nattvarden, är jämte dopet ett av den lutherska kyrkans sakrament. Tillträde till n. gavs under äldre tid efter enskilt förhör i den kristna lärans huvudstycken. Under 1700-t. blev den sedvanliga formen ett gemensamt förhör i kyrkan. Vid prästmötet i Åbo 1763 fattades beslut om "skriftskolor", konfirmationsundervisning, och offentlig konfirmation. Konfirmationsåldern är i allmänhet 15 år.
Kyrkomötet föreslog 1977 en kyrkolagsändring om barns deltagande i n., som 1979 godkändes av riksdagen. Sedan detta år får ett barn, som är döpt och som undervisats om n:s betydelse, delta i n. tillsammans med sina föräldrar eller annan konfirmerad person, som har ansvaret för barnets kristliga fostran och som är medlem av kyrkan.
I Finlands kyrkolag stadgades ursprungligen att person, som inte begått Herrens n., inte kunde vigas till äktenskap. Denna bestämmelse väckte från 1890-t. opposition i liberala och antiklerikala kretsar, och 1908 erhölls majoritet i kyrkomötet för avskaffande av nattvardstvånget, ett beslut som blev gällande lag två år senare. Sedan dess krävs endast "genomgången skriftskola", d.v.s. åtnjuten konfirmationsundervisning, av den som önskar viga sig kyrkligt.
Traditionellt har finländarna p.g.a. vördnad inför sakramentet deltagit sparsamt i n. I regel gick man till n. endast 1-2 gånger per år. Under 1900-talets senare hälft skedde en markant ökning av såväl antalet nattvardsgudstjänster som antalet nattvardsgäster. (G.G. Rosenqvist, Nattvardstvånget historiskt och kritiskt belyst, 1903; G. Björkstrand, Barnens nattvardsgång, 1980; I. Nokkala, Ehtoollispakkokysymys Suomessa 1818 -1910, 1986; P. Hiltunen, Aikuisten ateria?: keskustelu lasten ehtoollisesta Suomessa vuosina 1950-1980, 1998; Kirkko muutosten keskellä. Suomen evankelis-luterilainen kirkko vuosina 2000-2003, 2004)
Kyrkomötet föreslog 1977 en kyrkolagsändring om barns deltagande i n., som 1979 godkändes av riksdagen. Sedan detta år får ett barn, som är döpt och som undervisats om n:s betydelse, delta i n. tillsammans med sina föräldrar eller annan konfirmerad person, som har ansvaret för barnets kristliga fostran och som är medlem av kyrkan.
I Finlands kyrkolag stadgades ursprungligen att person, som inte begått Herrens n., inte kunde vigas till äktenskap. Denna bestämmelse väckte från 1890-t. opposition i liberala och antiklerikala kretsar, och 1908 erhölls majoritet i kyrkomötet för avskaffande av nattvardstvånget, ett beslut som blev gällande lag två år senare. Sedan dess krävs endast "genomgången skriftskola", d.v.s. åtnjuten konfirmationsundervisning, av den som önskar viga sig kyrkligt.
Traditionellt har finländarna p.g.a. vördnad inför sakramentet deltagit sparsamt i n. I regel gick man till n. endast 1-2 gånger per år. Under 1900-talets senare hälft skedde en markant ökning av såväl antalet nattvardsgudstjänster som antalet nattvardsgäster. (G.G. Rosenqvist, Nattvardstvånget historiskt och kritiskt belyst, 1903; G. Björkstrand, Barnens nattvardsgång, 1980; I. Nokkala, Ehtoollispakkokysymys Suomessa 1818 -1910, 1986; P. Hiltunen, Aikuisten ateria?: keskustelu lasten ehtoollisesta Suomessa vuosina 1950-1980, 1998; Kirkko muutosten keskellä. Suomen evankelis-luterilainen kirkko vuosina 2000-2003, 2004)
nattvarden. Centrala i sammanhanget är åminnelsen av Kristi lidande och död, övertygelsen om syndernas förlåtelse, gemenskapen med Kristus och församlingsmedlemmarna, glädjen, tacksamheten, bekännelsen till Kristus och hoppet om ett evigt liv. Brödet och vinet är de synliga elementen. Foto: Toivo Miettinen.