mineralogi, naturvetenskapen som studerar de mineral som bygger upp bergarterna; jordens, planeternas och meteoriternas fasta beståndsdelar. Som vetenskap i Finland har m. anor från mitten av 1700-t., då Bergskollegiet i Sverige 1737 skickade Daniel Tilas (1712-72) och Magnus Linder (1709-99) till Finland för mineralogiska undersökningar (malmletning). Daniel Tilas rapporterade resultaten 1740 i rapporten Mineral historia öfver Biörneborgs och Tavastehus lähner, med några få ställen i de öfrige lähnen uti Finland åhren 1737 och 1738, som är den första beskrivning som behandlar geologi och mineralförekomster i Finland. Där beskriver och namnger Tilas också ett nytt mineral, mineralet fältspat (feldtspat), för första gången.
Även om m. inte hade någon egen lärostol, förekom akademisk undervisning och forskning redan vid det gamla Åbo akademi. Professorerna i medicin, fysik och kemi gav under 1700-t. systematisk undervisning i m. Av dessa kan nämnas Herman Spöring, Johan Lerche, Pehr Kalm, Pehr Adrian Gadd och Johan Gadolin. Vid Åbo brand förstördes största delen av Åbo akademis byggnader, däribland mineralkabinettet som byggts upp av speciellt Spöring, Lerche och Gadolin. Gadolins efterträdare Pehr Adolf von Bonsdorff började bygga upp ett nytt kemiskt laboratorium och en ny mineralsamling i Hfrs.
Även utanför universitetsvärlden gick mineralogiforskningen framåt på 1800-t. i Finland. 1817 utnämndes Nils Gustaf Nordenskiöld till bergmästare och 1824 till överintendent för bergsstaten. Han gjorde upp ett eget mineralklassificeringssystem, beskrivet i publikationen Försök till framställning af kemiska mineral-systemet; jämte beskrifning af de i Finland funna mineralier (1833). Nils Nordenskiölds son Adolf Erik Nordenskiöld förde även mineralogin vidare.
Efter Åbo brand flyttades akademin till Hfrs, och 1852 inrättades en ny professur i geologi och m. Till en början (1853 -67) skötte kemiprofessorn A.E. Arppe den vid sidan av sin egen lärostol. Under hans tid flyttade kemiska institutionen och mineralkabinettet till nya utrymmen (Arppeanum) i hörnet av nuvarande Snellmansgatan och Regeringsgatan i Hfrs. 1867 utnämndes Fredrik Wiik till docent i geologi och m., och han skötte professuren till 1877, då han utnämndes till ordinarie professor i geologi och m. Därefter har professuren skötts bl.a. av Wilhelm Ramsay, Pentti Eskola, Martti Saksela, Heikki V. Tuominen, Ilmari Haapala och idag av Tapani Rämö (f. 1959). Utöver dessa utnämndes Thure Sahama 1946 till personell e.o. professor i geokemi. Sahama gled småningom över till m. och utvecklade institutionens geokemiska laboratorium till ett modernt och effektivt mineralogiskt laboratorium.
Ännu 1918 bedrevs mineralogisk forskning nästan uteslutande vid Helsingfors universitet, men från 1920 framåt även vid det nya Åbo Akademi, där en lärostol i m. och geologi genast upprättats. Första professor var Helge Backlund (1878-1958) som undervisade i kristallografi och m. Han efterträddes sex år senare av Hans Hausen, och 1953 utnämndes Gunnar Pehrman (1895-1980) till ordinarie professor. Därefter har professuren innehafts av Nils Edelman och idag av Carl Ehlers ( f. 1944). Professurer i geologi och m. finns numera i Hfrs, Åbo, Uleåborg och Tfrs.
Fr.o.m. slutet av 1800-t. utmärks den mineralogiska forskningen i Finland av stor aktivitet och utveckling. August Benjamin af Schulténs, Leonard H. Borgströms, Walter Wahls, Pentti Eskolas och Eero Mäkinens arbeten under början av 1900-t. är internationellt väl kända.
Den tekniska utvecklingen under de senaste drygt 100 åren har medfört enorma framsteg världen över inom kristallografi och m. Nya analys- och andra metoder har utvecklats såsom röntgendiffraktion, elektronmikroskopi och mikrosonden. Flera mineralogiska laboratorier har inrättats vid universiteten och på andra forskningsinstitutioner. Idag bedrivs mineralogisk forskning också vid Åbo universitet, Uleåborgs universitet, Tekniska högskolan och Geologiska forskningscentralen i Otnäs, Kuopio och Rovaniemi.
Mineralogiska sällskapet i Finland (Suomen mineraloginen seura, Hfrs) bildades 1957 i första hand för att representera Finland i det internationella arbetet inom International mineralogical association (IMA), men också för att främja mineralogisk forskning. Sällskapet ger inte ut någon egen publikation, utan mineralogiska forskningsresultat publiceras i andra finska eller utländska tidskrifter. (Ragnar Törnroos)
Även om m. inte hade någon egen lärostol, förekom akademisk undervisning och forskning redan vid det gamla Åbo akademi. Professorerna i medicin, fysik och kemi gav under 1700-t. systematisk undervisning i m. Av dessa kan nämnas Herman Spöring, Johan Lerche, Pehr Kalm, Pehr Adrian Gadd och Johan Gadolin. Vid Åbo brand förstördes största delen av Åbo akademis byggnader, däribland mineralkabinettet som byggts upp av speciellt Spöring, Lerche och Gadolin. Gadolins efterträdare Pehr Adolf von Bonsdorff började bygga upp ett nytt kemiskt laboratorium och en ny mineralsamling i Hfrs.
Även utanför universitetsvärlden gick mineralogiforskningen framåt på 1800-t. i Finland. 1817 utnämndes Nils Gustaf Nordenskiöld till bergmästare och 1824 till överintendent för bergsstaten. Han gjorde upp ett eget mineralklassificeringssystem, beskrivet i publikationen Försök till framställning af kemiska mineral-systemet; jämte beskrifning af de i Finland funna mineralier (1833). Nils Nordenskiölds son Adolf Erik Nordenskiöld förde även mineralogin vidare.
Efter Åbo brand flyttades akademin till Hfrs, och 1852 inrättades en ny professur i geologi och m. Till en början (1853 -67) skötte kemiprofessorn A.E. Arppe den vid sidan av sin egen lärostol. Under hans tid flyttade kemiska institutionen och mineralkabinettet till nya utrymmen (Arppeanum) i hörnet av nuvarande Snellmansgatan och Regeringsgatan i Hfrs. 1867 utnämndes Fredrik Wiik till docent i geologi och m., och han skötte professuren till 1877, då han utnämndes till ordinarie professor i geologi och m. Därefter har professuren skötts bl.a. av Wilhelm Ramsay, Pentti Eskola, Martti Saksela, Heikki V. Tuominen, Ilmari Haapala och idag av Tapani Rämö (f. 1959). Utöver dessa utnämndes Thure Sahama 1946 till personell e.o. professor i geokemi. Sahama gled småningom över till m. och utvecklade institutionens geokemiska laboratorium till ett modernt och effektivt mineralogiskt laboratorium.
Ännu 1918 bedrevs mineralogisk forskning nästan uteslutande vid Helsingfors universitet, men från 1920 framåt även vid det nya Åbo Akademi, där en lärostol i m. och geologi genast upprättats. Första professor var Helge Backlund (1878-1958) som undervisade i kristallografi och m. Han efterträddes sex år senare av Hans Hausen, och 1953 utnämndes Gunnar Pehrman (1895-1980) till ordinarie professor. Därefter har professuren innehafts av Nils Edelman och idag av Carl Ehlers ( f. 1944). Professurer i geologi och m. finns numera i Hfrs, Åbo, Uleåborg och Tfrs.
Fr.o.m. slutet av 1800-t. utmärks den mineralogiska forskningen i Finland av stor aktivitet och utveckling. August Benjamin af Schulténs, Leonard H. Borgströms, Walter Wahls, Pentti Eskolas och Eero Mäkinens arbeten under början av 1900-t. är internationellt väl kända.
Den tekniska utvecklingen under de senaste drygt 100 åren har medfört enorma framsteg världen över inom kristallografi och m. Nya analys- och andra metoder har utvecklats såsom röntgendiffraktion, elektronmikroskopi och mikrosonden. Flera mineralogiska laboratorier har inrättats vid universiteten och på andra forskningsinstitutioner. Idag bedrivs mineralogisk forskning också vid Åbo universitet, Uleåborgs universitet, Tekniska högskolan och Geologiska forskningscentralen i Otnäs, Kuopio och Rovaniemi.
Mineralogiska sällskapet i Finland (Suomen mineraloginen seura, Hfrs) bildades 1957 i första hand för att representera Finland i det internationella arbetet inom International mineralogical association (IMA), men också för att främja mineralogisk forskning. Sällskapet ger inte ut någon egen publikation, utan mineralogiska forskningsresultat publiceras i andra finska eller utländska tidskrifter. (Ragnar Törnroos)