Norra Karelen, fi. Pohjois-Karjala, landskap i ö. Finland; omfattar nordligaste delen av det historiska landskapet Karelen. Norra Karelen sammanfaller i stort sett med det Norra Karelens län som bildades 1960 av dåv. Kuopio läns östligaste del. 1997 blev Norra Karelen en del av Östra Finlands län. Enligt den s.k. nya landskapsindelningen, slutligt fastslagen genom ett statsrådsbeslut av 1998, omfattade Norra Karelen 19 kommuner fördelade på fem ekonomiska regioner, nämligen Outokumpu, Joensuu, Ilomants, Mellersta Karelen och Pieliskarelen. Sedan 2009 då Eno och Pyhäselkä förenades med Joensuu består Landskapet av 14 kommuner. Landskapsförbundet för Norra Karelen (nuv. Pohjois-Karjalan liitto, gr. 1936) i Joensuu administrerar landskapet. Areal 17 763 km2, 165 962 inv. (2009). Näringsstruktur 2007: jord- o. skogsbruk 8,1 %, industri 25,3 %, service 65,5 %.
Norra Karelen gränsar till Ryssland i ö., medan dess väst- och nordgräns i stort sett följer den vid freden i Teusina 1595 uppdragna linjen. V. delen av landskapet får sin prägel av en räcka stora sjöar, Pyhäjärvi, Orivesi med Pyhäselkä, Viinijärvi, Höytiäinen och Pielinen. Mellan de två sistnämnda löper en höjdrygg, som utgår från Tohmajärvi i s. och kulminerar i Koli, det kända berget på v. stranden av Pielinen. Längst österut, utmed gränsen till Ryssland, utbreder sig en relativt jämn, till stor del av myrar uppfylld högplatå. 70 % av landarealen är täckt av skog.
Trots betydande utflyttning ökade folkmängden ännu under 1950-talet, men på 1960-t. förbyttes befolkningstillväxten i en kraftig nedgång. Fortfarande minskar befolkningen i Norra Karelen till följd av både utflyttning och dödlighet. Lokalt kan befolkningsutvecklingen dock se lite positivare ut; folkmängden i Joensuu, Kontiolahti och Pyhäselkä ökar med 100 -400 personer per år (2003).
Befolkningen livnärde sig ursprungligen av jakt och fiske samt av svedjebruk. Norra Karelen fick sin första stad (Brahea) redan på 1650-talet, då området ingick i Kajana friherreskap som innehades av Per Brahe, men den förföll på 1680-talet. Under det s.k. nyttans tidevarv på 1700-talet igångsattes diknings- och torrläggningsoperationer av bl.a. prästen Jakob Stenius d.ä., vars verksamhet fortsattes av sonen med samma namn. Under förra hälften av 1800-talet lade Nils Ludvig Arppe grunden till en omfattande skogs- och metallindustri i landskapets s. delar. Inom den industriella sektorn är skogsindustrin störst i dag; f.ö. finns bl.a. plast-, metall-, maskin- och livsmedelsindustri. Jordbruket är i högsta grad småbruksdominerat, varför landsbygdsbefolkningen i stor utsträckning har sökt tilläggsinkomster, främst genom skogsarbete och turism. Fisket i insjöarna kan fortfarande lokalt ha en viss betydelse. En viktig näring är idag även turismen; berget Koli utgör sedan länge den förnämsta attraktionen. Av nyare sevärdheter kan nämnas den fjärrkarelska byn med Bombahuset i Nurmes.
Historia. Norra Karelen, som fick sin första bofasta befolkning kring 1400, hörde som en del av Kexholms läns n. distrikt först under Novgorod och sedan under Moskva. Genom freden i Stolbova 1617 avträddes landsdelen, som var befolkad av ortodoxa trosbekännare, till Sverige. Det erövrade Norra Karelen ansågs till en början i likhet med det övriga Kexholms län inte höra till det svenska riket och var från mitten av 1600-talet utarrenderat till mäktiga adelsmän, som överlämnade det åt mer eller mindre samvetslösa förvaltare, bland vilka Simon Affleck var den mest kände och hatade. Den ortodoxa befolkningen i området gjorde uppror under kriget 1656-58 och fördrevs sedan med våld samt ersattes med lutheraner, inflyttade från Tavastland och Savolax. Norra Karelen erhöll härigenom en lojal befolkning, som försvarade sin hembygd bl.a. 1808 under ledning av Olli Tiainen. Genom freden i Nystad 1721 hade s. delen av Kexholms län förenats med Ryssland, medan Norra Karelen anslöts till Kymmenegårds län.
Också under andra världskriget förekom strider utmed gränsen. I vinterkriget kunde det sovjetiska anfallet med någon möda stoppas upp, medan fortsättningskriget avslutades med blodiga inringningsstrider i augusti 1944 i Ilomants. (Pohjois-Karjalan historia, 3 bd, 1969-80, 2:a uppl. 1975-93; Karjalan vaaroilta, 1963, 2:a uppl. 1986)
Norra Karelen gränsar till Ryssland i ö., medan dess väst- och nordgräns i stort sett följer den vid freden i Teusina 1595 uppdragna linjen. V. delen av landskapet får sin prägel av en räcka stora sjöar, Pyhäjärvi, Orivesi med Pyhäselkä, Viinijärvi, Höytiäinen och Pielinen. Mellan de två sistnämnda löper en höjdrygg, som utgår från Tohmajärvi i s. och kulminerar i Koli, det kända berget på v. stranden av Pielinen. Längst österut, utmed gränsen till Ryssland, utbreder sig en relativt jämn, till stor del av myrar uppfylld högplatå. 70 % av landarealen är täckt av skog.
Trots betydande utflyttning ökade folkmängden ännu under 1950-talet, men på 1960-t. förbyttes befolkningstillväxten i en kraftig nedgång. Fortfarande minskar befolkningen i Norra Karelen till följd av både utflyttning och dödlighet. Lokalt kan befolkningsutvecklingen dock se lite positivare ut; folkmängden i Joensuu, Kontiolahti och Pyhäselkä ökar med 100 -400 personer per år (2003).
Befolkningen livnärde sig ursprungligen av jakt och fiske samt av svedjebruk. Norra Karelen fick sin första stad (Brahea) redan på 1650-talet, då området ingick i Kajana friherreskap som innehades av Per Brahe, men den förföll på 1680-talet. Under det s.k. nyttans tidevarv på 1700-talet igångsattes diknings- och torrläggningsoperationer av bl.a. prästen Jakob Stenius d.ä., vars verksamhet fortsattes av sonen med samma namn. Under förra hälften av 1800-talet lade Nils Ludvig Arppe grunden till en omfattande skogs- och metallindustri i landskapets s. delar. Inom den industriella sektorn är skogsindustrin störst i dag; f.ö. finns bl.a. plast-, metall-, maskin- och livsmedelsindustri. Jordbruket är i högsta grad småbruksdominerat, varför landsbygdsbefolkningen i stor utsträckning har sökt tilläggsinkomster, främst genom skogsarbete och turism. Fisket i insjöarna kan fortfarande lokalt ha en viss betydelse. En viktig näring är idag även turismen; berget Koli utgör sedan länge den förnämsta attraktionen. Av nyare sevärdheter kan nämnas den fjärrkarelska byn med Bombahuset i Nurmes.
Historia. Norra Karelen, som fick sin första bofasta befolkning kring 1400, hörde som en del av Kexholms läns n. distrikt först under Novgorod och sedan under Moskva. Genom freden i Stolbova 1617 avträddes landsdelen, som var befolkad av ortodoxa trosbekännare, till Sverige. Det erövrade Norra Karelen ansågs till en början i likhet med det övriga Kexholms län inte höra till det svenska riket och var från mitten av 1600-talet utarrenderat till mäktiga adelsmän, som överlämnade det åt mer eller mindre samvetslösa förvaltare, bland vilka Simon Affleck var den mest kände och hatade. Den ortodoxa befolkningen i området gjorde uppror under kriget 1656-58 och fördrevs sedan med våld samt ersattes med lutheraner, inflyttade från Tavastland och Savolax. Norra Karelen erhöll härigenom en lojal befolkning, som försvarade sin hembygd bl.a. 1808 under ledning av Olli Tiainen. Genom freden i Nystad 1721 hade s. delen av Kexholms län förenats med Ryssland, medan Norra Karelen anslöts till Kymmenegårds län.
Också under andra världskriget förekom strider utmed gränsen. I vinterkriget kunde det sovjetiska anfallet med någon möda stoppas upp, medan fortsättningskriget avslutades med blodiga inringningsstrider i augusti 1944 i Ilomants. (Pohjois-Karjalan historia, 3 bd, 1969-80, 2:a uppl. 1975-93; Karjalan vaaroilta, 1963, 2:a uppl. 1986)
Norra Karelen har utgjort en avfolkningsbygd under tiden efter andra världskriget, och idag är det ett av landets glesast befolkade landskap. Sedan 2009 då Eno och Pyhäselkä förenades med Joensuu består landskapet av 14 kommuner. Karta: Arttu Paarlahti.
Befolkningsutveclingen i landskapet. Diagram: Magdalena Lindberg.