mul- och klövsjuka konstaterades i Finland första gången 1862, då avelsdjur som insjuknat importerades från England. Trots flera allvarliga tillbud i ö. Finland (som var utsatt för smitta från den ryska sidan) under 1900-talets andra decennium (1910 Kronoborg, 1915 Terijoki, 1916 Kides, Ruskeala och Kivinebb) dröjde det ända till vintern 1938-39, innan en mera omfattande epizooti (boskapsepidemi) drabbade Finland. Sjukdomen flammade då upp samtidigt i Itis och Karislojo, men dess spridning kunde hindras tack vare effektiva motåtgärder. Även en gård i Sjundeå drabbades. M. är en mycket smittsam picornavirussjukdom med sårig muninflammation och blåsor på klövar mest hos nötkreatur, svin och får. Hos människan uppträder sjukdomen sällan, men kan ge upphov till blåsor på fingrar och tår.
Den hittills allvarligaste mul- och klövsjukeepizootin i Finland inträffade under vinterkriget. Den bröt ut i samband med evakueringen på Karelska näset i december 1939 och spreds därefter över hela landet, innan den ebbade ut i juni 1940. Sammanlagt ca 5 000 kreatursbesättningar beräknas ha insjuknat. Efterdyningar av denna epizooti uppträdde hösten 1940 i Angelniemi och vintern 1941 i Ilmola, Yläne och Eura.
Efter andra världskriget har lindrigare epizootier förekommit i Kymmenedalen och på några andra orter i ö. Finland vintrarna 1952-53 och 1959-60.
Lagstiftningen om m. (och andra djursjukdomar) har ändrats flera gånger under årens lopp. 1904 års förordning om hämmande av smittosamma husdjurssjukdomar inom Finland stadgade att idisslande djur och svin skulle hållas isolerade och hundarna bundna, spillningen dagligen föras ut, etc. Sedan 1937 ges inga detaljerade bestämmelser om själva sjukdomens bekämpande, utan endast anvisningar om vilka åtgärder myndigheterna skall vidta. Enligt förordningen om djursjukdomar av 1980, som baserar sig på en detta år stiftad lag, ankommer det på jord- och skogsbruksministeriets avdelning för livsmedel och hälsa att leda bekämpandet och förebyggandet av djursjukdomar. Avdelningens uppgifter och befogenheter, då allvarliga epizootier utbryter, fastslås i lagen om bekämpande av djursjukdomar, som med lätthet sprider sig; denna lag stiftades i grundlagsordning 1960.
Den hittills allvarligaste mul- och klövsjukeepizootin i Finland inträffade under vinterkriget. Den bröt ut i samband med evakueringen på Karelska näset i december 1939 och spreds därefter över hela landet, innan den ebbade ut i juni 1940. Sammanlagt ca 5 000 kreatursbesättningar beräknas ha insjuknat. Efterdyningar av denna epizooti uppträdde hösten 1940 i Angelniemi och vintern 1941 i Ilmola, Yläne och Eura.
Efter andra världskriget har lindrigare epizootier förekommit i Kymmenedalen och på några andra orter i ö. Finland vintrarna 1952-53 och 1959-60.
Lagstiftningen om m. (och andra djursjukdomar) har ändrats flera gånger under årens lopp. 1904 års förordning om hämmande av smittosamma husdjurssjukdomar inom Finland stadgade att idisslande djur och svin skulle hållas isolerade och hundarna bundna, spillningen dagligen föras ut, etc. Sedan 1937 ges inga detaljerade bestämmelser om själva sjukdomens bekämpande, utan endast anvisningar om vilka åtgärder myndigheterna skall vidta. Enligt förordningen om djursjukdomar av 1980, som baserar sig på en detta år stiftad lag, ankommer det på jord- och skogsbruksministeriets avdelning för livsmedel och hälsa att leda bekämpandet och förebyggandet av djursjukdomar. Avdelningens uppgifter och befogenheter, då allvarliga epizootier utbryter, fastslås i lagen om bekämpande av djursjukdomar, som med lätthet sprider sig; denna lag stiftades i grundlagsordning 1960.