sin tid i Finland före och under andra världskriget fann en vidsträckt läsekrets i Finland.
För skickelsedigra, självupplevda skeden i Finlands utrikespolitik redogjorde ur olika synvinklar bl.a. Carl Enckell, G.A. Gripenberg, Johan Nykopp, John Ramstedt, J.O. Söderhjelm och Onni Talas, medan Carl von Haartman, Wolf H. Halsti, Hannes Ignatius, Bruno Jalander, Ernst Linder, A-E. Martola, Orvar Nilsson, Ragnar Nordström, Aladár Paasonen, Aarne Sihvo, Aarne Somersalo, Paavo Talvela, Viljo Tuompo, Harald Öhquist och Hugo Österman anlade olika aspekter på den militära verkligheten under den oroliga första hälften av 1900-t. Kriget ur ett gräsrotsperspektiv har skildrats av bl.a. Christer Boucht och Hilding Nyström. Diplomatminnen från kalla krigets decennier har offentliggjorts av bl.a. Björn Ekblom, Paul Gustafsson, Risto Hyvärinen, Max Jakobson, Keijo Korhonen, Ilkka Pastinen, Paavo Rantanen och Åke Wihtol, medan FN-tjänstemannen Kurt Jansson berättade om sina verksamhetsår i världsorganisationens tjänst och generalen Ensio Siilasvuo om sina insatser vid FN:s fredsstyrkor, vartill frälsningsofficeren Jarl Wahlström redogjorde bl.a. för sina erfarenheter av att leda den internationella Frälsningsarmén. Bland memoarskrivande ämbetsmän märks Antero Jyränki, Heikki Koski, Asko Oinas och Hannele Pokka.
Memoarer som överskridit gränsen till skönlitteratur har publicerats av Tito Colliander; bland övriga memoarskrivande författare märks Bengt Ahlfors, Juhani Aho, Kersti Bergroth, Anni Blomqvist, Jörn Donner, Bertel Gripenberg, Saima Harmaja, Tove Jansson, Lempi Jääskeläinen, Aino Kallas (dagböcker), Ilmari Kianto, Eeva Kilpi, V.A. Koskenniemi, Björn Landström, Kyösti Larson, Eino Leino, Artturi Leinonen, Merete Mazzarella, Jorma Ojaharju, Toivo Pekkanen, Pietari Päivärinta, Sally Salminen, Irmelin Sandman Lilius, Göran Schildt, F.E. Sillanpää, Vivi-Ann Sjögren, Yrsa Stenius, Maila Talvio, Arvo Turtiainen (dagböcker från fängelset) och Hella Wuolijoki. Interiörer från förlagsvärlden har tecknats av bl.a. Jarl Hellemann, Jalmari Jäntti, Heikki A. Reenpää och Untamo Utrio. Konstnärer som har skrivit memoarer är bl.a. skådespelarna Mia Backman, Heikki Kinnunen, Eine Laine, Glory Leppänen, Lasse Pöysti, Matti Ranin, Esko Salminen, Anneli Sauli, Elli Tompuri, Leif Wager och Nanny Westerlund, regissörer Vivica Bandler, Kalle Holmberg, Eino Kalima, Matti Kassila och Eino Salmelainen, operasångare/sångerskor Aino Ackté, Kim Borg, Tamara Lund, Väinö Sola, Jenny Spennert och Martti Talvela, målare Ester Helenius och Helena Westermarck, skulptörer Emil Cedercreutz, Yrjö Liipola, Essi Renvall och Ville Vallgren, fotografer Caj Bremer och Bert Carpelan, dansare Maggie Gripenberg och Elsa Sylvestersson, pianister Kosti Vehanen och violinister Heimo Haitto. Detta gäller även en lång rad tonsättare, bl.a. Einar Englund, Heikki Klemetti, Ilmari Krohn, Georg Malmstén, Selim Palmgren, Einojuhani Rautavaara och Nils-Eric Ringbom. Anknytning till konst och memoarer har vidare musikskriftställaren Karl Flodin, konsthandlaren Gösta Stenman och estetikern Alex Matson och i rikt mått tonsättaren, kulturhistorikern och essäisten Bengt von Törne. En av de mest uppmärksammade memoarböckerna under det sena 1900-t. skrevs av musikkritikern Seppo Heikinheimo. Av memoarförfattande arkitekter kan nämnas Birger Brunila, Jussi Lappi-Seppälä och Otto-Iivari Meurman.
Vetenskapen representeras i sammanhanget av Erik Allardt, Göran von Bonsdorff, Kari Cantell, Helge Nyman, Lauri Kettunen, Rafael Koskimies, Rolf Lagerborg, Erkki Laurila, Uunio Saalas, Alma och Werner Söderhjelm, Edvard Westermarck, Georg von Wright m.fl., medan publicistiken är företrädd genom bl.a. Kai Brunila, Anders Huldén, Frank Jernström, Rafael Lindqvist, Gunnar Mattsson, Eino Rislakki, Henning Söderhjelm, Edvard Valpas, Atos Wirtanen och Benedict Zilliacus. Memoarer från etermediernas värld har utgetts av bl.a. Pentti Hanski, Sakari Kiuru, Knud Möller, Eino S. Repo, Enzio Sevón, Niilo Tarvajärvi och Erkki Toivanen. Läkare som har nedtecknat sina minnen är Kalle Achté, Teddy Biaudet, Kari Cantell, Richard Faltin, Kaarlo Hartiala, Kalle Kallio, Lauri Saxén, Carl Eric Sonck, Mauno Vannas, Otto Wegelius, Georg von Wendt och Arvo Ylppö, präster Mikko Juva, Olavi Kares, Hannes Leinonen, Arvid von Martens, Aimo T. Nikolainen, Herman Råbergh, Wolfgang Schmidt, Sigfrid Sirenius, Otto Weckström, Aarni Voipio m.fl., pedagoger Ernst Bonsdorff, Henrik Cederlöf, Torsten Helsingius, Eirik Hornborg och andra.
Idrottsmemoarerna är en genre som svällde ut under senare delen av 1900-t.; där märks bl.a. Kaarlo Kangasniemi, Veikko Kankkonen, Eeles Landström, Heikki Lehmusto, K.E. Levälahti, Eero Mäntyranta, Kalevi Oikarainen, Kai Pahlman, Juhani Peltonen, Pertti Purhonen, Claes Thunberg, Pertti Ukkola, Pekka Vasala, Lasse Virén och Juha Väätäinen, men början gjordes redan på 1930-t. av Matti Järvinen och Gunnar Bärlund. Seglarminnen har publicerats av bl.a. Gustaf Norrmén, René Nyman, Yngve Pacius och Henrik Ramsay.
Inom m. märks f.ö. bland bankmän Göran Ehrnrooth, Rainer von Fieandt, Rolf Kullberg, Jaakko Lassila, Otto Stenroth och Levi Ulfvens, bland företagsledare Gunnar Hernberg, Stig H. Hästö, Sakari T. Lehto, Herbert Tillander och Juuso Waldén samt bland arbetsmarknadsfolk Tapani Kahri, Riitta Prusti och Jorma Reini. - Flertalet i artikeln nämnda personer behandlas (jämte viktigaste arbeten) under separata uppslagsord.
memoarlitteratur. Pärmbilden till första delen av Gustaf Mannerheims Minnen, utgiven på Holger Schildts förlag 1951 strax efter marskalkens död. Ett av syftena med detta i två band publicerade verk var att väcka förståelse i den s.k. västvärlden för Finlands utsatta läge efter andra världskriget, men de finländska förlagen - Schildts och Otava - censurerade bort vissa passager som kunde tänkas stöta ryssarna. Foto: Schildts bildarkiv.