östsvenskhet. Under språkstridens dagar, särskilt på 1920-t., var östsvensk i mer eller mindre svensksinnade kretsar benämningen på en finlandssvensk. För östsvenskarna stod det svenska i skarp motsättning mot det finska, men trots detta var det i allmänhet inte fråga om separatism i samma mening som t.ex. den åländska separatismen.
Ö. var ett slags motpol till äktfinskheten, som trädde fram sedan språklagen stiftats 1922. Enligt de radikalaste östsvenskarna var de finländska svenskbygderna att betrakta som ett rikssvenskt irredenta och hela Finland rentav som ett "Östersverige" (Hugo Ekhammar), där finnarna utgjorde ett främmande element. Ö. tog sig aldrig uttryck i någon politisk rörelse, och i jämförelse med äktfinskheten var dess politiska betydelse ytterst ringa.
Ö. var ett slags motpol till äktfinskheten, som trädde fram sedan språklagen stiftats 1922. Enligt de radikalaste östsvenskarna var de finländska svenskbygderna att betrakta som ett rikssvenskt irredenta och hela Finland rentav som ett "Östersverige" (Hugo Ekhammar), där finnarna utgjorde ett främmande element. Ö. tog sig aldrig uttryck i någon politisk rörelse, och i jämförelse med äktfinskheten var dess politiska betydelse ytterst ringa.