Numminen, M.A.

Numminen, Mauri Antero ( M.A.) (f. 12/3 1940 Somero), sångare, kompositör och författare. Numminen, som studerade bl.a. sociologi vid Helsingfors universitet, dök upp inom huvudstadens undergroundrörelse i mitten av 1960-talet. Han blev känd för avantgardistiska upptåg som upprörde etablissemanget, och den narraktiga crazyhumorn har bestått även under den fortsatta karriären. I början framträdde intresset att tonsätta vetenskapliga och andra reglementsmässiga texter; mest känd är Tractatus-sviten efter filosofen L. Wittgensteins texter (1966). Därefter var han en förgrundsfigur i den märkliga, av elektronmusikpionjären Erkki Kurenniemi (1941-2017) 1968 utvecklade elkvartetten. En milstolpe inom den finländska rocken blev den legendariska gruppen Suomen talvisota 1939-40, i vars tillblivelse han aktivt deltog samma år, 1968.

I början av 1970-talet hade Numminen etablerat sig som skivartist och blev populär med "nyfolkliga" versioner av gamla jazzklassiker och schlagers. Han spelade in dem både på finska, svenska och det språk som varit honom kärt under många år: tyskan. Genom dessa skivor har hans gälla, vanligen falskt klingande sångröst blivit känd för den stora allmänheten. Låten "Gummiboll" (1976) blev närmast ett begrepp i Sverige. Numminen har vidare komponerat och skrivit barnmusik samt uppträtt mycket för barn. Därtill har han skrivit längre musikverk, bl.a. Pohjoinen Tango-oratorio för Helsingfors festspel 1997.

Numminen debuterade 1970 som författare med diktsamlingen Kauneimmat runot. Till hans mest kända verk hör studien över mellanölsbarerna i Finland, Baarien mies (1986), kombinationen av roman och tangohistoria i Tango on intohimoni (1998, sv. övers. Tango är min passion, 1990) samt den delvis självbiografiska romanen Helsinkiin (1999). Helsinkiin utkom i svensk översättning 2011 på Stocholmsförlaget Rönnells Antikvariat. Numminen promoverades till hedersdoktor i socialvetenskap vid Åbo Akademi 2011. Han erhöll Svenska folkskolans vänners Brobyggarpris år 2013.