offentlighetsprincipen, angående allmänna handlingar och upptagningar. Lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet av 1999 slår i sin inledande paragraf fast den redan i grundlagen ingående grundprincipen att myndighetshandlingar är offentliga, om inte något annat föreskrivs i lag.
Var och en, och inte enbart finska medborgare, utan även utlänningar, har rätt att ta del av handlingar som innehas och upprättats av eller inlämnats till en myndighet. Med myndighet avses också t.ex. kommittéer, delegationer och arbetsgrupper som tillsatts för att självständigt utföra en offentlig uppgift. Också sammanslutningar, inrättningar, stiftelser och enskilda personer som utövar offentlig makt jämförs med myndigheter. Även ur handlingar som i lagen betecknas såsom "ännu inte offentliga" kan uppgifter lämnas, men detta förutsätter ett uttryckligt beslut av myndigheten. Vissa handlingar förklaras i lagen sekretessbelagda.
O. är långt ifrån fullständigt genomförd: listan på sekretessbelagda handlingar omfattar 32 olika typer av handlingar som inte får företes för eller lämnas ut till utomstående. Dessa begränsningar av o. har bland annat motiverats med behovet av skydd för privatlivet, affärshemligheter, rikets säkerhet och förtroliga förhållanden till andra stater eller internationella organisationer. Undantag från sekretessbestämmelserna är dock under vissa förutsättningar möjliga.
En för hela o. central regel är att den som begär en handling inte behöver utreda sin identitet eller motivera sin begäran annat än under vissa särskilt angivna fall.
O., som är central för en fungerande demokrati, formulerades för första gången i den av Sveriges riksdag 1766 antagna tryckfrihetsförordningen, bakom vilken Gamlakarlebykyrkoherden Anders Chydenius var den drivande kraften (mösspartiet). Den har i modern tid nått spridning framförallt i Norden och inom Europeiska unionen. I förslaget till konstitution för Europa ingår en artikel om öppenhet och insyn när det gäller överläggningarna inom unionens institutioner, som väsentligen kan ses som ett uttryck för o. Unionens förste ombudsman Jacob Söderman var en drivande kraft på detta område. (A-R. Wallin/T. Konstari, Julkisuus- ja salassapitolainsäädäntö, 2000) (Lars D.Eriksson)
Var och en, och inte enbart finska medborgare, utan även utlänningar, har rätt att ta del av handlingar som innehas och upprättats av eller inlämnats till en myndighet. Med myndighet avses också t.ex. kommittéer, delegationer och arbetsgrupper som tillsatts för att självständigt utföra en offentlig uppgift. Också sammanslutningar, inrättningar, stiftelser och enskilda personer som utövar offentlig makt jämförs med myndigheter. Även ur handlingar som i lagen betecknas såsom "ännu inte offentliga" kan uppgifter lämnas, men detta förutsätter ett uttryckligt beslut av myndigheten. Vissa handlingar förklaras i lagen sekretessbelagda.
O. är långt ifrån fullständigt genomförd: listan på sekretessbelagda handlingar omfattar 32 olika typer av handlingar som inte får företes för eller lämnas ut till utomstående. Dessa begränsningar av o. har bland annat motiverats med behovet av skydd för privatlivet, affärshemligheter, rikets säkerhet och förtroliga förhållanden till andra stater eller internationella organisationer. Undantag från sekretessbestämmelserna är dock under vissa förutsättningar möjliga.
En för hela o. central regel är att den som begär en handling inte behöver utreda sin identitet eller motivera sin begäran annat än under vissa särskilt angivna fall.
O., som är central för en fungerande demokrati, formulerades för första gången i den av Sveriges riksdag 1766 antagna tryckfrihetsförordningen, bakom vilken Gamlakarlebykyrkoherden Anders Chydenius var den drivande kraften (mösspartiet). Den har i modern tid nått spridning framförallt i Norden och inom Europeiska unionen. I förslaget till konstitution för Europa ingår en artikel om öppenhet och insyn när det gäller överläggningarna inom unionens institutioner, som väsentligen kan ses som ett uttryck för o. Unionens förste ombudsman Jacob Söderman var en drivande kraft på detta område. (A-R. Wallin/T. Konstari, Julkisuus- ja salassapitolainsäädäntö, 2000) (Lars D.Eriksson)