Nordek, eg. Organisationen för nordiskt ekonomiskt samarbete, planerad nordisk samarbetsorganisation kring decennieskiftet 1970. Ett intensifierat nordiskt samarbete började förberedas på tjänstemannanivå 1967, sedan ett gemensamt nordiskt uppträdande i den s.k. Kennedyrundan hade gett positiva resultat. Vid ett statsministermöte i Köpenhamn i april 1968 kom man överens om att låta utreda förutsättningarna för en nordisk tullunion, en delvis öppen lantbruksmarknad, en gemensam investeringsfond och en dito investeringsbank. Avsikten var att utredningen skulle föreligga vid följande årsskifte. Utredningsarbetet bedrevs i internordiska arbetsgrupper som främst bestod av ämbetsmän och sakkunniga.
N. var en samarbetsplan med en rent ekonomisk målsättning, som inte avsåg att rubba de olika ländernas utrikespolitik. Den betraktades dock med misstro framför allt av Sovjetunionen, som kom med motstridiga budskap och lät sin allmänt negativa inställning sippra ut via olika kanaler. Senare medgav sovjetledningen att det från sovjetisk synpunkt hade varit ett misstag att motarbeta N. - detta hade uppenbarligen skett mer eller mindre reflexmässigt - eftersom EEC därigenom fick fotfäste i Skandinavien.
En nordisk ämbetsmannakommitté lade i juli 1969 fram ett slutförslag till avtal om samarbete, som i mycket liknade det som stipulerades i Romfördraget. N. skulle bli något av ett nordiskt EEC. Skillnaderna låg framför allt i att det saknade överstatlighet. Förslaget godkändes av samtliga regeringar vid Nordiska rådets session i Reykjavik i februari 1970, men en dryg månad senare meddelade den finländska regeringen att man inte skulle komma att underteckna avtalet, med hänvisning till att de övriga länderna - i första hand Danmark - förberedde medlemskapsförhandlingar med EEC.
Att planen på detta sätt torpederades av Finland berodde uppenbarligen på de sovjetiska påtryckningarna i kombination med ett därav föranlett inrikespolitiskt lurpassande. De centrala rollerna i sammanhanget spelades av statsminister Mauno Koivisto, utrikesminister Ahti Karjalainen och president Urho Kekkonen. Den sistnämnde förefaller att ha betraktat Nordekplanen som dödfödd redan medan den utreddes och siktade i stället in sig på bilaterala förhandlingar med EEC (EEC-avtalet). Koivisto arbetade energiskt för N., medan Karjalainen som var ytterst medveten om opinionen på sovjetiskt håll motsatte sig projektet. (M. Koivisto, Likkeen suunta, 1997)
N. var en samarbetsplan med en rent ekonomisk målsättning, som inte avsåg att rubba de olika ländernas utrikespolitik. Den betraktades dock med misstro framför allt av Sovjetunionen, som kom med motstridiga budskap och lät sin allmänt negativa inställning sippra ut via olika kanaler. Senare medgav sovjetledningen att det från sovjetisk synpunkt hade varit ett misstag att motarbeta N. - detta hade uppenbarligen skett mer eller mindre reflexmässigt - eftersom EEC därigenom fick fotfäste i Skandinavien.
En nordisk ämbetsmannakommitté lade i juli 1969 fram ett slutförslag till avtal om samarbete, som i mycket liknade det som stipulerades i Romfördraget. N. skulle bli något av ett nordiskt EEC. Skillnaderna låg framför allt i att det saknade överstatlighet. Förslaget godkändes av samtliga regeringar vid Nordiska rådets session i Reykjavik i februari 1970, men en dryg månad senare meddelade den finländska regeringen att man inte skulle komma att underteckna avtalet, med hänvisning till att de övriga länderna - i första hand Danmark - förberedde medlemskapsförhandlingar med EEC.
Att planen på detta sätt torpederades av Finland berodde uppenbarligen på de sovjetiska påtryckningarna i kombination med ett därav föranlett inrikespolitiskt lurpassande. De centrala rollerna i sammanhanget spelades av statsminister Mauno Koivisto, utrikesminister Ahti Karjalainen och president Urho Kekkonen. Den sistnämnde förefaller att ha betraktat Nordekplanen som dödfödd redan medan den utreddes och siktade i stället in sig på bilaterala förhandlingar med EEC (EEC-avtalet). Koivisto arbetade energiskt för N., medan Karjalainen som var ytterst medveten om opinionen på sovjetiskt håll motsatte sig projektet. (M. Koivisto, Likkeen suunta, 1997)