ornitologi. Den finländska fågelforskningen blev redan på 1870-t. känd genom J.A. Palméns flyttfågelforskning och har därefter både bibehållit en framskjuten position och manifesterats genom många även internationellt erkända forskare. Den klassiska perioden fram till ca 1970 hade en klar inriktning på faunistik och kvantitativa kartläggningar. Bemärkta representanter för denna epok var bl.a. Göran Bergman (skärgårdsfåglar, radarornitologi), Lars von Haartman (populationsbiologi), Olavi Hildén (vadare, handböcker), Ivar Hortling (den första moderna fågelhandboken), Olavi Kalela (faunaförändringar), Einari Merikallio (fåglarnas utbredning) och Pontus Palmgren (bl.a. populationsbiologi). I ett andra skede ökade den teoretiska inriktningen klart med särskild inriktning på biogeografi, populationsekologi och fågelskydd. Framträdande insatser gjordes härvid av bl.a. Yrjö Haila, Olli Järvinen och Risto A. Väisänen.
Från ca 1990 har dessutom en klar breddning och internationalisering skett, vilket resulterat i en ökad mängd doktorsdisputationer inom ämnet och allt mer avancerad forskning kring evolutionsbiologi, delvis kopplad till den moderna molekylärgenetikens möjligheter. Men det kvantitativa och biogeografiska intresset är starkt också i nuläget och märks inom den finländska o. i ett utpräglat och fruktbart samarbete mellan amatörfågelskådare och professionella ornitologer med universitetsbakgrund. Som ett resultat av detta samarbete har två versioner av en omfattande atlas över Finlands häckfåglar utgetts, nämligen Suomen lintuatlas (1983) och Muuttuva pesimälinnusto (1998), som båda innehåller detaljerad artinformation och talrika utbredningskartor.
Ornitologiska föreningen i Finland (Suomen lintutieteellinen yhdistys), Hfrs, gr. 1924, är främst en vetenskaplig sammanslutning som ger ut tidskriften Ornis Fennica sedan nämnda år. Lokala ornitologföreningar finns numera i hela landet. Centralorganisationen BirdLife Suomi (tid. Ornitologföreningarnas förbund) utger sedan 1965 tidskriften Linnut (tid. Lintumies). (Johan Ulfvens)
Från ca 1990 har dessutom en klar breddning och internationalisering skett, vilket resulterat i en ökad mängd doktorsdisputationer inom ämnet och allt mer avancerad forskning kring evolutionsbiologi, delvis kopplad till den moderna molekylärgenetikens möjligheter. Men det kvantitativa och biogeografiska intresset är starkt också i nuläget och märks inom den finländska o. i ett utpräglat och fruktbart samarbete mellan amatörfågelskådare och professionella ornitologer med universitetsbakgrund. Som ett resultat av detta samarbete har två versioner av en omfattande atlas över Finlands häckfåglar utgetts, nämligen Suomen lintuatlas (1983) och Muuttuva pesimälinnusto (1998), som båda innehåller detaljerad artinformation och talrika utbredningskartor.
Ornitologiska föreningen i Finland (Suomen lintutieteellinen yhdistys), Hfrs, gr. 1924, är främst en vetenskaplig sammanslutning som ger ut tidskriften Ornis Fennica sedan nämnda år. Lokala ornitologföreningar finns numera i hela landet. Centralorganisationen BirdLife Suomi (tid. Ornitologföreningarnas förbund) utger sedan 1965 tidskriften Linnut (tid. Lintumies). (Johan Ulfvens)
ornitologi. Finlands största fågelevenemang, "Tornien taisto" ("Tornens kamp"), går ut på att försöka iaktta så många fågelarter som möjligt från ett fågeltorn under åtta timmar. Evenemanget har ordnats årligen sedan 1994, och 2005 deltog 221 torn i tävlingen. Bilden är från Vik i Hfrs. Foto: Lehtikuva Oy, M. Kainulainen.