Nikander, Johan Gabriel (f. 21/5 1884 Bjärnå, d. 31/12 1959 Åbo), kulturhistoriker, folklivsforskare och folkbildningsman, fil.dr 1920. N. verkade 1908-20 både som lärare och direktor vid Svenska folkakademien i Malm och folkhögskolorna på Finns och i Borgå, inspirerande eleverna till hembygdsforskning. Han var 1916-17 verksam vid de svenska landskommunernas centralbyrå, 1917-19 sekreterare i Svenska folkskolans vänner och 1917-20 medlem av Svenska litteratursällskapets styrelse. Som förste innehavare av professuren i nordisk kulturhistoria och folklivsforskning vid Åbo Akademi 1921-1952 var N. en banbrytare för dokumentationen och utforskningen av finlandssvenskarnas andliga och materiella kultur.
N. insamlade 1908-16 för Svenska litteratursällskapets räkning ett stort etnografiskt och folkloristiskt material i Finlands svenskbygder och utvecklade en specifik form av funktionalistiskt kulturstudium i historisk belysning. Regionen och lokalsamhället, dess kollektiva organisation, ekonomi och teknik, ägoförhållanden och sedvanerätt stod i blickpunkten. Forskningsspektret är vidsträckt, från idéhistoria och museifrågor till folklivets ekonomiska, sociala och rättsliga sidor, folksederna, böndernas och fiskarnas existensvillkor, näringar, sjöfart, handel, hantverk och hemslöjd, kulturgeografi och bebyggelse, byaliv och byggnadsskick, stads-, bruks- och herrgårdskultur. Även om N. inte var någon teoretiker, hade hans djärva ämnesval, skickliga kombinationsförmåga och komparativa analyser nordisk bärvidd.
N. kombinerade i sin forskning arkivstudier och fältarbeten, kulturhistoriskt influerad av Karl Lamprecht och Hans Hildebrand, med folkloristik i E.B. Tylors, W. Mannhardts och N.E. Hammarstedts anda, även med inspiration av finsk-ugrisk etnografi genom U.T. Sirelius och socialantropologi genom Edvard Westermarck. Bland hans akademiska lärjungar kan nämnas Arne Appelgren, Hjördis Dahl, John Gardberg, Oscar Nikula, Irja Sahlberg och dottern Ragna Ahlbäck.
Som kulturpolitiker, hembygdsvårdare, föredragshållare, aktiv inom ungdomsrörelsen och som tidningsskribent intog N. en ledande ställning under konsolideringsskedet från sekelskiftet till 1920-t. Han medverkade bl.a. i skriften Finlands svenskar 1908, utformade som en av initiativtagarna till det första folktinget ett nationalitetsprogram 1920 där begreppet Svenskfinland jämte idén om regional och kulturell autonomi lanserades. Han ägnade särskilt allmogens jordbesittning, språkgränsen och förfinskningsproblemet uppmärksamhet.
N. utgav bl.a. den första översikten över den finlandssvenska kulturen, Det svenska Finland I-III (1919-23), där han bidrog med flera betydande översikter, ävensom Herrgårdar i Finland I-III (1928-30) och tillsammans med Eino Jutikkala Säterier och storgårdar i Finland 1-2 (1939-43, även fi. övers.). Bland hans arbeten märks Byar och gårdar i Helsinge socken 1750-1865 (1916), Fiskars bruks historia (1929), Lovisa stads historia I-II (1930-32), Kimitobygdens historia 2 (1942), Gamla Karleby stads historia II (1944), Gustaviansk politik i Finland (1958) och By och bonde i Svenskösterbotten (1959). (J. Gardberg, Den unge G.N., 1963; Historiens studium vid Åbo Akademi, red. M. Engman, 1991) (Bo Lönnqvist)
N. insamlade 1908-16 för Svenska litteratursällskapets räkning ett stort etnografiskt och folkloristiskt material i Finlands svenskbygder och utvecklade en specifik form av funktionalistiskt kulturstudium i historisk belysning. Regionen och lokalsamhället, dess kollektiva organisation, ekonomi och teknik, ägoförhållanden och sedvanerätt stod i blickpunkten. Forskningsspektret är vidsträckt, från idéhistoria och museifrågor till folklivets ekonomiska, sociala och rättsliga sidor, folksederna, böndernas och fiskarnas existensvillkor, näringar, sjöfart, handel, hantverk och hemslöjd, kulturgeografi och bebyggelse, byaliv och byggnadsskick, stads-, bruks- och herrgårdskultur. Även om N. inte var någon teoretiker, hade hans djärva ämnesval, skickliga kombinationsförmåga och komparativa analyser nordisk bärvidd.
N. kombinerade i sin forskning arkivstudier och fältarbeten, kulturhistoriskt influerad av Karl Lamprecht och Hans Hildebrand, med folkloristik i E.B. Tylors, W. Mannhardts och N.E. Hammarstedts anda, även med inspiration av finsk-ugrisk etnografi genom U.T. Sirelius och socialantropologi genom Edvard Westermarck. Bland hans akademiska lärjungar kan nämnas Arne Appelgren, Hjördis Dahl, John Gardberg, Oscar Nikula, Irja Sahlberg och dottern Ragna Ahlbäck.
Som kulturpolitiker, hembygdsvårdare, föredragshållare, aktiv inom ungdomsrörelsen och som tidningsskribent intog N. en ledande ställning under konsolideringsskedet från sekelskiftet till 1920-t. Han medverkade bl.a. i skriften Finlands svenskar 1908, utformade som en av initiativtagarna till det första folktinget ett nationalitetsprogram 1920 där begreppet Svenskfinland jämte idén om regional och kulturell autonomi lanserades. Han ägnade särskilt allmogens jordbesittning, språkgränsen och förfinskningsproblemet uppmärksamhet.
N. utgav bl.a. den första översikten över den finlandssvenska kulturen, Det svenska Finland I-III (1919-23), där han bidrog med flera betydande översikter, ävensom Herrgårdar i Finland I-III (1928-30) och tillsammans med Eino Jutikkala Säterier och storgårdar i Finland 1-2 (1939-43, även fi. övers.). Bland hans arbeten märks Byar och gårdar i Helsinge socken 1750-1865 (1916), Fiskars bruks historia (1929), Lovisa stads historia I-II (1930-32), Kimitobygdens historia 2 (1942), Gamla Karleby stads historia II (1944), Gustaviansk politik i Finland (1958) och By och bonde i Svenskösterbotten (1959). (J. Gardberg, Den unge G.N., 1963; Historiens studium vid Åbo Akademi, red. M. Engman, 1991) (Bo Lönnqvist)
Nikander, Gabriel. Som förste innehavare av professuren i nordisk kulturhistoria och folklivsforskning vid Åbo Akademi 1921-1952 var han en banbrytare för dokumentationen och utforskningen av finlandssvenskarnas andliga och materiella kultur. Foto: Museiverket.