narkotikamissbruk. Missbruk av narkotiska ämnen i större skala har förekommit i Finland sedan slutet av 1960-t., främst bland ungdomar och unga vuxna. Helt okänt var fenomenet inte heller därförinnan. Bruket av smärtstillande medel (t.ex. opiumpreparat) bidrog under andra världskriget till uppkomsten av ett "klassiskt" n. De "klassiska" narkomanerna, som på 1950- t. uppskattades till knappt 400, hade på 1960-t. minskat till ca 150. Den första narkotikavågen, en företeelse av internationell bärvidd, nådde Finland i mitten av 1960-t. År 1966 blev bruk av narkotika straffbart (tillverkning och handel med narkotika kriminaliserades 1956). Det snabbt förvärrade läget ledde till att centralkriminalpolisen och vårdpolisen i Hfrs inrättade narkotikagrupper och tullverket började använda narkotikahundar (1969). N. minskade i mitten av 1970-t. och var rätt stabilt under 1980-t. Antalet missbrukare beräknades i början av 1980-t. till ca 2 000.
Också den andra narkotikavågen, som startade i början av 1990-t. är internationellt betingad. Partykulturen med sitt s.k. rekreationsbruk (ecstasy, GHB, LSD, amfetaminer) spred sig från Storbritannien, och Sovjetunionens sammanbrott bidrog till att heroin strömmade in i Finland. Bland 20-29-åringar ökade andelen personer som prövat på cannabis från 12 % 1992 till 29 % 2002. Detta år beräknades antalet amfetamin- och opiatmissbrukare ligga mellan 16 000 och 21 000, varav de förra utgjorde ca 2/3 och de senare 1/3. N. i Finland är främst koncentrerat till huvudstadsregionen och större städer.
Fram till 1990-t. dominerades narkotikaproblematiken av ett kriminalpolitiskt perspektiv: narkomanen var i första hand en brottsling. Det ökade n. samt hepatit A- och B-epidemierna 1994-96 plus hiv-epidemin 1998 medförde att narkotikafrågan i högre grad började betraktas ur ett folkhälso-, patient- och människorättsperspektiv. Samtidigt har strafflagen kompletterats med nya möjligheter till vårdbetonade åtgärder. För minderåriga brukare har en samtalsmodell varit under etablering sedan 2001. Ett samtal ordnas av åklagaren, som kallar in brukaren, dennes familj och de sociala myndigheterna.
Vården av narkotikamissbrukare har byggts ut efter mitten av 1990-t. Den första enheten för sprututbyte grundades 1997. Idag överstiger deras antal 20. Substitutions- och underhållsbehandling med buprenorfin och metadon spred sig fr.o.m. år 2000 och ges idag åt ca 700 missbrukare. Buprenorfin har hamnat i gatuhandeln och blivit ett allvarligt missbruksproblem. Vid sidan av den medicinska vården har också den icke-medicinska vården erhållit mera resurser.
Sedan 1999 handhas narkotikapolitiken av en koordineringsgrupp, som leds av social- och hälsovårdsministeriet. Fem ministerier och ämbetsverk underställda dem är representerade i gruppen. Det färskaste narkotikapolitiska dokumentet är statsrådets principbeslut om ett åtgärdsprogram för narkotikapolitiken 2004-07. (P. Hakkarainen, Suomalainen huumekysymys. Huumausaineiden yhteiskunnallinen paikka Suomessa toisen maailmansodan jälkeen, 1992; Huumeiden käyttäjä hyvinvointivaltiossa, red. O. Kaukonen/P. Hakkarainen, 2002; M. Salasuo, Huumeet ajankuvana. Huumeiden viihdekäytön kulttuurinen ilmeneminen Suomessa, 2004). (Christoffer Tigerstedt)
Också den andra narkotikavågen, som startade i början av 1990-t. är internationellt betingad. Partykulturen med sitt s.k. rekreationsbruk (ecstasy, GHB, LSD, amfetaminer) spred sig från Storbritannien, och Sovjetunionens sammanbrott bidrog till att heroin strömmade in i Finland. Bland 20-29-åringar ökade andelen personer som prövat på cannabis från 12 % 1992 till 29 % 2002. Detta år beräknades antalet amfetamin- och opiatmissbrukare ligga mellan 16 000 och 21 000, varav de förra utgjorde ca 2/3 och de senare 1/3. N. i Finland är främst koncentrerat till huvudstadsregionen och större städer.
Fram till 1990-t. dominerades narkotikaproblematiken av ett kriminalpolitiskt perspektiv: narkomanen var i första hand en brottsling. Det ökade n. samt hepatit A- och B-epidemierna 1994-96 plus hiv-epidemin 1998 medförde att narkotikafrågan i högre grad började betraktas ur ett folkhälso-, patient- och människorättsperspektiv. Samtidigt har strafflagen kompletterats med nya möjligheter till vårdbetonade åtgärder. För minderåriga brukare har en samtalsmodell varit under etablering sedan 2001. Ett samtal ordnas av åklagaren, som kallar in brukaren, dennes familj och de sociala myndigheterna.
Vården av narkotikamissbrukare har byggts ut efter mitten av 1990-t. Den första enheten för sprututbyte grundades 1997. Idag överstiger deras antal 20. Substitutions- och underhållsbehandling med buprenorfin och metadon spred sig fr.o.m. år 2000 och ges idag åt ca 700 missbrukare. Buprenorfin har hamnat i gatuhandeln och blivit ett allvarligt missbruksproblem. Vid sidan av den medicinska vården har också den icke-medicinska vården erhållit mera resurser.
Sedan 1999 handhas narkotikapolitiken av en koordineringsgrupp, som leds av social- och hälsovårdsministeriet. Fem ministerier och ämbetsverk underställda dem är representerade i gruppen. Det färskaste narkotikapolitiska dokumentet är statsrådets principbeslut om ett åtgärdsprogram för narkotikapolitiken 2004-07. (P. Hakkarainen, Suomalainen huumekysymys. Huumausaineiden yhteiskunnallinen paikka Suomessa toisen maailmansodan jälkeen, 1992; Huumeiden käyttäjä hyvinvointivaltiossa, red. O. Kaukonen/P. Hakkarainen, 2002; M. Salasuo, Huumeet ajankuvana. Huumeiden viihdekäytön kulttuurinen ilmeneminen Suomessa, 2004). (Christoffer Tigerstedt)